Dökul

Med risk för att framstå som fixerad vid det här med döden (minns min euforiska recension av Paulruds ”Fjärilen i min hjärna” ett par inlägg sedan), måste jag få snabbrekommendera en annan skön liten bok som, trots att inte en enda karaktär i den är levande, är allt annat än livlös. Jag har visserligen bara kommit halvvägs igenom den. Halvvägs, eftersom jag läser den endast två eller tre sidor i taget. Längre än så är inte kapitlen i Sum, forty tales from the afterlife (nyss utkommen i svensk översättning, Summan, fyrtio berättelser från livet efter detta). David Eaglemans korta fantasier om vad vi möter när vi dör, är så fyllda av lekfull insikt, uppfinningsrikedom, existensiellt godis och kluriga vändningar av våra föreställningar om döden – och lustigt nog, därmed också om livet – att jag bara mäktar en i taget. 

Tankeväckande är bara förnamnet. Engelskan har ett ännu bättre ord för vad den här lilla samlingen är, thought-provoking. Tankeprovocerande. Men inte ett dugg tungt eller svårt. Eller sorgligt.

Det står inte till i himlen alldeles som vi tänkt oss, och mycket verkar märkligt bekant från jordelivet. Och att en och annan blunder görs också i de saliga höjderna framstår, efter ett tag i sällskap med den här författaren, som en rent av dödsviktig livsinsikt.

Den som vill få ett litet smakprov av vad jag yrar om kan gå till Amazon, som bjuder på de första två fantasierna (på engelska) när man klickar på omslaget.

ps. för oss formgivare är också den engelska pocketutgåvan läckert designad av engelska superfirman Pentagram.

En tyst minut

En lös hund, var min första tanke där jag stod i mitt öppna köksfönster, några trappor upp, andades in den ljumma augustinatten. Undrar var ägaren är?

Min andra var; häftigt stora tassar den har.

Sedan förstod instinkten innan intellektet att jag betraktade en vargs promenad längs Skånegatan i centrala Stockholm.

Som om bytesdjuret, långt inne i mig kände av rovdjurets närvaro åtminstone sekunden innan den civiliserade, rationella människan i mig tog över spakarna. Vänta lite, en varg. Den måste rymt från Skansen. Ändå, hur tog den sig över vattnet?

Natten var tyst, varm, tät. Vargen avspänt trippande, till och med lite nonchalant kanske. Klornas klickande ljud mot stenläggningen. Jag stod blickstilla, allt var fantastiskt.

Plötsligt, fnitter i backen bryter tystnaden. Några hemvändande kroggäster, långt ner mot Nytorget till.

Så långt borta. Ändå reagerade vargen omedelbart och hade med ett par långa skutt sekundsnabbt försvunnit in i buskaget i Vitabergsparken.

Där stod jag kvar, lyrisk. Jag hade sett, nästan mött, en livlevande varg mitt i storstan.

Jag lusläste dagstidningen dagen därpå, men ingenting fanns. Hade jag drömt?

Två dagar senare kom informationen i DN, och man hade ritat ut vargens troliga väg, från Nackareservatet upp över Södermalm och vidare norrut, där den fått eskort av viltvårdare förbi de stora motorvägarna, hade lunchat på en hare och sedan försvunnit till skogs.

Det var en gåva att få uppleva.

Och det lärde mig att vargar inte utgör någon fara för oss människor, de är skygga djur som vill undvika konfrontation – tvekar du, prova att skratta!

I dag håller jag en tyst minut för de vargar som slaktas, som rent röstfiske, uppe i våra skogar.


The Guardian publicerar i dag ett häftigt vittnesbörd (helt omedvetande om Anders Carlbergs jakt antagligen); en man som levt inte nära vilda vargar, utan med dem, bland dem. Och där en varg skyddade sin människovän från en björn.

Läsupplevelser utöver de vanliga 2010. Del 1

Det första jag såg hos dig var dina avstånd. Man kan inte sjunga alla sånger, sa du, inte för vem som helst.
Men nu när döden fingrar på mig kommer du, försiktig och varm om händerna.
Vi som inte längre kysser varandra.

Orden är Anders Paulruds, ur Fjärilen i min hjärna. En oansenlig pocket – bara 131 sidor – jag av en händelse ramlade förbi på väg till något tåg på Stockholms Central. Gillade titeln. Behövde något att klämma under en tre timmars rälsfärd. Redan på sidan ett drogs mitt tempo ned;

Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.

