onsdag 16 februari 2011

Dökul

Med risk för att framstå som fixerad vid det här med döden (minns min euforiska recension av Paulruds ”Fjärilen i min hjärna” ett par inlägg sedan), måste jag få snabbrekommendera en annan skön liten bok som, trots att inte en enda karaktär i den är levande, är allt annat än livlös. Jag har visserligen bara kommit halvvägs igenom den. Halvvägs, eftersom jag läser den endast två eller tre sidor i taget. Längre än så är inte kapitlen i Sum, forty tales from the afterlife (nyss utkommen i svensk översättning, Summan, fyrtio berättelser från livet efter detta). David Eaglemans korta fantasier om vad vi möter när vi dör, är så fyllda av lekfull insikt, uppfinningsrikedom, existensiellt godis och kluriga vändningar av våra föreställningar om döden – och lustigt nog, därmed också om livet – att jag bara mäktar en i taget. 
Tankeväckande är bara förnamnet. Engelskan har ett ännu bättre ord för vad den här lilla samlingen är, thought-provoking. Tankeprovocerande. Men inte ett dugg tungt eller svårt. Eller sorgligt.
Det står inte till i himlen alldeles som vi tänkt oss, och mycket verkar märkligt bekant från jordelivet. Och att en och annan blunder görs också i de saliga höjderna framstår, efter ett tag i sällskap med den här författaren, som en rent av dödsviktig livsinsikt.

Den som vill få ett litet smakprov av vad jag yrar om kan gå till Amazon, som bjuder på de första två fantasierna (på engelska) när man klickar på omslaget.

ps. för oss formgivare är också den engelska pocketutgåvan läckert designad av engelska superfirman Pentagram.