tisdag 30 mars 2010

Realtid i en annan division


”Jag har aldrig sett mig själv som en resultatmaniker, ett aningens rastlöst intellekt kanske, men ingen högvarvstok med nerverna som fartränder längs låren. Ändå, att komma från en digital värld med omedelbar visuell belöning till att börja ett trädgårdsprojekt är att bromsa mitt i ett kreativt språng.

Bli hängande i steget.

Och inse att det tar fem år, minst, inte fem minuter eller fem timmar, att få se resultatet. Realtid, fast i en högre division. Till dess får man idka en lågväxeltillvaro där visionen står på tillväxt, bokstavligen – stå ut med att det sker i ultrarapid. Inga viljor i världen kan stressa processen, forcera förloppet, komprimera tidsrymden.”

Jag skrev det för två år sedan, då om skillnaden mellan att vara grafisk formgivare och trädgårdsmästare. I dag kan jag konstatera att det finns smärtsamma likheter mellan att anlägga en trädgård och att skriva en bok. Och samma sällsamma skönhet i den saktmodiga framåtrörelsen. Det är så jag skriver, jag får acceptera det. Plantera mina litterära frön, vattna, gallra, rensa ogräs, se stjälkarna spreta mot skyn, se några av dem dö. Börja om, plantera, vattna, gallra, rensa ogräs. Glädjas åt att det knoppar emellanåt, växer sig starkare.

Jag hittar ett uttalande av Rob Serling, manusförfattare till den amerikanska tv-serien ”Twilight”, till vilken han tydligen skrivit 70 av de 100 avsnitten för de tre första säsongerna. Han sa: ”Varje Twilight-manuskript tar mig 35 till 40 timmar. Det är ett tidsschema som innebär att om jag tappar en penna och då böjer mig ned för att ta upp den, blir jag två veckor efter.”

Jag har en ett helt schatull av pennor, uttippat över golvet.

onsdag 24 mars 2010

Surrealistiskt: Svävande


Det är en dag då man kan gå på havsbotten, vara gäst i en annan verklighet. Fast det är människor som spikat upp varningsropen. Klippväggen rasar, makligt, långsamt. Över århundraden lösgör den sig; "Fara! Fallande klippblock!" skriker skyltarna.

Överallt spåren av fallandet; omtumlade bumlingar, kastade som småsten. Några har inte landat än. De sitter fastkilade i klyftor och sprickor.

Ett stenblock är till synes ohjälpligt fast i en skreva. Men vänta, är det inte mer som om det vilar, väntar, kanske tvekar? Bara ett par av hörnen har lätt fotfäste mot klippväggarna. Det är märkligare att det sitter fast än att det ramlat ner. Som om det inte bestämt sig för att släppa taget. Innan beslutet, nästan svävande. En liten krängning, och stenbumlingen vore fri.

Om den inte trodde så starkt på faran att falla.

måndag 22 mars 2010

Läsa vill



Jag läser en hel del recensioner. Ibland springer jag genast och köper boken. Ofta blir jag besviken, känner inte igen min läsupplevelse i anmälan. Andra gånger är det precis tvärtom. En debutant, Elin Ruuth, med boken Fara vill, fick ett antal blandade recensioner i januari. Jag upplevde dem som blandade, trots att flera av recensenterna hystade fram massor av uppmuntrande ord. Men det är gnället emellan som gnisslar, tar emot, det fungerar ju så; Ruuths skrivkonst kallades lite dubbelbottnat ”läckra formuleringar” (DN), eller ”språklekar” (GP). Positionerades vankelmodigt som ”prosalyrik, tja” (Expressen) eller ”någonstans mellan dikten och anteckningen, fragmentet och dagboksbladet” (Sydsvenskan). Som om man inte kunde ta henne riktigt på allvar. Sedan slogs det i en och annan tretumspik; ”emellanåt blir formuleringarna aningen lillgamla” (GP). ”Nästa gång hoppas jag på något maffigare, helt enkelt” (Sydsvenskan), och strax därpå ”Ibland landar det blott i meningslös, smålustig trivia eller försök till aforismer” (Expressen), gick de på. Någon nättyckare tyckte att Ruuth visserligen skrev bra, men det var ju ibland bara några rader per sida, och vederbörande tänkte minnsann vänta tills hon hade något att berätta… Corren skrev ”Naturligtvis har även en sådan prosalyrisk roman sin publik, men mig tilltalar den inte.” 