Resten var en långsam, smärtsam men vacker, smärtsamt vacker, utandning från en man, döende i lungcancer. Verkar dystert kanske, och därmed låter det säkert märkligt att säga att det var något av det mest levande och livsbejakande jag läst på länge, kanske någonsin. Läs den. Själv har jag redan läst om den två gånger, och varje gång öppnar sig nya landskap.

*

Lite sent kanske, komma med en "nyårslista" halvvägs in i januari. Den var lite oplanerad. Men det slog mig häromdagen när jag – åter igen – läste en av dessa miljoner recensioner som hyllar "det avskalade språket", eller "inte ett onödigt ord". Vad är onödiga ord? "När man tänker mer på språket än storyn", säger de som anser sig veta. Det får stå för dem. För egen del älskar jag dessa dubbelbottnade texter, som både bär en berättelse, en framåtrörelse, men som lika övertygande har ett starkt, poetiskt språk. De där passagerna man måste läsa om igen, gärna högt, bara för att språket lyfter och är en njutning i sig, oavsett alla andra skeenden i romanen.

De är få, dessa böcker, både i Sverige och internationellt. Men Paulruds var en av fyra undertecknad lyckligt drunknade i förra året. Nummer 2 presenterar jag inom kort.

Snabba Klipp

 

ja, nu menar jag inte inom den obskyra delen av finansvärlden, utan inom den fullt rumsrena delen av kulturen; film förstås men också böcker. Tar man del av de myckna skrivar-råden ute på diverse (främst anglo-saxiska) bloggar blir man itutad vikten av att ”grabba tag i läsaren redan i första stycket”, eller ”sätta huvudkonflikten” redan i första meningen. Karaktärerna ska vara avläsbara; intressanta, konfliktfyllda, älskvärda, starka men svaga, och veta precis vad de vill – redan i ansatsen. Fort, fort måste det gå, för det vet ju alla nuförtiden att alla (andra), från bokförläggare till läsare bara skummar första sidan, eventuellt bara första meningarna, innan domen kommer. Och manuset/boken läggs i kasthögen till förmån för något annat verk som förmår detonera ett komplett drama redan innan första kommat.

Det där lugna, coola, laddningsupptrappande lunket med knäkänningar – när man suger i sig skönt formulerade livssanningar på vägen till att börja känna karaktärer, ana en intressant konflikt och insupa miljöer är förbi. Förbi, swisch. Nutidens rastlösa nesa.

Då måtte det väl ändå hjälpa att läsa en bok med lite ålder. Lite klassisk patina. En från 1919 (året alltså) går väl säker från modern fartblindhet, eller? (översättningen är min oautoriserade):

”Emedan scenen för denna berättelse är den där historiska högen Belpher slott, i grevskapet Hampshire, vore det trevligt att öppna det hela med en maklig beskrivning av stället, åtföljt av några noter om grevarna av Marshmoreton, vilka har ägt slottet sedan fjortonhundratalet. Dessvärre, i dessa dagar av stress och jäkt, arbetar en romanförfattare under ogynnsamma förhållanden. Han måste raskt springa in i mitten av sin historia med lika lite fördröjning som när han hoppar på en spårvagn redan i rörelse. Han måste lämna startblocken med den smidiga snabbheten hos en kanin överraskad mitt i lunchen. Annars slänger folk honom åt sidan och går till ett biopalats.”

Det här är förstås P G Wodehouse (A Damsel in Distress), i färd med att kölhala en trend som vi fortfarande lider av än i dag. Den som tror att Wodehouse låter sig fogas, tror förstås fel. Eller han gör det till viss del, men inte utan elegant ironi. Som när han fortsättningsvis ändå bestämmer sig för att (i pågående fiktion) ”i all hast nämna…” detaljer om familjemedlemmar och de första indikationerna på trassel mellan desamma. När han redan har gjort det, ber han om ”lite tid att nämna dessa få fakta och så är jag färdig. Marshmantons ärofulla förflutna ska jag inte ens beröra.” Vilket han förstås gör, alldeles efteråt, inlindat i och (utskrivet) ursäktat av att hans (fiktiva) nåd själv planerar en bok om sin släkt.

