fredag 30 april 2010

Inför brasan


När man bor så här i exil, hamnar man efter ett tag i ett annat vardags- och helgtänk. Följaktligen behövde jag påminnas av en bloggkompis att det är Valborg i dag. Lite pinsamt, jag borde ju som helyllesvensk trots allt minnas våra våtaste, förlåt hetaste traditioner. Men här omnämns inte företeelsen ens som en exotism. I England är Valborg fullständigt okänt, och obegripligt. Beskriver man firandet för en engelsman drar han misstänkt öronen åt sig och ser flimrande, flammande bilder av väna engelska missionärer på bål framför sig. Att jag försöker lugna honom med att det sjungs flerstämmigt av manskör till och är riktigt kulturellt, bemöter han med "Manskör? Hedniskt värre!".

Men till er alla där hemmavid, ni som vet och förstår; ha en vacker, regnfattig, rolig Valborg! Och släng en pinne på brasan åt mig, va.

onsdag 28 april 2010

Piraters läsvanor

Redan i höstas listade Independent de tio mest piratkopierade e-böckerna under 2009. Men det tål att upprepas. En samlad, smått rörande bild av den typiske bokpiraten.

1. The complete illustrated Kama Sutra
2. Photoshop: Secrets of the pros
3. The complete idiot's guide to amazing sex
4. The lost notebooks of Leonardo da Vinci
5. Solar house - a guide for the solar designer
6. Before pornography: Erotic writing in early modern England
7. Twilight
8. The science of influence: How to get anyone to say "yes" in 8 minutes or less
9. Nude photography: The art and the craft
10. Fix it: How to do all those little repair jobs around your home

... Man kan på något vis se den där välplanerade men katastrofala dejten framför sig. Det måste förstås ha varit the lady som framåt småtimmarna tröttnat på den något enkelspårige monsieur och gått demonstrativ bärsärkagång i lägenheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 25 april 2010

Små och stora ord



The medium is the message, säger man i reklambranschen. Små och stora ord, i olika förpackningar - till vänster i form av den enorma katedralen i York, till höger i mer modesta volymer i fönstret till en bokhandel, en av många som enligt månghundraårig tradition kantat just denna gata upp mot härligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 18 april 2010

Bäst-före, och efter

Jag kliver in från regnet, dagsljuset, samtiden. En obetydlig förflyttning fysiskt, men ett språng i tiden. Som hade en gulnad instamatic-hinna glidit undan ett kort ögonblick, likt en snabb slutare, för att släppa in mig. Sedan står jag där i mittgången, tveksam om i vilket årtionde jag befinner mig. Tvättomaten till vänster (med den obligatoriske ungkarlen i fredagstrans framför den roterande maskintrumman). Damkläder till salu hänger avsvimmade på galgar till höger, bara några steg från frysdisken fylld med mat i koma, bortom identifikation och bäst-före-datum (men med glada tillrop på handskrivna skyltar). Jag går tvekande förbi en grupp öde cafébord med fetblanka vaxdukar och slokande vinägerflaskor. Det bleka ljuset genom de grumliga butiksfönstren, de anonyma varorna, lukten av husdjursströ, surt kaffe, rengöringsmedel.
Jag är den enda besökaren.
Ett par kvinnor en bit bort. De är varandras spegelbilder i flottiga frisyrer och midjeomfång. De stirrar åt mitt håll, markerar revir. Jag är något så ovanligt som en tänkbar kund. Eller kanske bara ett irritationsmoment för interna klubben av halvt vakna butiksägare. Det är det det här är; en sömnig, engelsk lågprishangar som på något obegripligt vis undkommit kommersialismens evolutionslära med livet, något slags liv, i behåll. Som givit själva tiden fingret. Här har inte en stol bytts ut sedan 1963, än mindre en affärsidé. Det skulle kunna ha varit något underbart; en butiksgalleria i originalinredning med autencitet, integritet och kärleksfull nostalgi. Men här blir jag bara deprimerad. Det här är antingen sunkexcentriskt över allt förstånd (och möjligen värt en kulturmärkning i en klass för sig) eller så är det bara sorgligt. Jag kan inte bestämma mig. Affärsinnehavarnas brist på engagemang hänger lika tung som frityroljan i luften. Som tur är distraheras jag då av en boklåda. Jag förväntar mig inte att hitta något, där brevid hyllan av VHS-filmer från åttiotalet. Jag skummar ryggarna av decenniers profitproducerade amerikanska massdeckare. Så ser jag den, Atonement, av Ian McEwan. Jag köper den för ett pund av en förvånad butiksinnehavare. En pocketupplaga som bevisligen trycktes 2007. Jag håller den i handen och låter den leda mig ut i friska luften. 

fredag 16 april 2010

En skavande spegel

”Om du ger en chimpans lite färg, papper och penslar, kommer den genast att sätta igång. Den kommer att klottra, blanda färger, och helt tydligt ha kul. Så snart du belönar chimpansen för målningen, skiftar attityden. Då kommer den att försöka hitta det knappaste minimum den måste göra för att erhålla betalningen. Njutningen i aktiviteten är förlorad, och godisbiten blir målet.”

