måndag 29 november 2010

Snabba Klipp

 
ja, nu menar jag inte inom den obskyra delen av finansvärlden, utan inom den fullt rumsrena delen av kulturen; film förstås men också böcker. Tar man del av de myckna skrivar-råden ute på diverse (främst anglo-saxiska) bloggar blir man itutad vikten av att ”grabba tag i läsaren redan i första stycket”, eller ”sätta huvudkonflikten” redan i första meningen. Karaktärerna ska vara avläsbara; intressanta, konfliktfyllda, älskvärda, starka men svaga, och veta precis vad de vill – redan i ansatsen. Fort, fort måste det gå, för det vet ju alla nuförtiden att alla (andra), från bokförläggare till läsare bara skummar första sidan, eventuellt bara första meningarna, innan domen kommer. Och manuset/boken läggs i kasthögen till förmån för något annat verk som förmår detonera ett komplett drama redan innan första kommat.

Det där lugna, coola, laddningsupptrappande lunket med knäkänningar – när man suger i sig skönt formulerade livssanningar på vägen till att börja känna karaktärer, ana en intressant konflikt och insupa miljöer är förbi. Förbi, swisch. Nutidens rastlösa nesa.

Då måtte det väl ändå hjälpa att läsa en bok med lite ålder. Lite klassisk patina. En från 1919 (året alltså) går väl säker från modern fartblindhet, eller? (översättningen är min oautoriserade):

”Emedan scenen för denna berättelse är den där historiska högen Belpher slott, i grevskapet Hampshire, vore det trevligt att öppna det hela med en maklig beskrivning av stället, åtföljt av några noter om grevarna av Marshmoreton, vilka har ägt slottet sedan fjortonhundratalet. Dessvärre, i dessa dagar av stress och jäkt, arbetar en romanförfattare under ogynnsamma förhållanden. Han måste raskt springa in i mitten av sin historia med lika lite fördröjning som när han hoppar på en spårvagn redan i rörelse. Han måste lämna startblocken med den smidiga snabbheten hos en kanin överraskad mitt i lunchen. Annars slänger folk honom åt sidan och går till ett biopalats.”

Det här är förstås P G Wodehouse (A Damsel in Distress), i färd med att kölhala en trend som vi fortfarande lider av än i dag. Den som tror att Wodehouse låter sig fogas, tror förstås fel. Eller han gör det till viss del, men inte utan elegant ironi. Som när han fortsättningsvis ändå bestämmer sig för att (i pågående fiktion) ”i all hast nämna…” detaljer om familjemedlemmar och de första indikationerna på trassel mellan desamma. När han redan har gjort det, ber han om ”lite tid att nämna dessa få fakta och så är jag färdig. Marshmantons ärofulla förflutna ska jag inte ens beröra.” Vilket han förstås gör, alldeles efteråt, inlindat i och (utskrivet) ursäktat av att hans (fiktiva) nåd själv planerar en bok om sin släkt.

Själv blir jag lite rädd av alla homogena ”råd” från allehanda experter där ute på nätet. Har vi otur står vi om tjugo år med en bokflora som är skriven efter en och samma mall – explosiv inledningsvis kanske, men tam på det hela taget. Nu hoppas jag på några rebelliska P G Svenssons, som kan strö lite salt i maskineriet.

torsdag 30 september 2010

Inåt, inte utåt



Jag har haft något i bakhuvudet (förutom hästsvansen, då) ett tag. Ville förmedla en känsla som mina övningar i novellskrivandet fört med sig. Men formuleringarna ville inte infinna sig (av den obskyra men starka känslan, alltså), det var som om det hela inte lät sig fångas i ord, lustigt nog. Men, en dag ramlar jag på några flygfotografier (tagna av Jason Hawkes) och då sitter det där, smack. Så är det förstås, skrivandets kärleksmöda; ett virrvarr av möjligheter, val, återvändsgränder, blandat med de smått eleverade ögonblicken då man känner att nu, nu är man kanske på den rätta vägen och dansar småleende framåt tills man hamnar i en ny korsväg. Man brukar säga att man vill hitta ut ur en labyrint, men den här bilden vänder på det, och fångar det som jag känt men inte hittat ord för; det är inåt, längre och längre mot kärnan jag måste sträva.

Har man lite mer välstädat på skrivbordet (och kanske i sinnet) än jag, ser resan möjligen ut så här istället:



För trädgårdsintresserade kan jag dessutom berätta att den översta, byggd av 16000 exemplar av engelsk idegran, kan upplevas vid Longleat House i sydvästra England (nära fantastiska staden Bath som rekommenderas, utanför trädgårdsintresset). Deras hemsida uppger att somliga grejar hela labyrinten på 25 minuter, andra tar sig aldrig in till mitten (jag får undvika att dra för många personliga växlar på den uppgiften).

Den undre labyrinten finns en halvtimmes tågresa från London, vid Hatfield House, en gång lekplats för Elizabeth I (även om just labyrinten helt säkert är yngre). 

lördag 11 september 2010

Ett tecken

Ber om ursäkt för tystnaden och den sporadiska existensen här och som besökare hos er alla bloggarvänner. Jag kan inte sätta punkt, det känns så definitivt. Men jag behövs på annat håll, och tiden räcker inte till. Kanske får det bli ett osäkert komma,


vi ses igen,

onsdag 4 augusti 2010

Gamla böcker med uppdaterat språk

Här i England upprörs man av att Enid Blytons förlag har bestämt sig för att peta i hennes böcker, att uppdatera språket till 2000-talet. Det handlar, så vitt jag förstår, om ganska modesta ändringar, som att man gör sig av med det föråldrade uttrycket "jolly", justerar en "school tunic" till "school uniform" och dylikt. Å andra sidan handlar det om ett strikt kommersiellt intresse att hålla kossan produktiv, den yngre generationen tycks oroväckande allt mindre intresserad av de Fems öden och äventyr på engelska landsbygden.

Varför skulle inte barn kunna läsa - och uppskatta - språkets historiska förändring, och också njuta av det, frågar man sig.

Själv känner jag mig dubbel. Språk förändras, har alltid gjort. Om man kan göra äldre böcker en aningens mer lättillgängliga för en ny generation, istället för att behöva se en mängd litteratur sjunka tillbaka i glömskans biblioteksbeck, är det väl inte så dumt? Ja, rör inte rösten, tonen, författarens ande, för allt i världen. Men ett förlorat "gingo" till förmån för ett modernt "gick" fick i alla fall undertecknad att nosa på Dostojevski och Hjalmar Söderberg. Jag är inte säker på om jag som 19-åring annars hade vågat närma mig dem.

