måndag 15 mars 2010

En hjältinna som krafsar på själen

På tal om Pippi Långstrump i förra inlägget, har vår charmerande vuxenklåda blivit utvald av the Guardian till ”10 av de bästa: hjältar från barnböcker”. Det är inte illa att skrinna in på skurborstarna och inta tätplatsen i en annars starkt anglosaxiskt fixerad utnämning. Det borde dessutom ha stått ”hjältinnor”, för sju av de tio är tjejer.

Det är alltid intressant att ta del av hur någon ”utifrån” ser på våra käraste, nedärvda nationalsymboler. Ser de vad vi ser?

Inledningsvis blir det uppenbart att engelsmännen gått bet på Pippis namn. På engelska heter hon Pippilotta Delicatessa Windowshade Mackrelmint [mina kurs.] Ephraim’s Daughter Longstocking. Rullgardina och Krusmynta låter ju lustigt lika flicknamn, om än gammaldags. ”Delicatessa” är i linje med denna Lindgrenska idé. Men översättningen av Rullgardina till ”Windowshade” är liksom lika lekfullt poetiskt som ”Persienner”. Och den klumpiga översättningen av Krusmynta till ”Mackrelmint”! En konstruktion som inte ens existerar i Oxfords lärdes ordförråd; var översättaren fått det ifrån är obegripligt. Och inte klingar det som ett fantasifullt flicknamn heller. Krusmynta, alltså växten, heter ”Curly mint” på engelska. 
T o m det hade varit bättre. Nåja.

I den engelska dagstidningens motivering står att ”denna nio-åriga svenska är en rebell och särling [fr ”eccentric” – en omhuldad personlighetstyp i England] som kliver runt på stan i ett par herrskor”. Här känner vi i alla fall definitivt igen henne. Vidare sägs att hon introducerar två unga vänner ”till en värld bortom konventionerna av 1940-talets byliv”. Där händer det något, åtminstone för mig. Även om jag rationellt vet att Lindgren skrev böckerna på fyrtiotalet så har aldrig min känsla placerat figuren Pippi där. Kommentaren är förstås på pricken från ett historiskt perspektiv, men något som sällan markeras (åtminstone inte på det sättet) i svenska referenser till berättelserna. Kanske beror det på att böckerna i Sverige har återutgivits i ett flertal omgångar, under olika decennier, med ständigt nya årskullar barn som målgrupp. Då är det förstås lämpligare att framhålla andra aspekter. Och det är som barn man ”sätter” sin bild av Pippi och hennes omgivning.
Jag tycker att Pippi är tidlöst klassisk, fast med starka drag, för min egen del, av Inger Nilssons tolkning i Olle Hellboms filmatiseringar från tidigt sjuttiotal. Vang Nymans Pippi var innan min tid.

Det finns antagligen en ”egen” Pippi för varje decennium!

Wikipedia hittar jag en sträv anekdot från fyrtiotalet som i alla fall jag inte hört tidigare. När Lindgrens andra bok om Pippi hade givits ut inledde litteraturkritikern John Landquist en debatt, där han framhöll att böckerna var usla; ”Minnet av den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr i Lindgrens bok, kan, om hon eljes ihågkommes, inte bli annat än förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen”. På tidningarnas insändarsidor var det tydligen många som höll med. De och Landquist måste ha tillhört kopplet av vad the Guardian kallar Pippis motståndare; ”the more exasperating breed of adult”, d v s ”den mer odrägliga sortens vuxna”.
En skön 180-graders vändning.

12 kommentarer:

  1. Pippi har alltid varit en hjältinna för mig. Som jag kämpade när jag var barn att få mina flätor att stå rätt ut som Pippis. Pippi var även min mammas hjältinna. Jag glömmer aldrig när hon (mamma alltså) spände på sig skurborstar på fötterna och åkte runt på köksgolvet. I den stunden blev inte bara Pippi min hjältinna utan också min mamma.

    SvaraRadera
  2. Kul att du gillar bilderna i min header! De är ju från mitt eget hem :)

    SvaraRadera
  3. Det var väldigt affekterade ord av kritikern. Call me old fashioned, men jag skulle nog, på den tiden, också ha vänt mig mot bokens negativt sedelärande sidor. Men, jag skulle ha höjd den till skyarna för språket och humorn. (Har jag jort bort mig nu igen?!) /Ruben

    SvaraRadera
  4. Ruben, det är lugnt, jag kan också se det stora glappet mellan 40- och 70-tal. Rätt mycket hände på flera plan under de decennierna.

