Under vinjetten surrealistiskt kommer jag bjuda på märkliga, ovanliga, alldeles särskilda ögonblick som fastnat på näthinnan, ibland på bild och för alltid i sinnet. Här en med lite extra värme, så här när våren är retligt senfärdig.
En gång om dagen, mitt ute i bukten mellan öarna i Mafiaarkipelagen i Indiska Oceanen, uppstår för några timmar en strimma fast mark, en karg månskära av vitaste, mjukaste sand. Lika ofta återtar havet denna miniatyrkontinent och gömmer den under vattenytan.
Hit kom vi i dhow, den klassiska arabiska segelbåten, med vattenflaskor, ett gäng bastmattor och ett rejält tygstycke. Av det senare reste båtbesättningen ett enkelt solskydd på medtagna pålar. Där under skapades en dryg kvadratmeter skugga, den enda på denna gäckande plats.
Allt du behövde fick du ta med dig, här erbjöds inget annat än en strand i dess mest renodlade mening: 100% sand, omgiven av förföriskt turkost vatten. ”Den ultimata badstranden” som T utnämnde den till. En semesterhägring i koncentrat. Lika flyktig som en alldeles för kort ledighet, lika kittlande. Ett vykort till själen.
Inlägg
Vilken upplevelse det skulle vara o få beträda `jungfrulig mark´..... Känslan av orördhet.... Lite av det kan jag känna när det blåst vid en strand o alla tidigare spår är försvunna o jag rör mig över sanden o bara mina spår finns.... Människans behov av att få göra sina egna avtryck kan ta sig många uttryck ;-)
SvaraRaderaHoppas ni haddet himla gôrgôtt
Nina
Vilket fascineranade resmål. Synligt ibland och som bortsuddat nästa stund.
SvaraRaderaTrevlig söndagkväll!
Rebecca
Jag känner igen det från en eftermiddag på en strand som bitvis försvann och lämnade endast en månskärva kvar och förvisso den lilla kulle där jag satt bland oräknerliga myror som av någon outgrundlig anledning valt att bosätta sig just där. Det var en märklig känsla när land gradvis förvandlades till vatten, det trofasta försvann och där stod vi. Vad kan man egentligen lita på?
SvaraRaderaUnderbart med naturens kraft. Att slippa oss!
SvaraRaderaInte bara land kommer och går även vissa bloggar verkar ha samma sorts obeständiga natur. Att vara eller inte vara, det är den stora frågan. Kanske är det sånt som händer när man är Motsträvig, då föds man på nytt utan punkt och lever för evigt...
SvaraRaderaKram Kati
Vid den första anblicken tänkte jag:Skagen? Men inte är väl vattnet någonsin så turkosblått i den grågröna Nordsjön..
SvaraRaderaNej, det är det ju inte. Strax ser man ju hur oerhört stark solen är på din bild, och hur genomskinligt klart vattnet är. Jag förstår verkligen att detta ögonblick fastnat på näthinnan.
Och att det gärna dyker upp mitt i denna gråa och småslaskiga månad.
Surrealistiskt så det förslår. Vilka platser och fenomen som finns på vår jord. Extra mäktigt känns det att tänka på månens inverkan på tidvattnet och att land i detta fall intar formen av ... just en månskära. Tänk att befinna sig i ett plan och se denna månskära uppifrån. Då skulle helt plötsligt havet bli himmel.
SvaraRadera