Som barn slukade jag alla Fem-böcker jag kunde komma över. Redan den dåtida svenska översättningen var antagligen "justerad" att passa min svenska åldersgrupp, då. Jag minns mest en fascination över de för mig annorlunda miljöerna, och hur barn och vuxna kommunicerade. Det var dofter från en annan värld, och kanske en annan tid. Ja, och så scones - vad sjutton var det för nåt?

I dag älskar jag språklig bredd, variation, lekfullhet, äventyrlighet, doft, färg. Och det gör absolut inget om det är lite gammaldags emellanåt. Det enda jag inte kan komma över – än – är att hon inte hette Enid Blyton, som jag läste mig till, utan det skulle vara – lärde jag mig först långt upp i åldern – Inid Blajton. Kan inte förlaget uppdatera den biten, please. For all your young, Swedish readers.

Vad tycker ni?

(Bild från Bokus)

måndag 5 juli 2010

Kafka at the seaside


Somliga fiktiva miljöer, från böcker eller film är så läckra och/eller speciella att man önskar man kunde kliva in i dem. Dessbättre kan man det emellanåt. På 60-talet producerades en numera kultförklarad engelsk tv-serie, The Prisoner. Det var en klaustrofobisk, psykologiskt frustrerande historia med nog så mycket inspiration från en viss, böhmisk mästare på området. Men, förlagd till en brittisk badort, en vykortsidyll. 

En engelsk spion avgår, men finner sig snart internerad i denna charmiga by, där han under fruktlösa flyktförsök springer på goa damer på morgonshopping, golfspelande gentlemen, blåsorkester och semestrande par om vartannat bland pittoreska gränder, trädgårdsplanteringar och antika stayer. Men bakom den vackra ytan finns en dold sambandscentral som följer hans steg...

Platsen såg ut som ett fantasieggande kulissbygge på dvd. Men byn, Portmeirion, finns alldeles på riktigt, nästan på väg att trilla ner i en atlantvik. 

Man skulle kunna tro att stället var designat och byggt av en till arkitekt omskolad sockerbagare. Istället var det en viss Sir Clough Williams-Ellis som, mellan 1925-1975, förverkligade sin dröm om den perfekta italienska bergsbyn – i Wales. 

Ja, han måste tagit en sväng över Diseneyland på hemvägen också. För även om det visst finns mycket smakfulla slängar och massor av nickar mot klassiskt italienskt formspråk så blir intrycket ändå pastischartat – och härligt absurt – med ”renässansfasader” i knallig jordgubbsrosa eller citrongult och ”byahus” i andra skarpa kulörer om vartannat. 

Eller aparta möten mellan klassicismer och mer ”folkliga”  dekorationer och infall. En vansinnigt rolig promenad blir det hursomhelst.

ps. För den trädgårdsintresserade kan nämnas att planteringarna genomgående är mycket eleganta, och att hela byn flankeras av ett smått imponerande arboretum, en lyxsamling för skogskonnessörer på semester – med inslag som tulpanträd, Douglasgran, himalaysisk ceder, cycomorlönn, silverlind och redwoodträd.


ps 2. Berätta gärna i en kommentar om den fiktiva plats du gärna skulle vilja besöka (oavsett om det de facto går eller inte)!

tisdag 25 maj 2010

En sagodrottning med pondus


De mytiskt eviga Baobab-träden inger respekt. Redan på avstånd. De är som strategiskt utplacerade utposter med ett högt men milt öga över det afrikanska landskapet. Precis som vår europeiska ek har varje Baobab sin egen form, sitt eget uttryck. Denna dansande dam, en sagodrottning med svallande hårkrona, blev en favorit.

Det sas att varje meter i diameter motsvarar 100 år (och de lär kunna bli upp till 30 m i diameter!). Men första åren växer de långsamt, och är som alla ungar i en vild natur ett lätt byte för hungriga djur. Utanför vår lodge stod en tanig slana, bara ett grovt långfinger tjockt och någon halvmeter hög. Det var ett skott av en Baobab som lyckats överleva sina första – sju – levnadsår.

Detta var mitt bidrag till fotoutmaningen (en av de mest spännande, tycker jag, eftersom precis vad som helst kan dyka upp) jag fått från Malin W i Arjeplog, den går ut på att visa den 10e bilden i sitt bildarkiv. Jag skickar (utan krav) glatt utmaningen vidare till:


och vem helst annars, förstås, som vill anta utmaningen!

måndag 17 maj 2010

Borttappade ord, och ett och annat och.


I form av en närmast hallucinatorisk minnesanteckning från anno dazumal – d v s åttiotalet – bjuder jag på en överkurs till det förra inlägget här på utanpunkt; det om nya och gamla produktonstekniker av böcker och andra trycksaker. Här följer oretuscherade redogörelser från det årtionde då undertecknad begick sina inledande övningar på vägen till yrkesidentiteten. 

Fullfjädrad formgivare kunde man inte riktigt sägas ha blivit utan att ha visat talang och ekvilibristik i den tidens verkliga hårdvara – vaxmaskinen. Denna i en bruksdesign hämtad nånstans i tysk efterkrigstid; solid, grågrön och brutaltung. Apparaten hade bara en – men oändligt avgörande – funktion; att outtröttligt distribuera ett lagom tjockt, svagt veckat vaxlager på vadhelst som passerade genom dess valsar. Ett slags klister, men utan att fastna mer än att en velande formgivare kunde placera om textdelar och eventuella bilder om och om igen på pannån. Arbetsdagen kunde inte börja utan att denna centralinrättning slogs på och gavs den halvtimme som krävdes för att smälta den över natten stelnade vaxmassan.

Lagom stora sjok klarade vilken kontorsjonne som helst. En formgivare, en riktig formgivare, måste trixa igenom meterlånga, lövtunna längder utan att de krullade ihop sig och blev ohjälpligt vaxkladdiga på båda sidorna. Och små, enstaka rader, eller ett skriande ensamt ord, utan att det för alltid förlorades ner i det heta vaxtöcknet. Metervaran kom från sätteriet och var alltså textmassan på beställd spaltbredd. De lösa raderna och orden emanerade från att redaktören hittat korrekturfel i sista stund – och ingen tid och inga pengar fanns för att göra en omsättning. Likt kirurger lade vi då precisa snitt i raderna med skalpell, tråcklade ut de felade orden, gjorde en passbit av de nya som skulle in, talade vänligt till vaxmaskinen, petade in och sköt ihop den nya meningen, helst utan att slira på precisionen i linjeringen. En svettig vecka med ett stort originalarbete – och en nitisk och maniskt efterklok redaktör – kunde man ha bordskanten full med ord man inte vågade slänga, bara utifallatt. Det hände förstås ändå att utskurna ord oförklarligt tappades bort och man spenderade en halv eftermiddag med att leta ett likadant i satsen. Bara för att ett par timmar senare, med stimmiga kollegor på krogen, få frågan varför man hade ett prydligt litet ”eller” fastklistrat på armbågen.