Sånt blir man ju inte lässugen av.

Av en ren (lycksalig) händelse snubblade jag så över ett smakprov, de första sidorna, av denna bok. Och blev helt förälskad. Jag har visserligen bara läst dessa inledande stycken. Men vilka stycken.

Hör bara hur Ruuth gör underhudsfett existentiellt. Hur hon låter bristen på denna fettreserv teckna relationer, hela livsögonblick:

”Varje gång jag åker upp till Luleå har de snurrat jordgloben ett kvarts varv. Mexiko har de sett, eller Indiska oceanen. I varje rum luktar överkasten som en ny kryddblandning, en ny epidemi. I kramarna mäter mamma mitt underhudsfett, det är den norrländska omtanken.”

”Männen jag träffar har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går.”

Har Ruuth inget att berätta? För mig hade redan dessa rader, var för sig och tillsammans, mer att berätta än ett flertal hela romaner jag skulle kunna räkna upp – av långt mer etablerade författare.

Återkommer när jag läst hela (förlaget har försvårat denna ambition med att sätta ett synnerligen högt pris på de 123 sidorna (notera gärna hur mycket tjockare den ser ut på Bonniers promotionbild, en klar 220-siding, minst) – jag får fråga kassören om vi ska invänta pocketutgåvan eller om vi tror så starkt på resten av boken, att den är värd sin vikt i guld, ord för ord). 

torsdag 18 mars 2010

Fotfilosofi


Jag ska snabbt säga att utanpunkt inte blivit en modeblogg, men jag kan emellanåt inte förvägra er, eller mig själv, några funderingar kring de mänskliga beklädnadsriterna. Mina egna inget undantag, förstås.

Jag tänkte mig att köpa ett par flipflops på Heathrow, den där gången för ett par år sedan, på vägen ner till Östafrika. Jag insåg att jag inte ägt några sedan 1975, eller så. Det var väl då de första gången blev töntiga och föll i glömska i flera decennier (åtminstone i min skohylla). Som tur var hade jag nu T med mig, en modern människa som kunde ge mig den nödvändiga uppdateringen av dessa strandsulors utveckling under 2000-talet. Det första som kom att chockera mig var priset. Det fanns inte ett par under 200 svenska kronor, många kostade det dubbla. Halva grejen med flipflops, sa min stenåldershjärna, var att man kunde köpa dem för en tia. Det andra som slog mig var att de endast fanns i märkesdesign. Bara det. Jag köpte till slut ett par Quicksilver. Ett märke med cred, bekräftade T, hade jag bara varit skateboardare…

Det var först när vi kommit ut till öarna och havet som jag förstod på djupet hur rätt det varit att köpa ett par av dessa gummidojor. Vi hade anlänt till landet flipflop. Det var som att komma hem. Till sjuttiotalet. Här såg flipflopsen ut som i min barndom – fulorange, konsumblå eller med misstänkt psykedeliska banalmotiv tryckta på sulornas ovansidor. Men ingen snobbism. De till och med kostade detsamma som då, en och en halv dollar (cirka en svensk tia). Antagligen hette de inte ”flipflops” heller, utan den swahiliska motsvarigheten till svenska sjuttiotalets ”badskor” (eller tryter mitt minne – rätta mig den som kommer ihåg!).

