Läsa vill

Jag läser en hel del recensioner. Ibland springer jag genast och köper boken. Ofta blir jag besviken, känner inte igen min läsupplevelse i anmälan. Andra gånger är det precis tvärtom. En debutant, Elin Ruuth, med boken Fara vill, fick ett antal blandade recensioner i januari. Jag upplevde dem som blandade, trots att flera av recensenterna hystade fram massor av uppmuntrande ord. Men det är gnället emellan som gnisslar, tar emot, det fungerar ju så; Ruuths skrivkonst kallades lite dubbelbottnat ”läckra formuleringar” (DN), eller ”språklekar” (GP). Positionerades vankelmodigt som ”prosalyrik, tja” (Expressen) eller ”någonstans mellan dikten och anteckningen, fragmentet och dagboksbladet” (Sydsvenskan). Som om man inte kunde ta henne riktigt på allvar. Sedan slogs det i en och annan tretumspik; ”emellanåt blir formuleringarna aningen lillgamla” (GP). ”Nästa gång hoppas jag på något maffigare, helt enkelt” (Sydsvenskan), och strax därpå ”Ibland landar det blott i meningslös, smålustig trivia eller försök till aforismer” (Expressen), gick de på. Någon nättyckare tyckte att Ruuth visserligen skrev bra, men det var ju ibland bara några rader per sida, och vederbörande tänkte minnsann vänta tills hon hade något att berätta… Corren skrev ”Naturligtvis har även en sådan prosalyrisk roman sin publik, men mig tilltalar den inte.” 

Sånt blir man ju inte lässugen av.

Av en ren (lycksalig) händelse snubblade jag så över ett smakprov, de första sidorna, av denna bok. Och blev helt förälskad. Jag har visserligen bara läst dessa inledande stycken. Men vilka stycken.

Hör bara hur Ruuth gör underhudsfett existentiellt. Hur hon låter bristen på denna fettreserv teckna relationer, hela livsögonblick:

”Varje gång jag åker upp till Luleå har de snurrat jordgloben ett kvarts varv. Mexiko har de sett, eller Indiska oceanen. I varje rum luktar överkasten som en ny kryddblandning, en ny epidemi. I kramarna mäter mamma mitt underhudsfett, det är den norrländska omtanken.”

”Männen jag träffar har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går.”

Har Ruuth inget att berätta? För mig hade redan dessa rader, var för sig och tillsammans, mer att berätta än ett flertal hela romaner jag skulle kunna räkna upp – av långt mer etablerade författare.

Återkommer när jag läst hela (förlaget har försvårat denna ambition med att sätta ett synnerligen högt pris på de 123 sidorna (notera gärna hur mycket tjockare den ser ut på Bonniers promotionbild, en klar 220-siding, minst) – jag får fråga kassören om vi ska invänta pocketutgåvan eller om vi tror så starkt på resten av boken, att den är värd sin vikt i guld, ord för ord).