(Detta är en redigerad version av en krönika, tidigare publicerad i tidningen Tecknaren)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 14 maj 2010

Staden som mjukvarujätten glömde


Häromdagen såg jag Babel på svt play, avsnittet om läsplattor och därmed den teknikrevolution som den klassiska boken står inför. Ja, själva produktionsprocessen har för all del varit datorbaserad sedan länge – från sättning och formgivning till pre-press. Egentligen är det lite lustigt att det tog så pass lång tid innan själva slutprodukten blev skärmpaketerad.

För mig som grafisk formgivare blev digitaliseringen en kick – jag bara älskar de kreativa möjligheterna och precisionen den givit mig. Jag längtar absolut inte tillbaka till ritbord, skalpell och textspalt på metervara! Ändå, när jag snubblar över bilder som jag tog i Goa i Indien för ett antal år sedan, drabbas jag av nostalgisvallning 2.0 (en version som kommer att stå sig)

Jag gick förbi en öppen dörr i den lilla västindiska provinsens centralort. Det slamrade från de bakre regionerna och doftade bekant av trycksvärta. Redan innanför tröskeln förvarades pappersbuntarna, staplade i enorma, svajande torn som nådde ända upp till taket. I nästa rum skymtade något som i mina europeiska ögon såg ut som ett tryckerimuseum – makliga maskiner i gjutjärn, blytyper sorterade i sina kast och svettiga män med svärtade fingertoppar. Jag hade kommit till staden som Adobe glömde. Här inte bara sattes sidorna för hand, bokstav för bokstav, mellanrum för mellanrum – hela tryckeriet var oberoende av elektricitet (för övrigt en opålitlig energikälla rent allmänt i Goa). De tunga pressarna vevades följaktligen för hand (!), ett pappersark i taget.

Men min västerländska, konstnärliga kontroll har ett pris. I reda dollar. Själv befinner jag mig nu i ett läge – för vilken gång i ordningen det senaste decenniet? – då min hypermoderna sätt- och designapparat, eller snarare mjukvaran den här gången, anses så passé att det stora mjukvaruföretaget vägrar tillhandahålla någon uppdatering – jag får snällt betala för en ny fullversion. Det är en högst opassande omodern tanke att tänka att det en gång i tiden kunde gå både ett och tvåhundra år innan man som bokmakare behövde bekymra sig om att uppdatera sina skrivdon och maskinpark. Banne mig sympatiskt.

Det är några år sedan min resa till Indien, men något säger mig att det lilla provinstryckeriet i Goa fortfarande håller Gutenberg högre än Adobe. 


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 5 maj 2010

En god bok är bästa huvudkudden



Jag hittar en ljuvlig historia på nätet. Den är inte pinfärsk, men vad gör det, den är som sagt ljuvlig. Den har något att säga också tio år senare. Det handlar om en trött, kanadensisk journalist som drog iväg från allt och hamnade i Paris, strosade runt planlöst, såg en bokhandel med misstänkt engelskt namn, ”Shakespeare and Company” och gled in för att se om han kunde hitta en pocket. Han fann så mycket mer. Bokhandeln visade sig vara ”ett utopiskt kollektiv”. Butiksägaren, en då 94 årig amerikan, praktiserade en enkel livsstil och mottot ”ge vad du kan; ta vad du behöver”. När butiken öppnade 1951 installerade han en säng bland bokhyllorna och bjöd folk att stanna gratis mot att de hjälpte till i affären – och läste en bok om dagen. När den kanadensiske journalisten anlände fanns där ett dussin sängar till, och under åren hade 40.000 personer sovit mellan lakan och bokryggar i Shakespeare and Co. Bland dessa några kändisar, som Allen Ginsberg och John Denver. I fem månader stannade journalisten och fick enligt egen utsago en grundlig utbildning i god litteratur.

I Svenskan gav gamle förläggaren Gedin häromsistens en syrlig smocka åt dagens giriga förlagsdirektörer och framtiden målades i svart. Branschen verkar se lösningen i spektakulära uppköp, personella neddragningar och aggressiv egenkärlek på distributionssidan. Kanske borde man titta åt ett annat håll istället, slår det mig. Fundera över hur kärleken till böcker uppstår, hur man skapar en livslång relation till litteratur.

Jag undrar om jag skulle ta min kudde och kliva in i Akademibokhandeln.


Fotnot: bokhandelns ägare blev flera gånger uppmärksammad med diverse priser, som franska kulturministeriets utmärkelse ”Officier des Arte et Lettres”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 2 maj 2010

Klorofyll på högsta nivå



Vår i England innebär att somligas pannor är kladdigare än andras. Här jobbas ju intensivt inför ett berömt crescendo, den magnifika överdosen klorofyll i slutet av maj. Jag menar förstås Chelsea Flower Show 2010. Alla ni som inte kan med denna hänförelse till stjälkar och blomblad kan sluta läsa nu. Men annars har jag ett tips till alla er av mina läsare som jag vet är trädgårdsintresserade; plantskolan Crocus (min egen hovleverantör, hrmpf) bloggar under våren om upptakten till sagda blomstertillställning, ett race där de själva sponsrar två trädgårdar om jag inte är felunderrättad. På den välskrivna bloggen kan man följa arbetet bakom tillkomsten av detta det hortikulturellt högönskliga. Här får man en glimt av vedermödorna de stora trädgårdsskaparna går igenom. En redan tidigare guldmedaljbehängd Andy Sturgeon, till exempel, har ett litet svettigt elände nere i Italien att välja rätt korkekar, stackarn. Allt i sin strävan att i engelska huvudstaden skapa en trädgård fusionerad av medelhavet, kalifornisk chaparral och anglosaxisk high gardening. Det ska tydligen bli ”en exotisk atmosfär som känns som någon annanstans, men ingen särskild stans” . Var annars än i anslutning till Chelsea Flower Show, denna de oförblommerade excessernas fristad, kan man få ett par mille för en ambition av den typen? Men bloggen gräver långt ifrån bara ned sig i delikata val av gröna mjukdelar och spännande inblickar bakom formgivares pannben. Här får man också se vad de hårdföra grabbarna i kulisserna kan göra med en motorsåg och ett par ton stål, sten, trä eller andra bärande material som kommer att utgöra utställningens så viktiga skelett.