Jag upptäckte snabbt att mina snajdiga märkesflipflops var odugliga i den terräng denna skomodell en gång var tänkt för. De blev absurt hala så snart de blev blöta, och tåbanden i tyg som fått ersätta den klassiska, formpressade plasten, fångade varje sandkorn i sina veck. Också den kortaste promenad blev därför olidlig, i dubbel bemärkelse; jag slirade okontrollerat på gummit, och var skinnlös mellan tårna redan första eftermiddagen. Det slutade med att jag oftast gick barfota, men det var jag inte ensam om, det var den näst vanligaste fotfilosofin här.

Masaierna, krigarfolket, hade också designersandaler, av eget snitt. Sulorna var långa rektanglar skurna ur bildäck. Färggranna band eller läderremmar band sedan ihop det hela runt foten. Skorna var oerhört läckra och skulle klå Quicksilver i cred på vilket klubbgolv som helst.

måndag 15 mars 2010

En hjältinna som krafsar på själen

På tal om Pippi Långstrump i förra inlägget, har vår charmerande vuxenklåda blivit utvald av the Guardian till ”10 av de bästa: hjältar från barnböcker”. Det är inte illa att skrinna in på skurborstarna och inta tätplatsen i en annars starkt anglosaxiskt fixerad utnämning. Det borde dessutom ha stått ”hjältinnor”, för sju av de tio är tjejer.

Det är alltid intressant att ta del av hur någon ”utifrån” ser på våra käraste, nedärvda nationalsymboler. Ser de vad vi ser?

Inledningsvis blir det uppenbart att engelsmännen gått bet på Pippis namn. På engelska heter hon Pippilotta Delicatessa Windowshade Mackrelmint [mina kurs.] Ephraim’s Daughter Longstocking. Rullgardina och Krusmynta låter ju lustigt lika flicknamn, om än gammaldags. ”Delicatessa” är i linje med denna Lindgrenska idé. Men översättningen av Rullgardina till ”Windowshade” är liksom lika lekfullt poetiskt som ”Persienner”. Och den klumpiga översättningen av Krusmynta till ”Mackrelmint”! En konstruktion som inte ens existerar i Oxfords lärdes ordförråd; var översättaren fått det ifrån är obegripligt. Och inte klingar det som ett fantasifullt flicknamn heller. Krusmynta, alltså växten, heter ”Curly mint” på engelska. 
T o m det hade varit bättre. Nåja.

I den engelska dagstidningens motivering står att ”denna nio-åriga svenska är en rebell och särling [fr ”eccentric” – en omhuldad personlighetstyp i England] som kliver runt på stan i ett par herrskor”. Här känner vi i alla fall definitivt igen henne. Vidare sägs att hon introducerar två unga vänner ”till en värld bortom konventionerna av 1940-talets byliv”. Där händer det något, åtminstone för mig. Även om jag rationellt vet att Lindgren skrev böckerna på fyrtiotalet så har aldrig min känsla placerat figuren Pippi där. Kommentaren är förstås på pricken från ett historiskt perspektiv, men något som sällan markeras (åtminstone inte på det sättet) i svenska referenser till berättelserna. Kanske beror det på att böckerna i Sverige har återutgivits i ett flertal omgångar, under olika decennier, med ständigt nya årskullar barn som målgrupp. Då är det förstås lämpligare att framhålla andra aspekter. Och det är som barn man ”sätter” sin bild av Pippi och hennes omgivning.
Jag tycker att Pippi är tidlöst klassisk, fast med starka drag, för min egen del, av Inger Nilssons tolkning i Olle Hellboms filmatiseringar från tidigt sjuttiotal. Vang Nymans Pippi var innan min tid.

Det finns antagligen en ”egen” Pippi för varje decennium!