Själv blir jag lite rädd av alla homogena ”råd” från allehanda experter där ute på nätet. Har vi otur står vi om tjugo år med en bokflora som är skriven efter en och samma mall – explosiv inledningsvis kanske, men tam på det hela taget. Nu hoppas jag på några rebelliska P G Svenssons, som kan strö lite salt i maskineriet.

Inåt, inte utåt

Jag har haft något i bakhuvudet (förutom hästsvansen, då) ett tag. Ville förmedla en känsla som mina övningar i novellskrivandet fört med sig. Men formuleringarna ville inte infinna sig (av den obskyra men starka känslan, alltså), det var som om det hela inte lät sig fångas i ord, lustigt nog. Men, en dag ramlar jag på några flygfotografier (tagna av Jason Hawkes) och då sitter det där, smack. Så är det förstås, skrivandets kärleksmöda; ett virrvarr av möjligheter, val, återvändsgränder, blandat med de smått eleverade ögonblicken då man känner att nu, nu är man kanske på den rätta vägen och dansar småleende framåt tills man hamnar i en ny korsväg. Man brukar säga att man vill hitta ut ur en labyrint, men den här bilden vänder på det, och fångar det som jag känt men inte hittat ord för; det är inåt, längre och längre mot kärnan jag måste sträva.

Har man lite mer välstädat på skrivbordet (och kanske i sinnet) än jag, ser resan möjligen ut så här istället:

För trädgårdsintresserade kan jag dessutom berätta att den översta, byggd av 16000 exemplar av engelsk idegran, kan upplevas vid Longleat House i sydvästra England (nära fantastiska staden Bath som rekommenderas, utanför trädgårdsintresset). Deras hemsida uppger att somliga grejar hela labyrinten på 25 minuter, andra tar sig aldrig in till mitten (jag får undvika att dra för många personliga växlar på den uppgiften).

Den undre labyrinten finns en halvtimmes tågresa från London, vid Hatfield House, en gång lekplats för Elizabeth I (även om just labyrinten helt säkert är yngre). 

Ett tecken

Ber om ursäkt för tystnaden och den sporadiska existensen här och som besökare hos er alla bloggarvänner. Jag kan inte sätta punkt, det känns så definitivt. Men jag behövs på annat håll, och tiden räcker inte till. Kanske får det bli ett osäkert komma,


vi ses igen,

Gamla böcker med uppdaterat språk

Här i England upprörs man av att Enid Blytons förlag har bestämt sig för att peta i hennes böcker, att uppdatera språket till 2000-talet. Det handlar, så vitt jag förstår, om ganska modesta ändringar, som att man gör sig av med det föråldrade uttrycket "jolly", justerar en "school tunic" till "school uniform" och dylikt. Å andra sidan handlar det om ett strikt kommersiellt intresse att hålla kossan produktiv, den yngre generationen tycks oroväckande allt mindre intresserad av de Fems öden och äventyr på engelska landsbygden.

Varför skulle inte barn kunna läsa - och uppskatta - språkets historiska förändring, och också njuta av det, frågar man sig.

Själv känner jag mig dubbel. Språk förändras, har alltid gjort. Om man kan göra äldre böcker en aningens mer lättillgängliga för en ny generation, istället för att behöva se en mängd litteratur sjunka tillbaka i glömskans biblioteksbeck, är det väl inte så dumt? Ja, rör inte rösten, tonen, författarens ande, för allt i världen. Men ett förlorat "gingo" till förmån för ett modernt "gick" fick i alla fall undertecknad att nosa på Dostojevski och Hjalmar Söderberg. Jag är inte säker på om jag som 19-åring annars hade vågat närma mig dem.

Som barn slukade jag alla Fem-böcker jag kunde komma över. Redan den dåtida svenska översättningen var antagligen "justerad" att passa min svenska åldersgrupp, då. Jag minns mest en fascination över de för mig annorlunda miljöerna, och hur barn och vuxna kommunicerade. Det var dofter från en annan värld, och kanske en annan tid. Ja, och så scones - vad sjutton var det för nåt?

I dag älskar jag språklig bredd, variation, lekfullhet, äventyrlighet, doft, färg. Och det gör absolut inget om det är lite gammaldags emellanåt. Det enda jag inte kan komma över – än – är att hon inte hette Enid Blyton, som jag läste mig till, utan det skulle vara – lärde jag mig först långt upp i åldern – Inid Blajton. Kan inte förlaget uppdatera den biten, please. For all your young, Swedish readers.

Vad tycker ni?

(Bild från Bokus)