Jag illustrerar inlägget med bluebells (klockhyacinter) – en helt naturlig blomstershow i England så här års.

fredag 30 april 2010

Inför brasan


När man bor så här i exil, hamnar man efter ett tag i ett annat vardags- och helgtänk. Följaktligen behövde jag påminnas av en bloggkompis att det är Valborg i dag. Lite pinsamt, jag borde ju som helyllesvensk trots allt minnas våra våtaste, förlåt hetaste traditioner. Men här omnämns inte företeelsen ens som en exotism. I England är Valborg fullständigt okänt, och obegripligt. Beskriver man firandet för en engelsman drar han misstänkt öronen åt sig och ser flimrande, flammande bilder av väna engelska missionärer på bål framför sig. Att jag försöker lugna honom med att det sjungs flerstämmigt av manskör till och är riktigt kulturellt, bemöter han med "Manskör? Hedniskt värre!".

Men till er alla där hemmavid, ni som vet och förstår; ha en vacker, regnfattig, rolig Valborg! Och släng en pinne på brasan åt mig, va.

onsdag 28 april 2010

Piraters läsvanor

Redan i höstas listade Independent de tio mest piratkopierade e-böckerna under 2009. Men det tål att upprepas. En samlad, smått rörande bild av den typiske bokpiraten.

1. The complete illustrated Kama Sutra
2. Photoshop: Secrets of the pros
3. The complete idiot's guide to amazing sex
4. The lost notebooks of Leonardo da Vinci
5. Solar house - a guide for the solar designer
6. Before pornography: Erotic writing in early modern England
7. Twilight
8. The science of influence: How to get anyone to say "yes" in 8 minutes or less
9. Nude photography: The art and the craft
10. Fix it: How to do all those little repair jobs around your home

... Man kan på något vis se den där välplanerade men katastrofala dejten framför sig. Det måste förstås ha varit the lady som framåt småtimmarna tröttnat på den något enkelspårige monsieur och gått demonstrativ bärsärkagång i lägenheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 25 april 2010

Små och stora ord



The medium is the message, säger man i reklambranschen. Små och stora ord, i olika förpackningar - till vänster i form av den enorma katedralen i York, till höger i mer modesta volymer i fönstret till en bokhandel, en av många som enligt månghundraårig tradition kantat just denna gata upp mot härligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 18 april 2010

Bäst-före, och efter

Jag kliver in från regnet, dagsljuset, samtiden. En obetydlig förflyttning fysiskt, men ett språng i tiden. Som hade en gulnad instamatic-hinna glidit undan ett kort ögonblick, likt en snabb slutare, för att släppa in mig. Sedan står jag där i mittgången, tveksam om i vilket årtionde jag befinner mig. Tvättomaten till vänster (med den obligatoriske ungkarlen i fredagstrans framför den roterande maskintrumman). Damkläder till salu hänger avsvimmade på galgar till höger, bara några steg från frysdisken fylld med mat i koma, bortom identifikation och bäst-före-datum (men med glada tillrop på handskrivna skyltar). Jag går tvekande förbi en grupp öde cafébord med fetblanka vaxdukar och slokande vinägerflaskor. Det bleka ljuset genom de grumliga butiksfönstren, de anonyma varorna, lukten av husdjursströ, surt kaffe, rengöringsmedel.
Jag är den enda besökaren.
Ett par kvinnor en bit bort. De är varandras spegelbilder i flottiga frisyrer och midjeomfång. De stirrar åt mitt håll, markerar revir. Jag är något så ovanligt som en tänkbar kund. Eller kanske bara ett irritationsmoment för interna klubben av halvt vakna butiksägare. Det är det det här är; en sömnig, engelsk lågprishangar som på något obegripligt vis undkommit kommersialismens evolutionslära med livet, något slags liv, i behåll. Som givit själva tiden fingret. Här har inte en stol bytts ut sedan 1963, än mindre en affärsidé. Det skulle kunna ha varit något underbart; en butiksgalleria i originalinredning med autencitet, integritet och kärleksfull nostalgi. Men här blir jag bara deprimerad. Det här är antingen sunkexcentriskt över allt förstånd (och möjligen värt en kulturmärkning i en klass för sig) eller så är det bara sorgligt. Jag kan inte bestämma mig. Affärsinnehavarnas brist på engagemang hänger lika tung som frityroljan i luften. Som tur är distraheras jag då av en boklåda. Jag förväntar mig inte att hitta något, där brevid hyllan av VHS-filmer från åttiotalet. Jag skummar ryggarna av decenniers profitproducerade amerikanska massdeckare. Så ser jag den, Atonement, av Ian McEwan. Jag köper den för ett pund av en förvånad butiksinnehavare. En pocketupplaga som bevisligen trycktes 2007. Jag håller den i handen och låter den leda mig ut i friska luften. 

fredag 16 april 2010

En skavande spegel

”Om du ger en chimpans lite färg, papper och penslar, kommer den genast att sätta igång. Den kommer att klottra, blanda färger, och helt tydligt ha kul. Så snart du belönar chimpansen för målningen, skiftar attityden. Då kommer den att försöka hitta det knappaste minimum den måste göra för att erhålla betalningen. Njutningen i aktiviteten är förlorad, och godisbiten blir målet.”

Ewan McClure, konstnär

onsdag 14 april 2010

Krig, kärlek och trädgårdsstaket

Några månader efter att andra världskriget hade brutit ut, 1939, sa Virginia Woolf till Vita Sackville-West, att det enda goda kriget fört med sig för hennes del var att hennes väninna Ethel hade blivit kär i sin granne som, liksom Ethel själv, var 84 år gammal. I åratal hade de levt sida vid sida, hus vid hus, och medvetet undvikit varandra. Men kriget fick dem att börja samtala över staketet som delade deras trädgårdar, och de hade snart funnit sig vara tvillingsjälar.

Se där den som trodde staket var till för att stänga ute, fjärma, avdela, avståndsmarkera.

Överkurs: den ovan amorösa Dame Ethel Smyth var de engelska suffragetternas ledare. Det framgår inte av anekdoten om grannen var man eller kvinna, men the dame sägs ha haft en viss dragning åt det egna könet. Vid 71 års ålder lär hon till exempel ha blivit förälskad i den 30 år yngre Woolf, som blivit både bestört och road, och sagt att det var som att ”bli fångad av en gigantisk krabba”. Men vänner blev de.

