söndag 28 februari 2010

Reningsbad på torra land


Jag har antagligen fått en släng av någon inverterad lappsjuka i dessa högmediala tider. Jag kan slås av en ökenkänsla mitt under bästa sändningstid, om ni förstår. Jag är förvisso själv en kugge i det hela, bidrar till informationssorlet, konsumerar det, gillar det. Men emellanåt vill jag tystnaden en stund, hämta andan. 

Trots att man har stökiga London bara en morgons resa bakom ryggen och hela europeiska kontinenten på andra sidan engelska kanalen, är det ingen svårighet att stå längst ut på udden i Dungeness med småsten upp till anklarna och vara övertygad om att man befinner sig vid de s k ordnade samhällsskickens sista utpost innan världshaven tar över.

Det här är platsen som bara är. Fri från borde, måste, löften, krav och messages from our sponsors, kanske från tiden själv. Konceptet är enkelt; klappersten, strandkål, och havets rytm. Några utslängda fiskarstugor, en sned husvagn från femtiotalet, ett fyrtorn. Det är omöjligt att inte drabbas av stämningen, av den asketiska skönheten. 


Fler än några spridda existenser har aldrig bott här; fiskare kom redan på 1800-talet, ett gäng självutnämnda eremiter följde över decennierna, liksom en och annan välfärdseskapist, och kanske andra som flytt civilisationsbruset, precis som jag själv gjorde för ett ögonblick, den där söndagseftermiddagen.
En känd filmskapare, Derek Jarman, byggde en tankestuga här. Målade fönsterbågarna knallgula och anlade en trädgård. En täppa som med tanke på de mycket speciella betingelserna på denna udde kanske var en större kulturell utmaning än hans cineastiska. Här planterade han tåliga växter som klarar sig på minimal näring, salta skurar och konstant blåst; strandkål, strandvallmo, glasört, strandvial, grå helgonört. De flesta inhemska och uppvuxna naturligt på plats, men också några införda plantor, valda med yttersta omsorg. Växtligheten är grupperad i mjuka kullar i kontrast med spretiga strandfynd – tänk skeppsbrott chic; drivved, rostiga metallskelett och kompositioner av stenar. Trädgården är i perfekt samklang med omgivningen, med platsens själ.


Jarmans partner Keith bor kvar och berättar i en intervju om brottningsmatcherna med engelska motsvarigheten till Naturvårdsverket.
”Nu har jag satt upp fler skulpturer och rensat bort ytterligare 3 meter av brambles [förvildade taggbuskar som hotar ta över samtliga dikesrenar i landet, min anm.]. Men jag kan inte fortsätta, för Naturvårdsverket har skrivit till mig för att be mig ’att inte trädgårdisera mera’. ’Trädgårdisera’, det är det ord de använder.”


Området som helhet är skyddsmärkt för dess särskilda naturvetenskapliga intresse, och för myndigheten är Jarmans trädgård därmed ”en katastrof”.
”Inspektören var särskilt kritisk mot pipörten. Han sa att den inte är inhemsk. Den har funnits i England sedan 1400-talet. Hur mycket längre ska den behöva växa här i landet innan vi kan kalla den inhemsk?”


Engelska Naturvårdsverket lär t o m betala var och en av den knappa befolkningen i Dungeness en summa av 75 pund per år – mot att de inte anlägger en trädgård.

Allt detta hade måhända kunnat vara begripligt och acceptabelt. Om det inte vore för det faktum att en annan avdelning av samma brittiska stat har smackat upp en enorm kärnkraftsanläggning här i Dungeness. Denna monstrositet lägger en gråmenad slagskugga över nejden, inklusive Jarmans trädgård, och gör hela scenen värdig en film av Tarkovskij. Lokalbefolkningen fruktar att ännu en reaktor planeras.
”Över våra döda kroppar”, vrålar man.
Ett uttalande som Dungeness egen vänförening med sedvanlig engelsk galghumor kommenterar med ”vilket, med ännu en liten malör i reaktorn, möjligen är en profetia som strax går i uppfyllelse”. 

Behöver jag säga att de skyddsmärkta måsarna tar en omväg runt byggnationen och att tillochmed den allt annat än nogräknade strandkålen väljer att växa en bit bort?

ps. om någon av alla mina växtkunniga läsare vet vad den orange blomman heter, säg gärna till.

torsdag 25 februari 2010

Lässugen: Vem bestämmer vem jag är?

Här föds man och någon talar om vad man heter och här är ditt personnummer, din säng, ditt rum, dina förutsättningar och resten av oss är dina släktingar, och de där borta är skolan, kommunen, staten och den civiliserade västvärlden. Och det här är vad vi tycker att du ska vara, och så här borde du bete dig, och se till att bli i framtiden. Sedan tillbringar man en hel uppväxt med att fjärma sig från dessa bekanta främlingar, trassla sig ur sin givna pepparkaksform, göra tvärtom, måla ögonen svarta och vägra kåldolmarna. Och ytterligare ett halvt liv, i all hemlighet, med att försöka redigera den givna bilden av sig själv utan att riktigt, riktigt lyckas få nunan i spegeln att överenstämma med ansiktet inombords.
Är det därför det är så tillfredställande att starta en blogg, ge sig själv ett juste nätalias. Eller två. Skapa sin egen identitet. Eller två. Bli någon annan – kanske sig själv.

Då som nu är det andra som bestämmer vilka vi är, som ger oss ett namn och en identitet”, säger Per Landin i DN, i en lustfylld och välskriven recension av en uppenbarligen lika inspirerande bok, Personbevis. Passets födelse i medeltidens Europa av Valentin Groebner. Titeln är akademiskt seg, men Landins beskrivning av bokens innehåll väcker hos mig ett rejält lässug. Groebner är ”skeptisk till föreställningen om en för alltid fastslagen ’identitet’ eller att varje person så att säga skulle vara identisk med sig själv”. Ändå har behovet att registrera och katalogisera individer varit stark ända sedan medeltiden. Metoderna har varit många; från urgamla tillhörighets-”bevis” som ras och familj till diverse märken, sigill, ämbetsbrickor, och moderna id-kort, badges och DNA-profiler. Boken skildrar den existentiella dragkampen mellan friheten i den individuella anonymiteten och den kontrollerade grupptillhörigheten.

Säger en id-handling något alls om en människa?

tisdag 23 februari 2010

Hybrisläge



Övermod är en modern accessoar.  Och jag tillhör inte de mest uthålliga, så jag säger det på en gång: det finns risk att ambitionen med denna nya blogg rinner ut i samma tomrum som det projekt, som en gång beskrevs av sin (för mig okände) upphovsman som ”Sveriges mest välskrivna blogg”. Det blev två inlägg. År 2008. Jag antar att det inte är helt otänkbart att man kan betrakta den bloggen som insomnad. Hursomhelst, jag filar på ett gäng noveller. Tanken är att den här bloggen ska följa denna min jungfruseglats mot succé, kantring eller något slags kulturarbetarens marvatten där emellan. Alldeles säkert kan den bli en ventil för de överflödiga funderingarna, ordspillet, mellan de mer seriösa, bokrelaterade neuroserna. Det är högst sannolikt att det också blir skvättar och avtryck av andras (läs: riktiga) litterära alster. Och absolut egna strandhugg på platser, små och stora, nära och fjärran – ett slags reseprosa kanske, eller åtminstone nedtecknade ögonblick från det närliggande världsalltet. Och eftersom klippor och trädgårdar är något av de mest kontemplativa platser jag vet, slinker det nog in en och annan betraktelse över sådana emellanåt också.
Välkomna!