    SvaraRadera
  5. "Den odrägliga sortens vuxna", de är otrevliga de. Jag vill inte bliva stur:)

    Rebecca

    SvaraRadera
  6. Gud vilket underbart inlägg och jag måste definitivt rota fram den engelska listan... Jag har, som du och jag tror många med oss, alltid sett denna fantastiska, långnamnade tös som tidlös... och det tänker jag nog fortsätta göra!

    Tack också för rara kommentarer på min blogg - de värmer så! Lite snabbt svar på kuddfrågan: Använder sådant där "T-shirt transfer"-papper, stoppar i skrivaren och kopierar gamla fotot på. Följer sedan instruktionerna på transfer-papperet och stryker försiktigt på det på tyget (vissa transferpapper brukar få ett blankare resultat om man låter papperet ligga kvar på tyget lite längre innan man sedan försiktigt drar bort det, men resultatet blir lite ruffigare om man tar bort det innan det svalnat helt - vilket jag personligen föredrar just för denna typ av kudde). Sedan är det bara att sy kuddfodral av det hela (om det inte redan gjorts, förstås..). Hoppas det svarade lite på din fråga. Jag kanske skriver om det på bloggen snart också, kanske ett pysseltipsinlägg... ;-)

    Varmaste hälsningar från ett soligt Wiltshire, Helena

    SvaraRadera
  7. Med stor risk för att hamna i kylan: något som förenar samtliga arboarkticer är en rejäl skepsis mot Astrid Lindgrens sagovärld. Vi placerar således oss själva i kategorin "den mer odrägliga sortens vuxna” (och där måste vi hamnat redan som barn) ;-).

    Vilket inte hindrar oss från att uppskatta ett intressant och välskrivet inlägg!

    SvaraRadera
  8. Arboarkticum, no worries. Här får man gärna vara rak - och ovanlig, om du inte misstycker att jag säger det. Nu blir jag förstås urbota nyfiken på vilken litteratur som föll en ung, kommande trädsamlare på läppen.

    SvaraRadera
  9. Vad kul att våran Pippi har hamnat på en så ärofull lista!
    Men jag håller med dig, det var verkligen ett par förskräckliga mellannamn de har gett henne.

    Jag var en gång i början av sjuttiotalet au-pair i Frankrike, och där gick den svenska Pippifilmen på TV i dubbat skick. De kallade henne Fifi nånting, vilket jag tyckte associerade mest till någon dam känd från Place Pigalle, inte så värst barnvänligt. Översättning är ingen barnlek.

    Och nu har jag en egen liten Pippi: ett av mina spanska barnbarn är röd- och krullhårig, fräknig och utrustad med ett mycket självständigt sinnelag- och hon blir MYCKET smickrad när kamraterna kallar henne för Pippi.

    SvaraRadera
  10. Nog kraffsar hon på själen alltid denna 'sjutusan' till flicka. Kul att hon uppmärksammats.
    Till England, med bil vill jag gärna fara. Vem vet, kanske i höst.
    Ha det gott
    Birgitta

    SvaraRadera
  11. För mig, som fick vara med om den allra första upplagan, är det klart 40-tal. Fnoskiga tanter med handväskor och mammor i nystrukna klänningar med hårt åtdragna midjor och pappor, lite osynliga i bakgrunden. Och barnavårdsnämnden som tog hand om ostyriga barn. Det kunde hotas med det!
    Men, du, kära du, kan du inte skriva ett protestbrev till tidningen om just Pippi-namnen? Det vore inte så dumt tycker jag. Kram!

    SvaraRadera
  12. Undrar just vad de trodde var så farligt med Pippi, då på 40-talet. Trodde de barnen skulle börja använda sina fäders skor och vägra gå till skolan? Ja, kanske det. Men det var ändå tur att John Landquist, och hans anhang inte fick så pass mycket gehör i sin kritik att böckerna aldrig fick en chans att sprida sig till allmänheten. Han har nog bitit sig i tungan mer än en gång, efter det där snedsteget:)
    Kul att Pippi uppskattas av så många, även det konstiga namnet till trots.

    SvaraRadera