måndagen den 7:e november 2011

Dyrbar litteratur



Efter att ha varit född och ha levt i Sverige i flera decennier, skickade Försäkringskassan vid min avflyttning (som det tekniskt heter) utomlands, ett brev på e n g e l s k a för att tala om att jag därmed var utförsäkrad ur Moder Sveas trygga kjolar. ”Riktigt så snabbt går det inte”, ville jag svara, ”att förlora sitt modersmål”. Ännu sex år senare lyckas jag stava mig igenom svenska böcker, och suktar efter fler. Också svenska Bokus finner det för säkrast att kommunicera med mig på utrikiska, trots att varenda bok jag beställt är på klingande svedalska. Eller kanske är det för att distrahera från det chockerande faktum, att portot överstiger kostnaden för litteraturen?

I sann landsförädaranda känner jag mig tvingad att kolla vad det skulle ha kostat att skicka samma paket åt andra hållet, alltså från England till Sverige. En tredjedel, ska det visa sig (dessutom vet jag sedan tidigare att det går minst en, ofta två, dagar snabbare åt det hållet). Man undrar vart överskottet går i Sverige. Inte till postkontor (om någon minns, de där för post specifikt avsedda serviceinrättningarna, visserligen med långa, svettiga köer och utan en chans att samtidigt förse sig med dagens mjölk, ett halvt dussin ägg och tamponger, men med damer bakom glasluckor som visste att svänga en stämpel och kunde hela portotabellen utantill), eller lördagsutdelning (en ännu äldre företeelse, jag kanske rent av själv minns fel). Detta lyckas nämligen det kungliga engelska postverket bjuda på, alltså till en tredjedel av priset.

Fast, jag ser att Posten ligger i framkant när det gäller annan utdelning, nämligen 1 miljard till aktieägarna i år. Undrar om de får den på en lördag. 

torsdagen den 14:e april 2011

Guldläge



Först är det på sin plats med en ursäkt. En offentlig avbön. Jag är en skugga av mitt forna bloggarjag. Inget mer än ett oregelbundet återkommande "kanske". Jag skyller på mina noveller. Jag skyller på min långsamhet, och att tiden är snål, räcker nätt och jämnt. Fast visst suger det i inläggsfingret emellanåt. Kanske får man vara glad att man åtminstone har en kroppsdel som är extrovert, social, och som inser värdet av att inte alldeles tappa kontakten med verkligheten. Och er, kära, tålmodiga läsare.

Hur som, jag hade skrivit ett stycke (i en av de långsamma novellerna), där det förekom en död insekt (man kan ju genast ana att det är en munter historia). Det var en symbolisk insekt, förstår man ju. En poetisk omskrivning som det så vackert heter. Metafor. Litteraturen är full av dem. Inget nytt.

Men man väntar sig inte en metafor i det verkliga livet. Fast det var just det som inträffade, alldeles efteråt. Jag öppnade en av mina favoritböcker* senaste året (nä, överhuvudtaget faktiskt), rakt av bara. Mitt i (jag har läst den så många gånger att det inte längre spelar någon roll var jag slår upp den). Där, på sidan, låg en död insekt. Men det var ingen vanlig skrumpen mygga (som man möjligen skulle kunna tänka sig att hitta i verkligheten också på märkliga ställen utan att den därför fick någon metaforstatus). Det var en guldmygga. Hela insekten, från topp till vad de nu har längst ut på fötterna, skimrade som av guld. Bilden är alltså inte manipulerad med (den lyckas snarare inte fullt återge hur guld vi pratar). Sån var den. Fullständigt tillplattad, men i guld.

Vän av metaforer (d v s undertecknad) blev alldeles till sig i tolkningstagen. Vad kunde detta betyda? Och hur stod den i relation till mitt eget litterära flygfä?

Döda insekter skänker guldglans åt nya författarskap.

eller bara

Stoppa in en övervärderad, död insekt i din bok och se den falla platt. Och då menar vi rejält utslätad.

Det är så det är med metaforer, det är en tolkningsfråga.

F-n också. 






* Darling River av Sara Stridsberg. Underbar. Grotesk, vacker, obehaglig, ljuvlig. Har du den kvar avundas jag dig.

onsdagen den 16:e februari 2011

Dökul

Med risk för att framstå som fixerad vid det här med döden (minns min euforiska recension av Paulruds ”Fjärilen i min hjärna” ett par inlägg sedan), måste jag få snabbrekommendera en annan skön liten bok som, trots att inte en enda karaktär i den är levande, är allt annat än livlös. Jag har visserligen bara kommit halvvägs igenom den. Halvvägs, eftersom jag läser den endast två eller tre sidor i taget. Längre än så är inte kapitlen i Sum, forty tales from the afterlife (nyss utkommen i svensk översättning, Summan, fyrtio berättelser från livet efter detta). David Eaglemans korta fantasier om vad vi möter när vi dör, är så fyllda av lekfull insikt, uppfinningsrikedom, existensiellt godis och kluriga vändningar av våra föreställningar om döden – och lustigt nog, därmed också om livet – att jag bara mäktar en i taget. 
Tankeväckande är bara förnamnet. Engelskan har ett ännu bättre ord för vad den här lilla samlingen är, thought-provoking. Tankeprovocerande. Men inte ett dugg tungt eller svårt. Eller sorgligt.
Det står inte till i himlen alldeles som vi tänkt oss, och mycket verkar märkligt bekant från jordelivet. Och att en och annan blunder görs också i de saliga höjderna framstår, efter ett tag i sällskap med den här författaren, som en rent av dödsviktig livsinsikt.