Ewan McClure, konstnär

onsdag 14 april 2010

Krig, kärlek och trädgårdsstaket

Några månader efter att andra världskriget hade brutit ut, 1939, sa Virginia Woolf till Vita Sackville-West, att det enda goda kriget fört med sig för hennes del var att hennes väninna Ethel hade blivit kär i sin granne som, liksom Ethel själv, var 84 år gammal. I åratal hade de levt sida vid sida, hus vid hus, och medvetet undvikit varandra. Men kriget fick dem att börja samtala över staketet som delade deras trädgårdar, och de hade snart funnit sig vara tvillingsjälar.

Se där den som trodde staket var till för att stänga ute, fjärma, avdela, avståndsmarkera.

Överkurs: den ovan amorösa Dame Ethel Smyth var de engelska suffragetternas ledare. Det framgår inte av anekdoten om grannen var man eller kvinna, men the dame sägs ha haft en viss dragning åt det egna könet. Vid 71 års ålder lär hon till exempel ha blivit förälskad i den 30 år yngre Woolf, som blivit både bestört och road, och sagt att det var som att ”bli fångad av en gigantisk krabba”. Men vänner blev de.

(Nu tar jag paus från Sissinghurst fantastiska trädgård och de intressanta människor som är associerade med den, men det finns anledning att återkomma vid ett senare tillfälle, Woolf skrev ju en hel roman med utgångsspunkt från Vita och trädgården, t ex)

Källor: "Vita & Harold. The letters of Vita Sackville-West & Harold Nicolson 1910–1962", redigerade av Nigel Nicolson; samt Wikipedia.

torsdag 8 april 2010

Rosor och krig


Hade Vita Sackville-West levt i dag hade hon bloggat. Jag läser sporadiskt ur en bok med Vitas och hennes mans brevväxling. De skrev var och varannan dag, omedelbara tankar, upplevelser och reflektioner. Som en föregångare till bloggen, i pappersformat. Jag trodde först att det skulle bli lite torrt och fragmentariskt, men icke så. Gång på gång slår det mig hur direkt texten talar till mig, hur den försätter mig mitt i den nutid som var deras, då. Hur breven utan mellanhänder gläntar på dörrar till en annan värld, emellanåt en annan ”klass”, ett annat tänkesätt. Men också hur känslosamt och nära det är. Det är brev som doftar, andas, lever. Som livet som skymtar i brevväxlingen under krigsåren:

Sissinghurst ligger i Kent i sydöstra England, i perfekt linje ”på vägen” in till London för det tyska krigsmaskineriet. Vitas man, Harold Nicolson, hade blivit parlamentssekreterare och befann sig mitt i de politiska händelsernas centrum i huvudstaden, medan Vita väntade på Sissinghurst, våndades, oroade sig i breven till Harold för att behöva lämna huset och trädgården. Han svarade att han skulle hålla henne direktinformerad, och att hon skulle förbereda sig. Han rådde henne att ”ta ut Buicken och få den servad och fulltankad. Packa den med mat för 24 timmar, och i skuffen där bak lägger du dina juveler och mina dagböcker. Du kommer att vilja ha med dig kläder och annat dyrbart. Resten måste du lämna.” (22 maj 1940).

Två dagar senare skriver Vita att en officer besökt trädgården och bett att få inspektera nejden och att hålla vakt uppifrån det elizabetanska tornet (i vilket Vita också hade sin skrivarlya). ”Han var väldigt uppriktig”, skrev Vita, ”det är inte bara fallskärmsjägare de är rädda för, utan också truppbärande plan som akulle kunna landa på Sissinghursts ägor.”
Samma sommar anländer fler högt uppsatta militärer. Denna gång letar de stora gods att, om det skulle visa sig nödvändigt, använda som högkvarter. ”De blev mycket tagna av Sissinghurst, för detta ändamål, är jag rädd”, skriver Vita.

