onsdag 3 mars 2010

Inspiratoriskt – en myllans man


Det är knappast var dag man delar ett ögonblick i livet med sina litterära inspiratörer. Men vid ett tillfälle för alldeles förfärligt länge sedan fann jag mig vid samma cafébord som den jordnära skånske poeten Jacques Werup – förvisso i min vilda, obildade ungdom, och innan jag ens läst honom. Men ändå. 

Våren vägrade, platsen var Paris. Vi satt, tillsammans med en gemensam vän, och spretade med alla våra långa ben, liksom på trio, runt den minimala möbeln. Werup sörplade koncentrerat koffein och höll liv i en konversation med servitören på perfekt parisiska, samtidigt som han för oss berättade om gästarbetare i den franska huvudstaden, på styv skånska. Redan denna verbala, språkliga ekvilibristik var lovande. Jag drabbades av blyganfall och kände enbart tacksamhet för att poeten bredde ut sig. Tills han oväntat tystnade, vände sig direkt till mig och frågade vad i hela världen vi gjorde här, i Frankrike? Jag stammade fram att vi varit runt i vindistrikten i Bourgogne. Ingen reaktion. Alltså rätt in bland Grand Cru-burgunderna, ähum, smakat de där riktigt fina vita å så. 

Châteauxerna?, kontrade han (med skavande ointresse mellan varje stavelse).

Det vill säga, fladdrade jag, man kommer dit, väntar sig nå’t flott slott, men ramlar istället på gummistövlar, grep och mylla, häftigt, liksom.
En kort eon, och jag inväntade nästa subtila sågning. Men så upprepade han ordet ”mylla” med den mullrika röst som bara jordnära, skånska poeter besitter, och fick något lyriskt över hela sin gestalt, spretande ben och allt.

Lite visste jag då, hur skön jord och dynga kan vara i rätta händer:

Bondeliv om vintern
Lukten av stall ända in under sängöverkastet.
Denna väntan, på vägskrapan, mjölkbilen
och frun som skiftjobbar på broilerfabriken.
Hundens komage surnade vid pannan i köket.
Tandborstarna och kaffeautomaten på diskbänken.
Jultallrikarna och iskylan i finrummet.
De sjukskrivna eller friställda släktingarna
i Ystad och Simrishamn. Dyngan inne i huden,
det hemska växandet vi måste leva av.
Snön som inte ger med sig, sovandet och fetman.
Bara polisradion i fönsterkarmen skingrar ledan.

eller:

Stilleben
Störtregn på tältplatsen.
I de nymålade sommartorpen
en patetisk doft av
malört och nagellack.
Åkerjorden ryter inomhus.
Knektarna sover i duntäcken.
Blödningarna är inre.

(båda ur Dikter från Österlen, 1980)

9 kommentarer:

  1. Man kan inte imponera på alla, den saken är klar. Jag, å min sida, skulle dock ha blivit väldigt imponerad av någon som besökt vindistrikten i Bourgogne! Men så är jag ingen poet heller :-(
    /Ruben

    SvaraRadera
  2. Förmågan att bara vara sig själv i alla lägen önskar jag att jag hade. Vem imponerar man på? Sig själv eller de man har runt sig?
    Nu har letat runt i bokskåpet och hittat J. Werups Dikter, en pocket från 1991. Den skall bli kvällslektyr ett tag nu.
    Ha det gott
    Birgitta

    SvaraRadera
  3. Å vad jag gillar scenen med de långbenta nordborna vid det lilla vingliga cafébordet i den tjusiga staden Paris! Klart man måste känna sig lite liten inför den berömde poeten i en sådan miljö, särskilt om man är en vild och obildad ungdom...

    Tack för de ljuvliga kvällsverserna!

    SvaraRadera
  4. Jacques Werup. Paris. Bourgogne. Och en avslutande mylla. En intressant ungdom (din!) och ett vackert porträtt av Poeten!

    SvaraRadera
  5. Vad härligt du skriver och vilket porträtt du gör av Werup.
    Ha en skön helg
    Kram

    SvaraRadera
  6. Fascinerande, kära du! Vilket härligt minne: att få möta Hans ben under ett Parisbord. Kram!

    SvaraRadera
  7. Visst är det förunderligt hur tillfälligheterna griper in o ger oss upplevelser som leder oss vidare till nya insikter....
    O nog läste du hans dikter med öppnare sinne, än om du inte mött honom innan?

    Ha´t himla gôrgôtt
    Nina

    SvaraRadera
  8. Tack för att jag får ta del av en för mig helt ny bild av poeten. Jag ska skam till sägandes erkänna att något av hans poesi har jag inte läst (det ska bli ändring på det nu) men i en bokcirkel för många år sedan var hans bok Oldboys med. Det var den cirkelns absoluta bottennapp var vi alla rörande överens om. Idag kan jag inte för mitt liv minnas någonting alls av den förutom titeln. Men ditt smakprov på hans poesi ger helt klart mersmak. Har försökt mig på en förklaring till den lutande skorstenen i en kommentar på min sida. Ett försök om än inte helt lyckat.

    SvaraRadera
  9. Trodde för ett lyckligt ögonblick att du gjort ett nytt inlägg....

    SvaraRadera