(Nu tar jag paus från Sissinghurst fantastiska trädgård och de intressanta människor som är associerade med den, men det finns anledning att återkomma vid ett senare tillfälle, Woolf skrev ju en hel roman med utgångsspunkt från Vita och trädgården, t ex)

Källor: "Vita & Harold. The letters of Vita Sackville-West & Harold Nicolson 1910–1962", redigerade av Nigel Nicolson; samt Wikipedia.

torsdag 8 april 2010

Rosor och krig


Hade Vita Sackville-West levt i dag hade hon bloggat. Jag läser sporadiskt ur en bok med Vitas och hennes mans brevväxling. De skrev var och varannan dag, omedelbara tankar, upplevelser och reflektioner. Som en föregångare till bloggen, i pappersformat. Jag trodde först att det skulle bli lite torrt och fragmentariskt, men icke så. Gång på gång slår det mig hur direkt texten talar till mig, hur den försätter mig mitt i den nutid som var deras, då. Hur breven utan mellanhänder gläntar på dörrar till en annan värld, emellanåt en annan ”klass”, ett annat tänkesätt. Men också hur känslosamt och nära det är. Det är brev som doftar, andas, lever. Som livet som skymtar i brevväxlingen under krigsåren:

Sissinghurst ligger i Kent i sydöstra England, i perfekt linje ”på vägen” in till London för det tyska krigsmaskineriet. Vitas man, Harold Nicolson, hade blivit parlamentssekreterare och befann sig mitt i de politiska händelsernas centrum i huvudstaden, medan Vita väntade på Sissinghurst, våndades, oroade sig i breven till Harold för att behöva lämna huset och trädgården. Han svarade att han skulle hålla henne direktinformerad, och att hon skulle förbereda sig. Han rådde henne att ”ta ut Buicken och få den servad och fulltankad. Packa den med mat för 24 timmar, och i skuffen där bak lägger du dina juveler och mina dagböcker. Du kommer att vilja ha med dig kläder och annat dyrbart. Resten måste du lämna.” (22 maj 1940).

Två dagar senare skriver Vita att en officer besökt trädgården och bett att få inspektera nejden och att hålla vakt uppifrån det elizabetanska tornet (i vilket Vita också hade sin skrivarlya). ”Han var väldigt uppriktig”, skrev Vita, ”det är inte bara fallskärmsjägare de är rädda för, utan också truppbärande plan som akulle kunna landa på Sissinghursts ägor.”
Samma sommar anländer fler högt uppsatta militärer. Denna gång letar de stora gods att, om det skulle visa sig nödvändigt, använda som högkvarter. ”De blev mycket tagna av Sissinghurst, för detta ändamål, är jag rädd”, skriver Vita.

I augusti hör Vita sex bomber falla alldeles nära, himlen var ”upplyst i rött”, maskingevär på avstånd. Och attackerna fortsätter, år efter år, men Vita stannar på Sissinghurst, vägrar att lämna huset och trädgården hon älskar. 1944 skriver hon om ett fiendeplan som blivit nedskjutet i närheten: ”Då kom ett ensamt plan åkande, sedan en plötslig krevad av maskingevärssmatter, så nära att jag rusade från min säng…och där, bortom rosorna, sköts en ström av scharlakansröda spårljusprojektiler upp mot skyn och ett plan i lågor.”


Citat från boken "Vita & Harold. The letters of Vita Sackville-West & Harold Nicolson 1910–1962", redigerade av Nigel Nicolson.

Scrolla ned för första delen om Vita och Sissinghurst.

måndag 5 april 2010

Inspiratoriskt: Att se bortom


Var möter man de stora orden som ställer ens föreställningar på huvudet, som skakar en skönt i grunden? Jag skulle vilja svara att det blir i någon välskriven bok, från parketten i en teatersalong, i en film, eller öga mot öga med ett konstverk på ett museum, emellanåt. Inte trodde jag att jag också skulle finna dem på ett av de där anskrämliga bordställen, de i plast inbakade kundmeddelandena som någon marknadsavdelning tycker jag ska inmundiga samtidigt med den på plats inköpta lunchbrickan. Den typ av annonsprodukt man möjligen kan tänka sig att skrapa av föregående matgästs senap från bordskanten. Men där satt jag, på Sissinghurst Trädgårds café – som trots platsens poesi gav mig den typiska kantinblues man burit på sedan mellanstadiet, och tummade på detta meddelande från våra sponsorer. Det var något med den kalla akustiken, stolsbenens skriande skrap mot golvet, de aptitdödande plastbrickorna. Massutfodringen, helt enkelt, hembakta lavendelshortbread till trots.

Istället för en slogan stod där ett kort citat av Sissinghurst trädgårds skapare, Vita Sackville-West. I de skälvande dagarna innan andra världskriget bryter ut skriver hon i ett brev: ”Låt oss plantera och vara lyckliga, nästa höst är vi kanske alla ruinerade. Trots allt, om jag spenderar 20 pund på plantor nu, kommer de att växa sig vackrare i åratal, och vi kanske aldrig kommer att ha råd med det igen”.

Senare satt jag på den som Vita kallade ”grova bänken” (var ifrån bilden är tagen) i den undersköna, vita trädgården, vid den jord hon stoppade just denna engelska tjuga i. Jag satt där och förvandlades från en person som ser det vackra i en trädgård till någon som har drabbats av en trädgårds magi, förförts till fullständig harmoni och kapitulation.

Redan 1939 skisserar hon den; ”alla vita blommor, med några klungor av mycket blekt rosa. Vit klematis, vit lavendel, vit agapanthus, dubbla vita primulor, vita anemoner, vita kamelior, vita liljor…” Hennes man, Harold Nicolson, tycks förhållit sig ömsom tveksam, ömsom uppmuntrande till Vitas idéer. Han påpekar att hon planerat den vita trädgården i skugga*, nästan utan sol, ”bara en enda stråle vid solnedgången”, men samtidigt utbrister han att ”det är bara en så bra idé att jag vill att den ska lyckas”. Senare fäller han kommentaren att han tyckte att den vita trädgården ”kommer att kräva lite färg”. Han föreslår rosa, ”som i de kinesiska rosorna.” Men säger sedan att han vet att Vita föredrar gula: ”Jag kan tänka mig att komma överens om gult, eftersom det är mer orginellt, och du har ett bättre sinne för färg än jag…det måste vara svagt, blekgult – inget som skriker eller höjer rösten.”

Vita lät sig inte bekommas av Harolds artiga motstånd, eller av kriget – men det skulle ta tio år innan planerna kunde förverkligas.

Det slog mig, där på bänken, att jag i en liknande situation hade agerat långt mer pragmatiskt, handlat konserver eller något annat direkt överlevnadsstrategiskt. Och hur fel jag skulle ha haft. Vita Sackville-West såg längre än så. 




Citat ur Gardening at Sissinghurst, av Tony Lord, och Vita & Harold, The letters of..., av Nigel Nicolson


* Placeringen av den vita trädgården flyttades sedan från den skuggiga Lions Pond till den nuvarande.

torsdag 1 april 2010

Vrålande vår



Nu står de och sträcker rejält på sig, narcissus. Här i England är de verkligen påskliljor - har slagit ut i parti och minut, precis lagom till påskveckan. Jag, som inte ens är särskilt förtjust i gult, blir glad av att se alla dessa nästan självlysande vårvrål. De är en välkommen vitamininjektion. Överallt i trädgårdar men också längs vägrenar grupperar de sig, skriker sitt gälla "nu är vintern slut!"


