En hjältinna som krafsar på själen

På tal om Pippi Långstrump i förra inlägget, har vår charmerande vuxenklåda blivit utvald av the Guardian till ”10 av de bästa: hjältar från barnböcker”. Det är inte illa att skrinna in på skurborstarna och inta tätplatsen i en annars starkt anglosaxiskt fixerad utnämning. Det borde dessutom ha stått ”hjältinnor”, för sju av de tio är tjejer.

Det är alltid intressant att ta del av hur någon ”utifrån” ser på våra käraste, nedärvda nationalsymboler. Ser de vad vi ser?

Inledningsvis blir det uppenbart att engelsmännen gått bet på Pippis namn. På engelska heter hon Pippilotta Delicatessa Windowshade Mackrelmint [mina kurs.] Ephraim’s Daughter Longstocking. Rullgardina och Krusmynta låter ju lustigt lika flicknamn, om än gammaldags. ”Delicatessa” är i linje med denna Lindgrenska idé. Men översättningen av Rullgardina till ”Windowshade” är liksom lika lekfullt poetiskt som ”Persienner”. Och den klumpiga översättningen av Krusmynta till ”Mackrelmint”! En konstruktion som inte ens existerar i Oxfords lärdes ordförråd; var översättaren fått det ifrån är obegripligt. Och inte klingar det som ett fantasifullt flicknamn heller. Krusmynta, alltså växten, heter ”Curly mint” på engelska. 
T o m det hade varit bättre. Nåja.

I den engelska dagstidningens motivering står att ”denna nio-åriga svenska är en rebell och särling [fr ”eccentric” – en omhuldad personlighetstyp i England] som kliver runt på stan i ett par herrskor”. Här känner vi i alla fall definitivt igen henne. Vidare sägs att hon introducerar två unga vänner ”till en värld bortom konventionerna av 1940-talets byliv”. Där händer det något, åtminstone för mig. Även om jag rationellt vet att Lindgren skrev böckerna på fyrtiotalet så har aldrig min känsla placerat figuren Pippi där. Kommentaren är förstås på pricken från ett historiskt perspektiv, men något som sällan markeras (åtminstone inte på det sättet) i svenska referenser till berättelserna. Kanske beror det på att böckerna i Sverige har återutgivits i ett flertal omgångar, under olika decennier, med ständigt nya årskullar barn som målgrupp. Då är det förstås lämpligare att framhålla andra aspekter. Och det är som barn man ”sätter” sin bild av Pippi och hennes omgivning.

Jag tycker att Pippi är tidlöst klassisk, fast med starka drag, för min egen del, av Inger Nilssons tolkning i Olle Hellboms filmatiseringar från tidigt sjuttiotal. Vang Nymans Pippi var innan min tid.

Det finns antagligen en ”egen” Pippi för varje decennium!

På Wikipedia hittar jag en sträv anekdot från fyrtiotalet som i alla fall jag inte hört tidigare. När Lindgrens andra bok om Pippi hade givits ut inledde litteraturkritikern John Landquist en debatt, där han framhöll att böckerna var usla; ”Minnet av den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr i Lindgrens bok, kan, om hon eljes ihågkommes, inte bli annat än förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen”. På tidningarnas insändarsidor var det tydligen många som höll med. De och Landquist måste ha tillhört kopplet av vad the Guardian kallar Pippis motståndare; ”the more exasperating breed of adult”, d v s ”den mer odrägliga sortens vuxna”.
En skön 180-graders vändning.