Wikipedia hittar jag en sträv anekdot från fyrtiotalet som i alla fall jag inte hört tidigare. När Lindgrens andra bok om Pippi hade givits ut inledde litteraturkritikern John Landquist en debatt, där han framhöll att böckerna var usla; ”Minnet av den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr i Lindgrens bok, kan, om hon eljes ihågkommes, inte bli annat än förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen”. På tidningarnas insändarsidor var det tydligen många som höll med. De och Landquist måste ha tillhört kopplet av vad the Guardian kallar Pippis motståndare; ”the more exasperating breed of adult”, d v s ”den mer odrägliga sortens vuxna”.
En skön 180-graders vändning.

fredag 12 mars 2010

Karaktäristiskt önsketänkande

På bokbloggen bokhora (är det bara jag som har svårt för det chica namnet?) har man en trevlig fredagsövning; diverse litteraturrelaterade frågor dyker upp. I dag gällde det ”Vilken romankaraktär skulle du vilja träffa?”. Visst är det så, att somliga litterära gestalter blir så levande och intressanta personligheter att man tycker sig känna dem, önskar man kunde ringa upp, föreslå tid och plats och…

Svaren lät inte vänta på sig, och kul var det med bredden på de fantiserade träffarna. Vad sägs om Bilbo, Anne på Grönkulla och Orlando – bara några av förslagen på bloggen. Helst ska man väl svara, tycker jag, utan att tänka efter särskilt mycket. Det är i de spontana önskningarna våra egna alter egon kan skymtas – om jag får vara eder amatörpsykolog. Eller visar de på de karaktärer vi själva önskade att vi vore? Vet inte, men kul är det.

Själv fann jag mig otvunget svara ”Smilla (med eller utan snö) och Pippi Långstrump (gärna med Herr Nilsson). Vi skulle ha saftkalas och jag får en känsla av att det blir jag som får städa upp efteråt.”

Jag får väl ta det med terapeuten sen.

ps. skriv gärna era egna favoriter i kommentaren!

onsdag 10 mars 2010

Räkna är guld, skriva är silver

Man kan inbilla sig att skriva prosa är att lägga ord till ord, mening till mening, stycke till stycke. Man ska ju i alla fall få ihop till minst 210.000 tecken, ett magiskt nummer. Det lär nämligen vara minimiantalet, har jag hört, för att ett förlag överhuvudtaget ska betrakta materialet som stort nog att teoretiskt kunna vara en ”bok”, och då har de inte ens tagit ställning till själva textens kvalitéer. Därför blir man emellanåt lite fixerad vid att hålla räkningen – och frustrerad när tecknen verkar bli färre, inte fler, trots att man skriver och skriver. Åtminstone om man som jag har en tendens att skriva i ett slags kreativt fritt fall (lätt besläktat med reklambranschens berömda ”brainstorming”, som ju går ut på att okritiskt och ofiltrerat låta idéerna poppa ur skallen helt enkelt). Först efter ett tag tar jag mig samman, blir saklig, rationell och minns vad min fantastiska svenskalärare än gång försökte lära mig. Sådana saker som begriplig grammatik, kommatering, subjekt och predikat. Eller bara att sätta punkt. Detta kallas också redigering, sägs det. Slutresultatet brukar bli oavgjort. Mellan mig och svenskaläraren (jag har upptäckt att hon gärna kommer på högerkanten, försöker lobba in nåt om syntaxen, när jag är upptagen av att smaaaka på ord).

Hursomhelst var det den där dagen när, efter frukost, en av novellerna hade startläget 26.815 tecken. Vid lunch var den nere i 26.662, vid eftermiddagsfikat 25.536. Hur jag än skrev, hade jag inte kommit längre än till 25.485 framåt kvällningen. Det är sådana dagar man kan komma på sig sjäkv med att undra om man skulle göra något annat, något som går framåt. Ta busskort?

söndag 7 mars 2010

Surrealistiskt: Bara tillfälligt land


Under vinjetten surrealistiskt kommer jag bjuda på märkliga, ovanliga, alldeles särskilda ögonblick som fastnat på näthinnan, ibland på bild och för alltid i sinnet. Här en med lite extra värme, så här när våren är retligt senfärdig.