Jag passar på att tjoa lite själv: Glad Påsk!

tisdag 30 mars 2010

Realtid i en annan division


”Jag har aldrig sett mig själv som en resultatmaniker, ett aningens rastlöst intellekt kanske, men ingen högvarvstok med nerverna som fartränder längs låren. Ändå, att komma från en digital värld med omedelbar visuell belöning till att börja ett trädgårdsprojekt är att bromsa mitt i ett kreativt språng.

Bli hängande i steget.

Och inse att det tar fem år, minst, inte fem minuter eller fem timmar, att få se resultatet. Realtid, fast i en högre division. Till dess får man idka en lågväxeltillvaro där visionen står på tillväxt, bokstavligen – stå ut med att det sker i ultrarapid. Inga viljor i världen kan stressa processen, forcera förloppet, komprimera tidsrymden.”

Jag skrev det för två år sedan, då om skillnaden mellan att vara grafisk formgivare och trädgårdsmästare. I dag kan jag konstatera att det finns smärtsamma likheter mellan att anlägga en trädgård och att skriva en bok. Och samma sällsamma skönhet i den saktmodiga framåtrörelsen. Det är så jag skriver, jag får acceptera det. Plantera mina litterära frön, vattna, gallra, rensa ogräs, se stjälkarna spreta mot skyn, se några av dem dö. Börja om, plantera, vattna, gallra, rensa ogräs. Glädjas åt att det knoppar emellanåt, växer sig starkare.

Jag hittar ett uttalande av Rob Serling, manusförfattare till den amerikanska tv-serien ”Twilight”, till vilken han tydligen skrivit 70 av de 100 avsnitten för de tre första säsongerna. Han sa: ”Varje Twilight-manuskript tar mig 35 till 40 timmar. Det är ett tidsschema som innebär att om jag tappar en penna och då böjer mig ned för att ta upp den, blir jag två veckor efter.”

Jag har en ett helt schatull av pennor, uttippat över golvet.

onsdag 24 mars 2010

Surrealistiskt: Svävande


Det är en dag då man kan gå på havsbotten, vara gäst i en annan verklighet. Fast det är människor som spikat upp varningsropen. Klippväggen rasar, makligt, långsamt. Över århundraden lösgör den sig; "Fara! Fallande klippblock!" skriker skyltarna.

Överallt spåren av fallandet; omtumlade bumlingar, kastade som småsten. Några har inte landat än. De sitter fastkilade i klyftor och sprickor.

Ett stenblock är till synes ohjälpligt fast i en skreva. Men vänta, är det inte mer som om det vilar, väntar, kanske tvekar? Bara ett par av hörnen har lätt fotfäste mot klippväggarna. Det är märkligare att det sitter fast än att det ramlat ner. Som om det inte bestämt sig för att släppa taget. Innan beslutet, nästan svävande. En liten krängning, och stenbumlingen vore fri.

Om den inte trodde så starkt på faran att falla.

måndag 22 mars 2010

Läsa vill



Jag läser en hel del recensioner. Ibland springer jag genast och köper boken. Ofta blir jag besviken, känner inte igen min läsupplevelse i anmälan. Andra gånger är det precis tvärtom. En debutant, Elin Ruuth, med boken Fara vill, fick ett antal blandade recensioner i januari. Jag upplevde dem som blandade, trots att flera av recensenterna hystade fram massor av uppmuntrande ord. Men det är gnället emellan som gnisslar, tar emot, det fungerar ju så; Ruuths skrivkonst kallades lite dubbelbottnat ”läckra formuleringar” (DN), eller ”språklekar” (GP). Positionerades vankelmodigt som ”prosalyrik, tja” (Expressen) eller ”någonstans mellan dikten och anteckningen, fragmentet och dagboksbladet” (Sydsvenskan). Som om man inte kunde ta henne riktigt på allvar. Sedan slogs det i en och annan tretumspik; ”emellanåt blir formuleringarna aningen lillgamla” (GP). ”Nästa gång hoppas jag på något maffigare, helt enkelt” (Sydsvenskan), och strax därpå ”Ibland landar det blott i meningslös, smålustig trivia eller försök till aforismer” (Expressen), gick de på. Någon nättyckare tyckte att Ruuth visserligen skrev bra, men det var ju ibland bara några rader per sida, och vederbörande tänkte minnsann vänta tills hon hade något att berätta… Corren skrev ”Naturligtvis har även en sådan prosalyrisk roman sin publik, men mig tilltalar den inte.” 

Sånt blir man ju inte lässugen av.

Av en ren (lycksalig) händelse snubblade jag så över ett smakprov, de första sidorna, av denna bok. Och blev helt förälskad. Jag har visserligen bara läst dessa inledande stycken. Men vilka stycken.

Hör bara hur Ruuth gör underhudsfett existentiellt. Hur hon låter bristen på denna fettreserv teckna relationer, hela livsögonblick:

”Varje gång jag åker upp till Luleå har de snurrat jordgloben ett kvarts varv. Mexiko har de sett, eller Indiska oceanen. I varje rum luktar överkasten som en ny kryddblandning, en ny epidemi. I kramarna mäter mamma mitt underhudsfett, det är den norrländska omtanken.”

”Männen jag träffar har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går.”

Har Ruuth inget att berätta? För mig hade redan dessa rader, var för sig och tillsammans, mer att berätta än ett flertal hela romaner jag skulle kunna räkna upp – av långt mer etablerade författare.

Återkommer när jag läst hela (förlaget har försvårat denna ambition med att sätta ett synnerligen högt pris på de 123 sidorna (notera gärna hur mycket tjockare den ser ut på Bonniers promotionbild, en klar 220-siding, minst) – jag får fråga kassören om vi ska invänta pocketutgåvan eller om vi tror så starkt på resten av boken, att den är värd sin vikt i guld, ord för ord). 

torsdag 18 mars 2010

Fotfilosofi


Jag ska snabbt säga att utanpunkt inte blivit en modeblogg, men jag kan emellanåt inte förvägra er, eller mig själv, några funderingar kring de mänskliga beklädnadsriterna. Mina egna inget undantag, förstås.

