Inspiratoriskt – en myllans man

Det är knappast var dag man delar ett ögonblick i livet med sina litterära inspiratörer. Men vid ett tillfälle för alldeles förfärligt länge sedan fann jag mig vid samma cafébord som den jordnära skånske poeten Jacques Werup – förvisso i min vilda, obildade ungdom, och innan jag ens läst honom. Men ändå. 

Våren vägrade, platsen var Paris. Vi satt, tillsammans med en gemensam vän, och spretade med alla våra långa ben, liksom på trio, runt den minimala möbeln. Werup sörplade koncentrerat koffein och höll liv i en konversation med servitören på perfekt parisiska, samtidigt som han för oss berättade om gästarbetare i den franska huvudstaden, på styv skånska. Redan denna verbala, språkliga ekvilibristik var lovande. Jag drabbades av blyganfall och kände enbart tacksamhet för att poeten bredde ut sig. Tills han oväntat tystnade, vände sig direkt till mig och frågade vad i hela världen vi gjorde här, i Frankrike? Jag stammade fram att vi varit runt i vindistrikten i Bourgogne. Ingen reaktion. Alltså rätt in bland Grand Cru-burgunderna, ähum, smakat de där riktigt fina vita å så. 

Châteauxerna?, kontrade han (med skavande ointresse mellan varje stavelse).

Det vill säga, fladdrade jag, man kommer dit, väntar sig nå’t flott slott, men ramlar istället på gummistövlar, grep och mylla, häftigt, liksom.

En kort eon, och jag inväntade nästa subtila sågning. Men så upprepade han ordet ”mylla” med den mullrika röst som bara jordnära, skånska poeter besitter, och fick något lyriskt över hela sin gestalt, spretande ben och allt.

Lite visste jag då, hur skön jord och dynga kan vara i rätta händer:

Bondeliv om vintern
Lukten av stall ända in under sängöverkastet.

Denna väntan, på vägskrapan, mjölkbilen

och frun som skiftjobbar på broilerfabriken.

Hundens komage surnade vid pannan i köket.

Tandborstarna och kaffeautomaten på diskbänken.

Jultallrikarna och iskylan i finrummet.

De sjukskrivna eller friställda släktingarna

i Ystad och Simrishamn. Dyngan inne i huden,

det hemska växandet vi måste leva av.

Snön som inte ger med sig, sovandet och fetman.

Bara polisradion i fönsterkarmen skingrar ledan.

eller:

Stilleben
Störtregn på tältplatsen.

I de nymålade sommartorpen

en patetisk doft av

malört och nagellack.

Åkerjorden ryter inomhus.

Knektarna sover i duntäcken.

Blödningarna är inre.

(båda ur Dikter från Österlen, 1980)