En gång om dagen, mitt ute i bukten mellan öarna i Mafiaarkipelagen i Indiska Oceanen, uppstår för några timmar en strimma fast mark, en karg månskära av vitaste, mjukaste sand. Lika ofta återtar havet denna miniatyrkontinent och gömmer den under vattenytan.
Hit kom vi i dhow, den klassiska arabiska segelbåten, med vattenflaskor, ett gäng bastmattor och ett rejält tygstycke. Av det senare reste båtbesättningen ett enkelt solskydd på medtagna pålar. Där under skapades en dryg kvadratmeter skugga, den enda på denna gäckande plats.

Allt du behövde fick du ta med dig, här erbjöds inget annat än en strand i dess mest renodlade mening: 100% sand, omgiven av förföriskt turkost vatten. ”Den ultimata badstranden” som T utnämnde den till. En semesterhägring i koncentrat. Lika flyktig som en alldeles för kort ledighet, lika kittlande. Ett vykort till själen.

Fast, alldeles öde var den då inte. Den oändliga mängden små koner i sanden förstärkte känslan av månlandskap. Någon eller något skapade dessa (och måste uppenbarligen göra om dem en gång om dagen). Det tog en liten stund innan vi kom på vad de var – ”sparkhögar" efter krabbors gräviver. Hålen var alltså det egentliga resultatet. Vad krabborna gjorde däri hann vi inte ta reda på. Besättningen vinkade till oss, tidvattnet kom. Det var redan dags att ge sig av. Land skulle åter bli hav.

onsdag 3 mars 2010

Inspiratoriskt – en myllans man


Det är knappast var dag man delar ett ögonblick i livet med sina litterära inspiratörer. Men vid ett tillfälle för alldeles förfärligt länge sedan fann jag mig vid samma cafébord som den jordnära skånske poeten Jacques Werup – förvisso i min vilda, obildade ungdom, och innan jag ens läst honom. Men ändå. 

Våren vägrade, platsen var Paris. Vi satt, tillsammans med en gemensam vän, och spretade med alla våra långa ben, liksom på trio, runt den minimala möbeln. Werup sörplade koncentrerat koffein och höll liv i en konversation med servitören på perfekt parisiska, samtidigt som han för oss berättade om gästarbetare i den franska huvudstaden, på styv skånska. Redan denna verbala, språkliga ekvilibristik var lovande. Jag drabbades av blyganfall och kände enbart tacksamhet för att poeten bredde ut sig. Tills han oväntat tystnade, vände sig direkt till mig och frågade vad i hela världen vi gjorde här, i Frankrike? Jag stammade fram att vi varit runt i vindistrikten i Bourgogne. Ingen reaktion. Alltså rätt in bland Grand Cru-burgunderna, ähum, smakat de där riktigt fina vita å så. 

Châteauxerna?, kontrade han (med skavande ointresse mellan varje stavelse).

Det vill säga, fladdrade jag, man kommer dit, väntar sig nå’t flott slott, men ramlar istället på gummistövlar, grep och mylla, häftigt, liksom.
En kort eon, och jag inväntade nästa subtila sågning. Men så upprepade han ordet ”mylla” med den mullrika röst som bara jordnära, skånska poeter besitter, och fick något lyriskt över hela sin gestalt, spretande ben och allt.

Lite visste jag då, hur skön jord och dynga kan vara i rätta händer:

Bondeliv om vintern
Lukten av stall ända in under sängöverkastet.
Denna väntan, på vägskrapan, mjölkbilen
och frun som skiftjobbar på broilerfabriken.
Hundens komage surnade vid pannan i köket.
Tandborstarna och kaffeautomaten på diskbänken.
Jultallrikarna och iskylan i finrummet.
De sjukskrivna eller friställda släktingarna
i Ystad och Simrishamn. Dyngan inne i huden,
det hemska växandet vi måste leva av.
Snön som inte ger med sig, sovandet och fetman.
Bara polisradion i fönsterkarmen skingrar ledan.

eller:

Stilleben
Störtregn på tältplatsen.
I de nymålade sommartorpen
en patetisk doft av
malört och nagellack.
Åkerjorden ryter inomhus.
Knektarna sover i duntäcken.
Blödningarna är inre.

(båda ur Dikter från Österlen, 1980)