Jag tänkte mig att köpa ett par flipflops på Heathrow, den där gången för ett par år sedan, på vägen ner till Östafrika. Jag insåg att jag inte ägt några sedan 1975, eller så. Det var väl då de första gången blev töntiga och föll i glömska i flera decennier (åtminstone i min skohylla). Som tur var hade jag nu T med mig, en modern människa som kunde ge mig den nödvändiga uppdateringen av dessa strandsulors utveckling under 2000-talet. Det första som kom att chockera mig var priset. Det fanns inte ett par under 200 svenska kronor, många kostade det dubbla. Halva grejen med flipflops, sa min stenåldershjärna, var att man kunde köpa dem för en tia. Det andra som slog mig var att de endast fanns i märkesdesign. Bara det. Jag köpte till slut ett par Quicksilver. Ett märke med cred, bekräftade T, hade jag bara varit skateboardare…

Det var först när vi kommit ut till öarna och havet som jag förstod på djupet hur rätt det varit att köpa ett par av dessa gummidojor. Vi hade anlänt till landet flipflop. Det var som att komma hem. Till sjuttiotalet. Här såg flipflopsen ut som i min barndom – fulorange, konsumblå eller med misstänkt psykedeliska banalmotiv tryckta på sulornas ovansidor. Men ingen snobbism. De till och med kostade detsamma som då, en och en halv dollar (cirka en svensk tia). Antagligen hette de inte ”flipflops” heller, utan den swahiliska motsvarigheten till svenska sjuttiotalets ”badskor” (eller tryter mitt minne – rätta mig den som kommer ihåg!).

Jag upptäckte snabbt att mina snajdiga märkesflipflops var odugliga i den terräng denna skomodell en gång var tänkt för. De blev absurt hala så snart de blev blöta, och tåbanden i tyg som fått ersätta den klassiska, formpressade plasten, fångade varje sandkorn i sina veck. Också den kortaste promenad blev därför olidlig, i dubbel bemärkelse; jag slirade okontrollerat på gummit, och var skinnlös mellan tårna redan första eftermiddagen. Det slutade med att jag oftast gick barfota, men det var jag inte ensam om, det var den näst vanligaste fotfilosofin här.

Masaierna, krigarfolket, hade också designersandaler, av eget snitt. Sulorna var långa rektanglar skurna ur bildäck. Färggranna band eller läderremmar band sedan ihop det hela runt foten. Skorna var oerhört läckra och skulle klå Quicksilver i cred på vilket klubbgolv som helst.

måndag 15 mars 2010

En hjältinna som krafsar på själen

På tal om Pippi Långstrump i förra inlägget, har vår charmerande vuxenklåda blivit utvald av the Guardian till ”10 av de bästa: hjältar från barnböcker”. Det är inte illa att skrinna in på skurborstarna och inta tätplatsen i en annars starkt anglosaxiskt fixerad utnämning. Det borde dessutom ha stått ”hjältinnor”, för sju av de tio är tjejer.

Det är alltid intressant att ta del av hur någon ”utifrån” ser på våra käraste, nedärvda nationalsymboler. Ser de vad vi ser?

Inledningsvis blir det uppenbart att engelsmännen gått bet på Pippis namn. På engelska heter hon Pippilotta Delicatessa Windowshade Mackrelmint [mina kurs.] Ephraim’s Daughter Longstocking. Rullgardina och Krusmynta låter ju lustigt lika flicknamn, om än gammaldags. ”Delicatessa” är i linje med denna Lindgrenska idé. Men översättningen av Rullgardina till ”Windowshade” är liksom lika lekfullt poetiskt som ”Persienner”. Och den klumpiga översättningen av Krusmynta till ”Mackrelmint”! En konstruktion som inte ens existerar i Oxfords lärdes ordförråd; var översättaren fått det ifrån är obegripligt. Och inte klingar det som ett fantasifullt flicknamn heller. Krusmynta, alltså växten, heter ”Curly mint” på engelska. 
T o m det hade varit bättre. Nåja.

I den engelska dagstidningens motivering står att ”denna nio-åriga svenska är en rebell och särling [fr ”eccentric” – en omhuldad personlighetstyp i England] som kliver runt på stan i ett par herrskor”. Här känner vi i alla fall definitivt igen henne. Vidare sägs att hon introducerar två unga vänner ”till en värld bortom konventionerna av 1940-talets byliv”. Där händer det något, åtminstone för mig. Även om jag rationellt vet att Lindgren skrev böckerna på fyrtiotalet så har aldrig min känsla placerat figuren Pippi där. Kommentaren är förstås på pricken från ett historiskt perspektiv, men något som sällan markeras (åtminstone inte på det sättet) i svenska referenser till berättelserna. Kanske beror det på att böckerna i Sverige har återutgivits i ett flertal omgångar, under olika decennier, med ständigt nya årskullar barn som målgrupp. Då är det förstås lämpligare att framhålla andra aspekter. Och det är som barn man ”sätter” sin bild av Pippi och hennes omgivning.
Jag tycker att Pippi är tidlöst klassisk, fast med starka drag, för min egen del, av Inger Nilssons tolkning i Olle Hellboms filmatiseringar från tidigt sjuttiotal. Vang Nymans Pippi var innan min tid.

Det finns antagligen en ”egen” Pippi för varje decennium!

Wikipedia hittar jag en sträv anekdot från fyrtiotalet som i alla fall jag inte hört tidigare. När Lindgrens andra bok om Pippi hade givits ut inledde litteraturkritikern John Landquist en debatt, där han framhöll att böckerna var usla; ”Minnet av den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr i Lindgrens bok, kan, om hon eljes ihågkommes, inte bli annat än förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen”. På tidningarnas insändarsidor var det tydligen många som höll med. De och Landquist måste ha tillhört kopplet av vad the Guardian kallar Pippis motståndare; ”the more exasperating breed of adult”, d v s ”den mer odrägliga sortens vuxna”.
En skön 180-graders vändning.

fredag 12 mars 2010

Karaktäristiskt önsketänkande

På bokbloggen bokhora (är det bara jag som har svårt för det chica namnet?) har man en trevlig fredagsövning; diverse litteraturrelaterade frågor dyker upp. I dag gällde det ”Vilken romankaraktär skulle du vilja träffa?”. Visst är det så, att somliga litterära gestalter blir så levande och intressanta personligheter att man tycker sig känna dem, önskar man kunde ringa upp, föreslå tid och plats och…

Svaren lät inte vänta på sig, och kul var det med bredden på de fantiserade träffarna. Vad sägs om Bilbo, Anne på Grönkulla och Orlando – bara några av förslagen på bloggen. Helst ska man väl svara, tycker jag, utan att tänka efter särskilt mycket. Det är i de spontana önskningarna våra egna alter egon kan skymtas – om jag får vara eder amatörpsykolog. Eller visar de på de karaktärer vi själva önskade att vi vore? Vet inte, men kul är det.

