Reningsbad på torra land

Jag har antagligen fått en släng av någon inverterad lappsjuka i dessa högmediala tider. Jag kan slås av en ökenkänsla mitt under bästa sändningstid, om ni förstår. Jag är förvisso själv en kugge i det hela, bidrar till informationssorlet, konsumerar det, gillar det. Men emellanåt vill jag tystnaden en stund, hämta andan. 

Trots att man har stökiga London bara en morgons resa bakom ryggen och hela europeiska kontinenten på andra sidan engelska kanalen, är det ingen svårighet att stå längst ut på udden i Dungeness med småsten upp till anklarna och vara övertygad om att man befinner sig vid de s k ordnade samhällsskickens sista utpost innan världshaven tar över.

Det här är platsen som bara är. Fri från borde, måste, löften, krav och messages from our sponsors, kanske från tiden själv. Konceptet är enkelt; klappersten, strandkål, och havets rytm. Några utslängda fiskarstugor, en sned husvagn från femtiotalet, ett fyrtorn. Det är omöjligt att inte drabbas av stämningen, av den asketiska skönheten. 

Fler än några spridda existenser har aldrig bott här; fiskare kom redan på 1800-talet, ett gäng självutnämnda eremiter följde över decennierna, liksom en och annan välfärdseskapist, och kanske andra som flytt civilisationsbruset, precis som jag själv gjorde för ett ögonblick, den där söndagseftermiddagen.
En känd filmskapare, Derek Jarman, byggde en tankestuga här. Målade fönsterbågarna knallgula och anlade en trädgård. En täppa som med tanke på de mycket speciella betingelserna på denna udde kanske var en större kulturell utmaning än hans cineastiska. Här planterade han tåliga växter som klarar sig på minimal näring, salta skurar och konstant blåst; strandkål, strandvallmo, glasört, strandvial, grå helgonört. De flesta inhemska och uppvuxna naturligt på plats, men också några införda plantor, valda med yttersta omsorg. Växtligheten är grupperad i mjuka kullar i kontrast med spretiga strandfynd – tänk skeppsbrott chic; drivved, rostiga metallskelett och kompositioner av stenar. Trädgården är i perfekt samklang med omgivningen, med platsens själ.

Jarmans partner Keith bor kvar och berättar i en intervju om brottningsmatcherna med engelska motsvarigheten till Naturvårdsverket.

”Nu har jag satt upp fler skulpturer och rensat bort ytterligare 3 meter av brambles [förvildade taggbuskar som hotar ta över samtliga dikesrenar i landet, min anm.]. Men jag kan inte fortsätta, för Naturvårdsverket har skrivit till mig för att be mig ’att inte trädgårdisera mera’. ’Trädgårdisera’, det är det ord de använder.”

Området som helhet är skyddsmärkt för dess särskilda naturvetenskapliga intresse, och för myndigheten är Jarmans trädgård därmed ”en katastrof”.

”Inspektören var särskilt kritisk mot pipörten. Han sa att den inte är inhemsk. Den har funnits i England sedan 1400-talet. Hur mycket längre ska den behöva växa här i landet innan vi kan kalla den inhemsk?”

Engelska Naturvårdsverket lär t o m betala var och en av den knappa befolkningen i Dungeness en summa av 75 pund per år – mot att de inte anlägger en trädgård.

Allt detta hade måhända kunnat vara begripligt och acceptabelt. Om det inte vore för det faktum att en annan avdelning av samma brittiska stat har smackat upp en enorm kärnkraftsanläggning här i Dungeness. Denna monstrositet lägger en gråmenad slagskugga över nejden, inklusive Jarmans trädgård, och gör hela scenen värdig en film av Tarkovskij. Lokalbefolkningen fruktar att ännu en reaktor planeras.

”Över våra döda kroppar”, vrålar man.

Ett uttalande som Dungeness egen vänförening med sedvanlig engelsk galghumor kommenterar med ”vilket, med ännu en liten malör i reaktorn, möjligen är en profetia som strax går i uppfyllelse”. 

Behöver jag säga att de skyddsmärkta måsarna tar en omväg runt byggnationen och att tillochmed den allt annat än nogräknade strandkålen väljer att växa en bit bort?

ps. om någon av alla mina växtkunniga läsare vet vad den orange blomman heter, säg gärna till.