tisdag 25 maj 2010

En sagodrottning med pondus


De mytiskt eviga Baobab-träden inger respekt. Redan på avstånd. De är som strategiskt utplacerade utposter med ett högt men milt öga över det afrikanska landskapet. Precis som vår europeiska ek har varje Baobab sin egen form, sitt eget uttryck. Denna dansande dam, en sagodrottning med svallande hårkrona, blev en favorit.

Det sas att varje meter i diameter motsvarar 100 år (och de lär kunna bli upp till 30 m i diameter!). Men första åren växer de långsamt, och är som alla ungar i en vild natur ett lätt byte för hungriga djur. Utanför vår lodge stod en tanig slana, bara ett grovt långfinger tjockt och någon halvmeter hög. Det var ett skott av en Baobab som lyckats överleva sina första – sju – levnadsår.

Detta var mitt bidrag till fotoutmaningen (en av de mest spännande, tycker jag, eftersom precis vad som helst kan dyka upp) jag fått från Malin W i Arjeplog, den går ut på att visa den 10e bilden i sitt bildarkiv. Jag skickar (utan krav) glatt utmaningen vidare till:


och vem helst annars, förstås, som vill anta utmaningen!

måndag 17 maj 2010

Borttappade ord, och ett och annat och.


I form av en närmast hallucinatorisk minnesanteckning från anno dazumal – d v s åttiotalet – bjuder jag på en överkurs till det förra inlägget här på utanpunkt; det om nya och gamla produktonstekniker av böcker och andra trycksaker. Här följer oretuscherade redogörelser från det årtionde då undertecknad begick sina inledande övningar på vägen till yrkesidentiteten. 

Fullfjädrad formgivare kunde man inte riktigt sägas ha blivit utan att ha visat talang och ekvilibristik i den tidens verkliga hårdvara – vaxmaskinen. Denna i en bruksdesign hämtad nånstans i tysk efterkrigstid; solid, grågrön och brutaltung. Apparaten hade bara en – men oändligt avgörande – funktion; att outtröttligt distribuera ett lagom tjockt, svagt veckat vaxlager på vadhelst som passerade genom dess valsar. Ett slags klister, men utan att fastna mer än att en velande formgivare kunde placera om textdelar och eventuella bilder om och om igen på pannån. Arbetsdagen kunde inte börja utan att denna centralinrättning slogs på och gavs den halvtimme som krävdes för att smälta den över natten stelnade vaxmassan.

Lagom stora sjok klarade vilken kontorsjonne som helst. En formgivare, en riktig formgivare, måste trixa igenom meterlånga, lövtunna längder utan att de krullade ihop sig och blev ohjälpligt vaxkladdiga på båda sidorna. Och små, enstaka rader, eller ett skriande ensamt ord, utan att det för alltid förlorades ner i det heta vaxtöcknet. Metervaran kom från sätteriet och var alltså textmassan på beställd spaltbredd. De lösa raderna och orden emanerade från att redaktören hittat korrekturfel i sista stund – och ingen tid och inga pengar fanns för att göra en omsättning. Likt kirurger lade vi då precisa snitt i raderna med skalpell, tråcklade ut de felade orden, gjorde en passbit av de nya som skulle in, talade vänligt till vaxmaskinen, petade in och sköt ihop den nya meningen, helst utan att slira på precisionen i linjeringen. En svettig vecka med ett stort originalarbete – och en nitisk och maniskt efterklok redaktör – kunde man ha bordskanten full med ord man inte vågade slänga, bara utifallatt. Det hände förstås ändå att utskurna ord oförklarligt tappades bort och man spenderade en halv eftermiddag med att leta ett likadant i satsen. Bara för att ett par timmar senare, med stimmiga kollegor på krogen, få frågan varför man hade ett prydligt litet ”eller” fastklistrat på armbågen.


(Detta är en redigerad version av en krönika, tidigare publicerad i tidningen Tecknaren)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 14 maj 2010

Staden som mjukvarujätten glömde


Häromdagen såg jag Babel på svt play, avsnittet om läsplattor och därmed den teknikrevolution som den klassiska boken står inför. Ja, själva produktionsprocessen har för all del varit datorbaserad sedan länge – från sättning och formgivning till pre-press. Egentligen är det lite lustigt att det tog så pass lång tid innan själva slutprodukten blev skärmpaketerad.

För mig som grafisk formgivare blev digitaliseringen en kick – jag bara älskar de kreativa möjligheterna och precisionen den givit mig. Jag längtar absolut inte tillbaka till ritbord, skalpell och textspalt på metervara! Ändå, när jag snubblar över bilder som jag tog i Goa i Indien för ett antal år sedan, drabbas jag av nostalgisvallning 2.0 (en version som kommer att stå sig)

Jag gick förbi en öppen dörr i den lilla västindiska provinsens centralort. Det slamrade från de bakre regionerna och doftade bekant av trycksvärta. Redan innanför tröskeln förvarades pappersbuntarna, staplade i enorma, svajande torn som nådde ända upp till taket. I nästa rum skymtade något som i mina europeiska ögon såg ut som ett tryckerimuseum – makliga maskiner i gjutjärn, blytyper sorterade i sina kast och svettiga män med svärtade fingertoppar. Jag hade kommit till staden som Adobe glömde. Här inte bara sattes sidorna för hand, bokstav för bokstav, mellanrum för mellanrum – hela tryckeriet var oberoende av elektricitet (för övrigt en opålitlig energikälla rent allmänt i Goa). De tunga pressarna vevades följaktligen för hand (!), ett pappersark i taget.