Själv fann jag mig otvunget svara ”Smilla (med eller utan snö) och Pippi Långstrump (gärna med Herr Nilsson). Vi skulle ha saftkalas och jag får en känsla av att det blir jag som får städa upp efteråt.”

Jag får väl ta det med terapeuten sen.

ps. skriv gärna era egna favoriter i kommentaren!

onsdag 10 mars 2010

Räkna är guld, skriva är silver

Man kan inbilla sig att skriva prosa är att lägga ord till ord, mening till mening, stycke till stycke. Man ska ju i alla fall få ihop till minst 210.000 tecken, ett magiskt nummer. Det lär nämligen vara minimiantalet, har jag hört, för att ett förlag överhuvudtaget ska betrakta materialet som stort nog att teoretiskt kunna vara en ”bok”, och då har de inte ens tagit ställning till själva textens kvalitéer. Därför blir man emellanåt lite fixerad vid att hålla räkningen – och frustrerad när tecknen verkar bli färre, inte fler, trots att man skriver och skriver. Åtminstone om man som jag har en tendens att skriva i ett slags kreativt fritt fall (lätt besläktat med reklambranschens berömda ”brainstorming”, som ju går ut på att okritiskt och ofiltrerat låta idéerna poppa ur skallen helt enkelt). Först efter ett tag tar jag mig samman, blir saklig, rationell och minns vad min fantastiska svenskalärare än gång försökte lära mig. Sådana saker som begriplig grammatik, kommatering, subjekt och predikat. Eller bara att sätta punkt. Detta kallas också redigering, sägs det. Slutresultatet brukar bli oavgjort. Mellan mig och svenskaläraren (jag har upptäckt att hon gärna kommer på högerkanten, försöker lobba in nåt om syntaxen, när jag är upptagen av att smaaaka på ord).

Hursomhelst var det den där dagen när, efter frukost, en av novellerna hade startläget 26.815 tecken. Vid lunch var den nere i 26.662, vid eftermiddagsfikat 25.536. Hur jag än skrev, hade jag inte kommit längre än till 25.485 framåt kvällningen. Det är sådana dagar man kan komma på sig sjäkv med att undra om man skulle göra något annat, något som går framåt. Ta busskort?

söndag 7 mars 2010

Surrealistiskt: Bara tillfälligt land


Under vinjetten surrealistiskt kommer jag bjuda på märkliga, ovanliga, alldeles särskilda ögonblick som fastnat på näthinnan, ibland på bild och för alltid i sinnet. Här en med lite extra värme, så här när våren är retligt senfärdig.

En gång om dagen, mitt ute i bukten mellan öarna i Mafiaarkipelagen i Indiska Oceanen, uppstår för några timmar en strimma fast mark, en karg månskära av vitaste, mjukaste sand. Lika ofta återtar havet denna miniatyrkontinent och gömmer den under vattenytan.
Hit kom vi i dhow, den klassiska arabiska segelbåten, med vattenflaskor, ett gäng bastmattor och ett rejält tygstycke. Av det senare reste båtbesättningen ett enkelt solskydd på medtagna pålar. Där under skapades en dryg kvadratmeter skugga, den enda på denna gäckande plats.

Allt du behövde fick du ta med dig, här erbjöds inget annat än en strand i dess mest renodlade mening: 100% sand, omgiven av förföriskt turkost vatten. ”Den ultimata badstranden” som T utnämnde den till. En semesterhägring i koncentrat. Lika flyktig som en alldeles för kort ledighet, lika kittlande. Ett vykort till själen.

Fast, alldeles öde var den då inte. Den oändliga mängden små koner i sanden förstärkte känslan av månlandskap. Någon eller något skapade dessa (och måste uppenbarligen göra om dem en gång om dagen). Det tog en liten stund innan vi kom på vad de var – ”sparkhögar" efter krabbors gräviver. Hålen var alltså det egentliga resultatet. Vad krabborna gjorde däri hann vi inte ta reda på. Besättningen vinkade till oss, tidvattnet kom. Det var redan dags att ge sig av. Land skulle åter bli hav.

onsdag 3 mars 2010

Inspiratoriskt – en myllans man


Det är knappast var dag man delar ett ögonblick i livet med sina litterära inspiratörer. Men vid ett tillfälle för alldeles förfärligt länge sedan fann jag mig vid samma cafébord som den jordnära skånske poeten Jacques Werup – förvisso i min vilda, obildade ungdom, och innan jag ens läst honom. Men ändå. 

Våren vägrade, platsen var Paris. Vi satt, tillsammans med en gemensam vän, och spretade med alla våra långa ben, liksom på trio, runt den minimala möbeln. Werup sörplade koncentrerat koffein och höll liv i en konversation med servitören på perfekt parisiska, samtidigt som han för oss berättade om gästarbetare i den franska huvudstaden, på styv skånska. Redan denna verbala, språkliga ekvilibristik var lovande. Jag drabbades av blyganfall och kände enbart tacksamhet för att poeten bredde ut sig. Tills han oväntat tystnade, vände sig direkt till mig och frågade vad i hela världen vi gjorde här, i Frankrike? Jag stammade fram att vi varit runt i vindistrikten i Bourgogne. Ingen reaktion. Alltså rätt in bland Grand Cru-burgunderna, ähum, smakat de där riktigt fina vita å så. 

Châteauxerna?, kontrade han (med skavande ointresse mellan varje stavelse).

Det vill säga, fladdrade jag, man kommer dit, väntar sig nå’t flott slott, men ramlar istället på gummistövlar, grep och mylla, häftigt, liksom.
En kort eon, och jag inväntade nästa subtila sågning. Men så upprepade han ordet ”mylla” med den mullrika röst som bara jordnära, skånska poeter besitter, och fick något lyriskt över hela sin gestalt, spretande ben och allt.

Lite visste jag då, hur skön jord och dynga kan vara i rätta händer:

Bondeliv om vintern
Lukten av stall ända in under sängöverkastet.
Denna väntan, på vägskrapan, mjölkbilen
och frun som skiftjobbar på broilerfabriken.
Hundens komage surnade vid pannan i köket.
Tandborstarna och kaffeautomaten på diskbänken.
Jultallrikarna och iskylan i finrummet.
De sjukskrivna eller friställda släktingarna
i Ystad och Simrishamn. Dyngan inne i huden,
det hemska växandet vi måste leva av.
Snön som inte ger med sig, sovandet och fetman.
Bara polisradion i fönsterkarmen skingrar ledan.

eller:

Stilleben
Störtregn på tältplatsen.
I de nymålade sommartorpen
en patetisk doft av
malört och nagellack.
Åkerjorden ryter inomhus.
Knektarna sover i duntäcken.
Blödningarna är inre.

(båda ur Dikter från Österlen, 1980)