Några månader efter att andra världskriget hade brutit ut, 1939, sa Virginia Woolf till Vita Sackville-West, att det enda goda kriget fört med sig för hennes del var att hennes väninna Ethel hade blivit kär i sin granne som, liksom Ethel själv, var 84 år gammal. I åratal hade de levt sida vid sida, hus vid hus, och medvetet undvikit varandra. Men kriget fick dem att börja samtala över staketet som delade deras trädgårdar, och de hade snart funnit sig vara tvillingsjälar.
Se där den som trodde staket var till för att stänga ute, fjärma, avdela, avståndsmarkera.
Överkurs: den ovan amorösa Dame Ethel Smyth var de engelska suffragetternas ledare. Det framgår inte av anekdoten om grannen var man eller kvinna, men the dame sägs ha haft en viss dragning åt det egna könet. Vid 71 års ålder lär hon till exempel ha blivit förälskad i den 30 år yngre Woolf, som blivit både bestört och road, och sagt att det var som att ”bli fångad av en gigantisk krabba”. Men vänner blev de.
(Nu tar jag paus från Sissinghurst fantastiska trädgård och de intressanta människor som är associerade med den, men det finns anledning att återkomma vid ett senare tillfälle, Woolf skrev ju en hel roman med utgångsspunkt från Vita och trädgården, t ex)
Inlägg
