Det är en dag då man kan gå på havsbotten, vara gäst i en annan verklighet. Fast det är människor som spikat upp varningsropen. Klippväggen rasar, makligt, långsamt. Över århundraden lösgör den sig; "Fara! Fallande klippblock!" skriker skyltarna.
Överallt spåren av fallandet; omtumlade bumlingar, kastade som småsten. Några har inte landat än. De sitter fastkilade i klyftor och sprickor.
Ett stenblock är till synes ohjälpligt fast i en skreva. Men vänta, är det inte mer som om det vilar, väntar, kanske tvekar? Bara ett par av hörnen har lätt fotfäste mot klippväggarna. Det är märkligare att det sitter fast än att det ramlat ner. Som om det inte bestämt sig för att släppa taget. Innan beslutet, nästan svävande. En liten krängning, och stenbumlingen vore fri.
Om den inte trodde så starkt på faran att falla.
Inlägg
Jag, som är en balansfegis, känner släktskap med den där stenen. Jag hade också klamrat mig fast!
SvaraRaderaEn sten som inte ser ut att vilja vara på jorden, kanske hellre ett flyktigt moln. Då får man göra sitt bästa och klänga sig fast så gott det går, en bit ovan mark.
SvaraRaderaRebecca
Snyyyyyyggt. Bild, text, bildspråket i texten. Snyggt. Åh, f'låt, det låter som om jag satt mig i textkritikerns stol, och där har jag förstås inte att göra. Bara njuter av läsningen.
SvaraRaderaDu är välkommen till mig där en award väntar på dig, dvs om du alls är förtjust i "awardande". Om inte, strunt i den och känn dig bara uppskattad.
Varma hälsningar, Helena, The Swenglish Home
Helena, tack för dina varma ord. Visst blir jag oerhört glad... Men jag gör helst som du säger, bara känner mig uppskattad (särskilt underbart i dag när det mesta gick snett). Tack!
SvaraRaderaHoppas din morgondag blir betydligt rakare. I den osneda bemärkelsen. ;-) Kram, Helena
SvaraRaderaJa, när huset är tyst och endast natt-snusande hörs från rummen intill, då nallar jag på skönhetssömnen med förödande effekt...;-) Det är ju bara så att orden tycks fler och idéerna lite bättre på natten. När gossebarnen flyger upp i ottan är jag inte lika käck och lovar mig själv att ändra mina vanor. Snart.
SvaraRaderaDet är verkligen något alldeles speciellt fantasieggande, det där med ebb och flod. Att den mark som verkar fast och stabil just nu kommer att vara fullständigt otillgänglig, helt omöjlig att vistas på, om bara några timmar.
SvaraRaderaOch det är en fantastiskt vacker bild du visar. Ingenting annat än havets krafter kan skapa en sådan yta.
Lovely picture, sometimes nature creates the most beautiful sculptures.
SvaraRaderaTack för din kommentar hos mig. Tilläggas kan ju att allt inte skapades på en dag och att det hjälper att ha en sambo som under två år veckopendlade till jobbet i Milano, vilket erbjöd många "ostörda" kvällar med sandpapper framför TVn... ;-) Och lika många projekt som jag har lyckas omsätta i verkligheten, lika många (om inte fler!) ligger och pockar på uppmärksamhet i idékammaren i mitt huvud... Tiiid, jag behöver tiiiiiid!
SvaraRaderaDina idéer får nog liv snart också, när de är redo.
Kram, Helena
Landat...
SvaraRaderanär har man landat och när vågar man släppa taget?
Det gäller att fatta beslut ... om man kan?
Trevlig helg
Birgitta
En fotobok, kanske, med dina vackra bilder och underbara texter. Det du! Kram!
SvaraRaderaSuger i mig som en törstande svamp. Njuter av orden och bilden. Om man har något att håll fast vid gäller det att inte släppa taget för vem vet vilka hemskheter som väntar där nere. Hellre balansera på den sista flik av trygghet än att nyfiket låta sig dras mot äventyret. Eller...? Jag tror att jag är ett sånt där balanserande klippblock som krampaktigt håller kvar istället för att förtröstansfullt släppa taget. Men jag jobbar med frågan. Kram
SvaraRaderaSurrealistiskt är det verkligen. Bilden är bara helt underbar i sin mjuka gråskala. Stenen som inte vågar släppa taget. Som ett barn som slits mellan tryggheten i hemmet och längtan att lämna boet. Jag kommer också att tänka på slutraderna i Karin Boyes dikt "Den mätta dagen" ...
SvaraRadera"Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."
Tack för ett, som vanligt, mycket inspirerande inlägg. Jag bara älskar att gå in här och läsa dina texter.
Ha en härlig söndag, nu är det dessutom sommartid!
Underbart skrivet!
SvaraRaderaKramar från
Sally och jag