I augusti hör Vita sex bomber falla alldeles nära, himlen var ”upplyst i rött”, maskingevär på avstånd. Och attackerna fortsätter, år efter år, men Vita stannar på Sissinghurst, vägrar att lämna huset och trädgården hon älskar. 1944 skriver hon om ett fiendeplan som blivit nedskjutet i närheten: ”Då kom ett ensamt plan åkande, sedan en plötslig krevad av maskingevärssmatter, så nära att jag rusade från min säng…och där, bortom rosorna, sköts en ström av scharlakansröda spårljusprojektiler upp mot skyn och ett plan i lågor.”


Citat från boken "Vita & Harold. The letters of Vita Sackville-West & Harold Nicolson 1910–1962", redigerade av Nigel Nicolson.

Scrolla ned för första delen om Vita och Sissinghurst.

måndag 5 april 2010

Inspiratoriskt: Att se bortom


Var möter man de stora orden som ställer ens föreställningar på huvudet, som skakar en skönt i grunden? Jag skulle vilja svara att det blir i någon välskriven bok, från parketten i en teatersalong, i en film, eller öga mot öga med ett konstverk på ett museum, emellanåt. Inte trodde jag att jag också skulle finna dem på ett av de där anskrämliga bordställen, de i plast inbakade kundmeddelandena som någon marknadsavdelning tycker jag ska inmundiga samtidigt med den på plats inköpta lunchbrickan. Den typ av annonsprodukt man möjligen kan tänka sig att skrapa av föregående matgästs senap från bordskanten. Men där satt jag, på Sissinghurst Trädgårds café – som trots platsens poesi gav mig den typiska kantinblues man burit på sedan mellanstadiet, och tummade på detta meddelande från våra sponsorer. Det var något med den kalla akustiken, stolsbenens skriande skrap mot golvet, de aptitdödande plastbrickorna. Massutfodringen, helt enkelt, hembakta lavendelshortbread till trots.

Istället för en slogan stod där ett kort citat av Sissinghurst trädgårds skapare, Vita Sackville-West. I de skälvande dagarna innan andra världskriget bryter ut skriver hon i ett brev: ”Låt oss plantera och vara lyckliga, nästa höst är vi kanske alla ruinerade. Trots allt, om jag spenderar 20 pund på plantor nu, kommer de att växa sig vackrare i åratal, och vi kanske aldrig kommer att ha råd med det igen”.

Senare satt jag på den som Vita kallade ”grova bänken” (var ifrån bilden är tagen) i den undersköna, vita trädgården, vid den jord hon stoppade just denna engelska tjuga i. Jag satt där och förvandlades från en person som ser det vackra i en trädgård till någon som har drabbats av en trädgårds magi, förförts till fullständig harmoni och kapitulation.

Redan 1939 skisserar hon den; ”alla vita blommor, med några klungor av mycket blekt rosa. Vit klematis, vit lavendel, vit agapanthus, dubbla vita primulor, vita anemoner, vita kamelior, vita liljor…” Hennes man, Harold Nicolson, tycks förhållit sig ömsom tveksam, ömsom uppmuntrande till Vitas idéer. Han påpekar att hon planerat den vita trädgården i skugga*, nästan utan sol, ”bara en enda stråle vid solnedgången”, men samtidigt utbrister han att ”det är bara en så bra idé att jag vill att den ska lyckas”. Senare fäller han kommentaren att han tyckte att den vita trädgården ”kommer att kräva lite färg”. Han föreslår rosa, ”som i de kinesiska rosorna.” Men säger sedan att han vet att Vita föredrar gula: ”Jag kan tänka mig att komma överens om gult, eftersom det är mer orginellt, och du har ett bättre sinne för färg än jag…det måste vara svagt, blekgult – inget som skriker eller höjer rösten.”

Vita lät sig inte bekommas av Harolds artiga motstånd, eller av kriget – men det skulle ta tio år innan planerna kunde förverkligas.

Det slog mig, där på bänken, att jag i en liknande situation hade agerat långt mer pragmatiskt, handlat konserver eller något annat direkt överlevnadsstrategiskt. Och hur fel jag skulle ha haft. Vita Sackville-West såg längre än så. 




Citat ur Gardening at Sissinghurst, av Tony Lord, och Vita & Harold, The letters of..., av Nigel Nicolson


* Placeringen av den vita trädgården flyttades sedan från den skuggiga Lions Pond till den nuvarande.

torsdag 1 april 2010

Vrålande vår



Nu står de och sträcker rejält på sig, narcissus. Här i England är de verkligen påskliljor - har slagit ut i parti och minut, precis lagom till påskveckan. Jag, som inte ens är särskilt förtjust i gult, blir glad av att se alla dessa nästan självlysande vårvrål. De är en välkommen vitamininjektion. Överallt i trädgårdar men också längs vägrenar grupperar de sig, skriker sitt gälla "nu är vintern slut!"


Jag passar på att tjoa lite själv: Glad Påsk!