Den som vill få ett litet smakprov av vad jag yrar om kan gå till Amazon, som bjuder på de första två fantasierna (på engelska) när man klickar på omslaget.

ps. för oss formgivare är också den engelska pocketutgåvan läckert designad av engelska superfirman Pentagram.

lördagen den 15:e januari 2011

En tyst minut

En lös hund, var min första tanke där jag stod i mitt öppna köksfönster, några trappor upp, andades in den ljumma augustinatten. Undrar var ägaren är?
Min andra var; häftigt stora tassar den har.
Sedan förstod instinkten innan intellektet att jag betraktade en vargs promenad längs Skånegatan i centrala Stockholm.
Som om bytesdjuret, långt inne i mig kände av rovdjurets närvaro åtminstone sekunden innan den civiliserade, rationella människan i mig tog över spakarna. Vänta lite, en varg. Den måste rymt från Skansen. Ändå, hur tog den sig över vattnet?
Natten var tyst, varm, tät. Vargen avspänt trippande, till och med lite nonchalant kanske. Klornas klickande ljud mot stenläggningen. Jag stod blickstilla, allt var fantastiskt.
Plötsligt, fnitter i backen bryter tystnaden. Några hemvändande kroggäster, långt ner mot Nytorget till.
Så långt borta. Ändå reagerade vargen omedelbart och hade med ett par långa skutt sekundsnabbt försvunnit in i buskaget i Vitabergsparken.
Där stod jag kvar, lyrisk. Jag hade sett, nästan mött, en livlevande varg mitt i storstan.
Jag lusläste dagstidningen dagen därpå, men ingenting fanns. Hade jag drömt?
Två dagar senare kom informationen i DN, och man hade ritat ut vargens troliga väg, från Nackareservatet upp över Södermalm och vidare norrut, där den fått eskort av viltvårdare förbi de stora motorvägarna, hade lunchat på en hare och sedan försvunnit till skogs.

Det var en gåva att få uppleva.
Och det lärde mig att vargar inte utgör någon fara för oss människor, de är skygga djur som vill undvika konfrontation – tvekar du, prova att skratta!

I dag håller jag en tyst minut för de vargar som slaktas, som rent röstfiske, uppe i våra skogar.


The Guardian publicerar i dag ett häftigt vittnesbörd (helt omedvetande om Anders Carlbergs jakt antagligen); en man som levt inte nära vilda vargar, utan med dem, bland dem. Och där en varg skyddade sin människovän från en björn.

onsdagen den 12:e januari 2011

Läsupplevelser utöver de vanliga 2010. Del 1





Det första jag såg hos dig var dina avstånd. Man kan inte sjunga alla sånger, sa du, inte för vem som helst.
Men nu när döden fingrar på mig kommer du, försiktig och varm om händerna.
Vi som inte längre kysser varandra.

Orden är Anders Paulruds, ur Fjärilen i min hjärna. En oansenlig pocket – bara 131 sidor – jag av en händelse ramlade förbi på väg till något tåg på Stockholms Central. Gillade titeln. Behövde något att klämma under en tre timmars rälsfärd. Redan på sidan ett drogs mitt tempo ned;

Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.

Resten var en långsam, smärtsam men vacker, smärtsamt vacker, utandning från en man, döende i lungcancer. Verkar dystert kanske, och därmed låter det säkert märkligt att säga att det var något av det mest levande och livsbejakande jag läst på länge, kanske någonsin. Läs den. Själv har jag redan läst om den två gånger, och varje gång öppnar sig nya landskap.

*

Lite sent kanske, komma med en "nyårslista" halvvägs in i januari. Den var lite oplanerad. Men det slog mig häromdagen när jag – åter igen – läste en av dessa miljoner recensioner som hyllar "det avskalade språket", eller "inte ett onödigt ord". Vad är onödiga ord? "När man tänker mer på språket än storyn", säger de som anser sig veta. Det får stå för dem. För egen del älskar jag dessa dubbelbottnade texter, som både bär en berättelse, en framåtrörelse, men som lika övertygande har ett starkt, poetiskt språk. De där passagerna man måste läsa om igen, gärna högt, bara för att språket lyfter och är en njutning i sig, oavsett alla andra skeenden i romanen.