Men min västerländska, konstnärliga kontroll har ett pris. I reda dollar. Själv befinner jag mig nu i ett läge – för vilken gång i ordningen det senaste decenniet? – då min hypermoderna sätt- och designapparat, eller snarare mjukvaran den här gången, anses så passé att det stora mjukvaruföretaget vägrar tillhandahålla någon uppdatering – jag får snällt betala för en ny fullversion. Det är en högst opassande omodern tanke att tänka att det en gång i tiden kunde gå både ett och tvåhundra år innan man som bokmakare behövde bekymra sig om att uppdatera sina skrivdon och maskinpark. Banne mig sympatiskt.

Det är några år sedan min resa till Indien, men något säger mig att det lilla provinstryckeriet i Goa fortfarande håller Gutenberg högre än Adobe. 


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 5 maj 2010

En god bok är bästa huvudkudden



Jag hittar en ljuvlig historia på nätet. Den är inte pinfärsk, men vad gör det, den är som sagt ljuvlig. Den har något att säga också tio år senare. Det handlar om en trött, kanadensisk journalist som drog iväg från allt och hamnade i Paris, strosade runt planlöst, såg en bokhandel med misstänkt engelskt namn, ”Shakespeare and Company” och gled in för att se om han kunde hitta en pocket. Han fann så mycket mer. Bokhandeln visade sig vara ”ett utopiskt kollektiv”. Butiksägaren, en då 94 årig amerikan, praktiserade en enkel livsstil och mottot ”ge vad du kan; ta vad du behöver”. När butiken öppnade 1951 installerade han en säng bland bokhyllorna och bjöd folk att stanna gratis mot att de hjälpte till i affären – och läste en bok om dagen. När den kanadensiske journalisten anlände fanns där ett dussin sängar till, och under åren hade 40.000 personer sovit mellan lakan och bokryggar i Shakespeare and Co. Bland dessa några kändisar, som Allen Ginsberg och John Denver. I fem månader stannade journalisten och fick enligt egen utsago en grundlig utbildning i god litteratur.

I Svenskan gav gamle förläggaren Gedin häromsistens en syrlig smocka åt dagens giriga förlagsdirektörer och framtiden målades i svart. Branschen verkar se lösningen i spektakulära uppköp, personella neddragningar och aggressiv egenkärlek på distributionssidan. Kanske borde man titta åt ett annat håll istället, slår det mig. Fundera över hur kärleken till böcker uppstår, hur man skapar en livslång relation till litteratur.

Jag undrar om jag skulle ta min kudde och kliva in i Akademibokhandeln.


Fotnot: bokhandelns ägare blev flera gånger uppmärksammad med diverse priser, som franska kulturministeriets utmärkelse ”Officier des Arte et Lettres”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 2 maj 2010

Klorofyll på högsta nivå



Vår i England innebär att somligas pannor är kladdigare än andras. Här jobbas ju intensivt inför ett berömt crescendo, den magnifika överdosen klorofyll i slutet av maj. Jag menar förstås Chelsea Flower Show 2010. Alla ni som inte kan med denna hänförelse till stjälkar och blomblad kan sluta läsa nu. Men annars har jag ett tips till alla er av mina läsare som jag vet är trädgårdsintresserade; plantskolan Crocus (min egen hovleverantör, hrmpf) bloggar under våren om upptakten till sagda blomstertillställning, ett race där de själva sponsrar två trädgårdar om jag inte är felunderrättad. På den välskrivna bloggen kan man följa arbetet bakom tillkomsten av detta det hortikulturellt högönskliga. Här får man en glimt av vedermödorna de stora trädgårdsskaparna går igenom. En redan tidigare guldmedaljbehängd Andy Sturgeon, till exempel, har ett litet svettigt elände nere i Italien att välja rätt korkekar, stackarn. Allt i sin strävan att i engelska huvudstaden skapa en trädgård fusionerad av medelhavet, kalifornisk chaparral och anglosaxisk high gardening. Det ska tydligen bli ”en exotisk atmosfär som känns som någon annanstans, men ingen särskild stans” . Var annars än i anslutning till Chelsea Flower Show, denna de oförblommerade excessernas fristad, kan man få ett par mille för en ambition av den typen? Men bloggen gräver långt ifrån bara ned sig i delikata val av gröna mjukdelar och spännande inblickar bakom formgivares pannben. Här får man också se vad de hårdföra grabbarna i kulisserna kan göra med en motorsåg och ett par ton stål, sten, trä eller andra bärande material som kommer att utgöra utställningens så viktiga skelett.

Jag illustrerar inlägget med bluebells (klockhyacinter) – en helt naturlig blomstershow i England så här års.