lördag 15 januari 2011

En tyst minut

En lös hund, var min första tanke där jag stod i mitt öppna köksfönster, några trappor upp, andades in den ljumma augustinatten. Undrar var ägaren är?
Min andra var; häftigt stora tassar den har.
Sedan förstod instinkten innan intellektet att jag betraktade en vargs promenad längs Skånegatan i centrala Stockholm.
Som om bytesdjuret, långt inne i mig kände av rovdjurets närvaro åtminstone sekunden innan den civiliserade, rationella människan i mig tog över spakarna. Vänta lite, en varg. Den måste rymt från Skansen. Ändå, hur tog den sig över vattnet?
Natten var tyst, varm, tät. Vargen avspänt trippande, till och med lite nonchalant kanske. Klornas klickande ljud mot stenläggningen. Jag stod blickstilla, allt var fantastiskt.
Plötsligt, fnitter i backen bryter tystnaden. Några hemvändande kroggäster, långt ner mot Nytorget till.
Så långt borta. Ändå reagerade vargen omedelbart och hade med ett par långa skutt sekundsnabbt försvunnit in i buskaget i Vitabergsparken.
Där stod jag kvar, lyrisk. Jag hade sett, nästan mött, en livlevande varg mitt i storstan.
Jag lusläste dagstidningen dagen därpå, men ingenting fanns. Hade jag drömt?
Två dagar senare kom informationen i DN, och man hade ritat ut vargens troliga väg, från Nackareservatet upp över Södermalm och vidare norrut, där den fått eskort av viltvårdare förbi de stora motorvägarna, hade lunchat på en hare och sedan försvunnit till skogs.

Det var en gåva att få uppleva.
Och det lärde mig att vargar inte utgör någon fara för oss människor, de är skygga djur som vill undvika konfrontation – tvekar du, prova att skratta!

I dag håller jag en tyst minut för de vargar som slaktas, som rent röstfiske, uppe i våra skogar.


The Guardian publicerar i dag ett häftigt vittnesbörd (helt omedvetande om Anders Carlbergs jakt antagligen); en man som levt inte nära vilda vargar, utan med dem, bland dem. Och där en varg skyddade sin människovän från en björn.

onsdag 12 januari 2011

Läsupplevelser utöver de vanliga 2010. Del 1





Det första jag såg hos dig var dina avstånd. Man kan inte sjunga alla sånger, sa du, inte för vem som helst.
Men nu när döden fingrar på mig kommer du, försiktig och varm om händerna.
Vi som inte längre kysser varandra.

Orden är Anders Paulruds, ur Fjärilen i min hjärna. En oansenlig pocket – bara 131 sidor – jag av en händelse ramlade förbi på väg till något tåg på Stockholms Central. Gillade titeln. Behövde något att klämma under en tre timmars rälsfärd. Redan på sidan ett drogs mitt tempo ned;

Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.

Resten var en långsam, smärtsam men vacker, smärtsamt vacker, utandning från en man, döende i lungcancer. Verkar dystert kanske, och därmed låter det säkert märkligt att säga att det var något av det mest levande och livsbejakande jag läst på länge, kanske någonsin. Läs den. Själv har jag redan läst om den två gånger, och varje gång öppnar sig nya landskap.

*

Lite sent kanske, komma med en "nyårslista" halvvägs in i januari. Den var lite oplanerad. Men det slog mig häromdagen när jag – åter igen – läste en av dessa miljoner recensioner som hyllar "det avskalade språket", eller "inte ett onödigt ord". Vad är onödiga ord? "När man tänker mer på språket än storyn", säger de som anser sig veta. Det får stå för dem. För egen del älskar jag dessa dubbelbottnade texter, som både bär en berättelse, en framåtrörelse, men som lika övertygande har ett starkt, poetiskt språk. De där passagerna man måste läsa om igen, gärna högt, bara för att språket lyfter och är en njutning i sig, oavsett alla andra skeenden i romanen.

De är få, dessa böcker, både i Sverige och internationellt. Men Paulruds var en av fyra undertecknad lyckligt drunknade i förra året. Nummer 2 presenterar jag inom kort.