De är få, dessa böcker, både i Sverige och internationellt. Men Paulruds var en av fyra undertecknad lyckligt drunknade i förra året. Nummer 2 presenterar jag inom kort.

måndagen den 29:e november 2010

Snabba Klipp

 
ja, nu menar jag inte inom den obskyra delen av finansvärlden, utan inom den fullt rumsrena delen av kulturen; film förstås men också böcker. Tar man del av de myckna skrivar-råden ute på diverse (främst anglo-saxiska) bloggar blir man itutad vikten av att ”grabba tag i läsaren redan i första stycket”, eller ”sätta huvudkonflikten” redan i första meningen. Karaktärerna ska vara avläsbara; intressanta, konfliktfyllda, älskvärda, starka men svaga, och veta precis vad de vill – redan i ansatsen. Fort, fort måste det gå, för det vet ju alla nuförtiden att alla (andra), från bokförläggare till läsare bara skummar första sidan, eventuellt bara första meningarna, innan domen kommer. Och manuset/boken läggs i kasthögen till förmån för något annat verk som förmår detonera ett komplett drama redan innan första kommat.

Det där lugna, coola, laddningsupptrappande lunket med knäkänningar – när man suger i sig skönt formulerade livssanningar på vägen till att börja känna karaktärer, ana en intressant konflikt och insupa miljöer är förbi. Förbi, swisch. Nutidens rastlösa nesa.

Då måtte det väl ändå hjälpa att läsa en bok med lite ålder. Lite klassisk patina. En från 1919 (året alltså) går väl säker från modern fartblindhet, eller? (översättningen är min oautoriserade):

”Emedan scenen för denna berättelse är den där historiska högen Belpher slott, i grevskapet Hampshire, vore det trevligt att öppna det hela med en maklig beskrivning av stället, åtföljt av några noter om grevarna av Marshmoreton, vilka har ägt slottet sedan fjortonhundratalet. Dessvärre, i dessa dagar av stress och jäkt, arbetar en romanförfattare under ogynnsamma förhållanden. Han måste raskt springa in i mitten av sin historia med lika lite fördröjning som när han hoppar på en spårvagn redan i rörelse. Han måste lämna startblocken med den smidiga snabbheten hos en kanin överraskad mitt i lunchen. Annars slänger folk honom åt sidan och går till ett biopalats.”

Det här är förstås P G Wodehouse (A Damsel in Distress), i färd med att kölhala en trend som vi fortfarande lider av än i dag. Den som tror att Wodehouse låter sig fogas, tror förstås fel. Eller han gör det till viss del, men inte utan elegant ironi. Som när han fortsättningsvis ändå bestämmer sig för att (i pågående fiktion) ”i all hast nämna…” detaljer om familjemedlemmar och de första indikationerna på trassel mellan desamma. När han redan har gjort det, ber han om ”lite tid att nämna dessa få fakta och så är jag färdig. Marshmantons ärofulla förflutna ska jag inte ens beröra.” Vilket han förstås gör, alldeles efteråt, inlindat i och (utskrivet) ursäktat av att hans (fiktiva) nåd själv planerar en bok om sin släkt.

Själv blir jag lite rädd av alla homogena ”råd” från allehanda experter där ute på nätet. Har vi otur står vi om tjugo år med en bokflora som är skriven efter en och samma mall – explosiv inledningsvis kanske, men tam på det hela taget. Nu hoppas jag på några rebelliska P G Svenssons, som kan strö lite salt i maskineriet.

torsdagen den 30:e september 2010

Inåt, inte utåt



Jag har haft något i bakhuvudet (förutom hästsvansen, då) ett tag. Ville förmedla en känsla som mina övningar i novellskrivandet fört med sig. Men formuleringarna ville inte infinna sig (av den obskyra men starka känslan, alltså), det var som om det hela inte lät sig fångas i ord, lustigt nog. Men, en dag ramlar jag på några flygfotografier (tagna av Jason Hawkes) och då sitter det där, smack. Så är det förstås, skrivandets kärleksmöda; ett virrvarr av möjligheter, val, återvändsgränder, blandat med de smått eleverade ögonblicken då man känner att nu, nu är man kanske på den rätta vägen och dansar småleende framåt tills man hamnar i en ny korsväg. Man brukar säga att man vill hitta ut ur en labyrint, men den här bilden vänder på det, och fångar det som jag känt men inte hittat ord för; det är inåt, längre och längre mot kärnan jag måste sträva.

Har man lite mer välstädat på skrivbordet (och kanske i sinnet) än jag, ser resan möjligen ut så här istället:



För trädgårdsintresserade kan jag dessutom berätta att den översta, byggd av 16000 exemplar av engelsk idegran, kan upplevas vid Longleat House i sydvästra England (nära fantastiska staden Bath som rekommenderas, utanför trädgårdsintresset). Deras hemsida uppger att somliga grejar hela labyrinten på 25 minuter, andra tar sig aldrig in till mitten (jag får undvika att dra för många personliga växlar på den uppgiften).

Den undre labyrinten finns en halvtimmes tågresa från London, vid Hatfield House, en gång lekplats för Elizabeth I (även om just labyrinten helt säkert är yngre).