Guldläge

Först är det på sin plats med en ursäkt. En offentlig avbön. Jag är en skugga av mitt forna bloggarjag. Inget mer än ett oregelbundet återkommande "kanske". Jag skyller på mina noveller. Jag skyller på min långsamhet, och att tiden är snål, räcker nätt och jämnt. Fast visst suger det i inläggsfingret emellanåt. Kanske får man vara glad att man åtminstone har en kroppsdel som är extrovert, social, och som inser värdet av att inte alldeles tappa kontakten med verkligheten. Och er, kära, tålmodiga läsare.

Hur som, jag hade skrivit ett stycke (i en av de långsamma novellerna), där det förekom en död insekt (man kan ju genast ana att det är en munter historia). Det var en symbolisk insekt, förstår man ju. En poetisk omskrivning som det så vackert heter. Metafor. Litteraturen är full av dem. Inget nytt.

Men man väntar sig inte en metafor i det verkliga livet. Fast det var just det som inträffade, alldeles efteråt. Jag öppnade en av mina favoritböcker* senaste året (nä, överhuvudtaget faktiskt), rakt av bara. Mitt i (jag har läst den så många gånger att det inte längre spelar någon roll var jag slår upp den). Där, på sidan, låg en död insekt. Men det var ingen vanlig skrumpen mygga (som man möjligen skulle kunna tänka sig att hitta i verkligheten också på märkliga ställen utan att den därför fick någon metaforstatus). Det var en guldmygga. Hela insekten, från topp till vad de nu har längst ut på fötterna, skimrade som av guld. Bilden är alltså inte manipulerad med (den lyckas snarare inte fullt återge hur guld vi pratar). Sån var den. Fullständigt tillplattad, men i guld.

Vän av metaforer (d v s undertecknad) blev alldeles till sig i tolkningstagen. Vad kunde detta betyda? Och hur stod den i relation till mitt eget litterära flygfä?

Döda insekter skänker guldglans åt nya författarskap.

eller bara

Stoppa in en övervärderad, död insekt i din bok och se den falla platt. Och då menar vi rejält utslätad.

Det är så det är med metaforer, det är en tolkningsfråga.

F-n också. 






* Darling River av Sara Stridsberg. Underbar. Grotesk, vacker, obehaglig, ljuvlig. Har du den kvar avundas jag dig.

Snabba Klipp

 

ja, nu menar jag inte inom den obskyra delen av finansvärlden, utan inom den fullt rumsrena delen av kulturen; film förstås men också böcker. Tar man del av de myckna skrivar-råden ute på diverse (främst anglo-saxiska) bloggar blir man itutad vikten av att ”grabba tag i läsaren redan i första stycket”, eller ”sätta huvudkonflikten” redan i första meningen. Karaktärerna ska vara avläsbara; intressanta, konfliktfyllda, älskvärda, starka men svaga, och veta precis vad de vill – redan i ansatsen. Fort, fort måste det gå, för det vet ju alla nuförtiden att alla (andra), från bokförläggare till läsare bara skummar första sidan, eventuellt bara första meningarna, innan domen kommer. Och manuset/boken läggs i kasthögen till förmån för något annat verk som förmår detonera ett komplett drama redan innan första kommat.

Det där lugna, coola, laddningsupptrappande lunket med knäkänningar – när man suger i sig skönt formulerade livssanningar på vägen till att börja känna karaktärer, ana en intressant konflikt och insupa miljöer är förbi. Förbi, swisch. Nutidens rastlösa nesa.

Då måtte det väl ändå hjälpa att läsa en bok med lite ålder. Lite klassisk patina. En från 1919 (året alltså) går väl säker från modern fartblindhet, eller? (översättningen är min oautoriserade):

”Emedan scenen för denna berättelse är den där historiska högen Belpher slott, i grevskapet Hampshire, vore det trevligt att öppna det hela med en maklig beskrivning av stället, åtföljt av några noter om grevarna av Marshmoreton, vilka har ägt slottet sedan fjortonhundratalet. Dessvärre, i dessa dagar av stress och jäkt, arbetar en romanförfattare under ogynnsamma förhållanden. Han måste raskt springa in i mitten av sin historia med lika lite fördröjning som när han hoppar på en spårvagn redan i rörelse. Han måste lämna startblocken med den smidiga snabbheten hos en kanin överraskad mitt i lunchen. Annars slänger folk honom åt sidan och går till ett biopalats.”

Det här är förstås P G Wodehouse (A Damsel in Distress), i färd med att kölhala en trend som vi fortfarande lider av än i dag. Den som tror att Wodehouse låter sig fogas, tror förstås fel. Eller han gör det till viss del, men inte utan elegant ironi. Som när han fortsättningsvis ändå bestämmer sig för att (i pågående fiktion) ”i all hast nämna…” detaljer om familjemedlemmar och de första indikationerna på trassel mellan desamma. När han redan har gjort det, ber han om ”lite tid att nämna dessa få fakta och så är jag färdig. Marshmantons ärofulla förflutna ska jag inte ens beröra.” Vilket han förstås gör, alldeles efteråt, inlindat i och (utskrivet) ursäktat av att hans (fiktiva) nåd själv planerar en bok om sin släkt.

Själv blir jag lite rädd av alla homogena ”råd” från allehanda experter där ute på nätet. Har vi otur står vi om tjugo år med en bokflora som är skriven efter en och samma mall – explosiv inledningsvis kanske, men tam på det hela taget. Nu hoppas jag på några rebelliska P G Svenssons, som kan strö lite salt i maskineriet.

Inåt, inte utåt

Jag har haft något i bakhuvudet (förutom hästsvansen, då) ett tag. Ville förmedla en känsla som mina övningar i novellskrivandet fört med sig. Men formuleringarna ville inte infinna sig (av den obskyra men starka känslan, alltså), det var som om det hela inte lät sig fångas i ord, lustigt nog. Men, en dag ramlar jag på några flygfotografier (tagna av Jason Hawkes) och då sitter det där, smack. Så är det förstås, skrivandets kärleksmöda; ett virrvarr av möjligheter, val, återvändsgränder, blandat med de smått eleverade ögonblicken då man känner att nu, nu är man kanske på den rätta vägen och dansar småleende framåt tills man hamnar i en ny korsväg. Man brukar säga att man vill hitta ut ur en labyrint, men den här bilden vänder på det, och fångar det som jag känt men inte hittat ord för; det är inåt, längre och längre mot kärnan jag måste sträva.

Har man lite mer välstädat på skrivbordet (och kanske i sinnet) än jag, ser resan möjligen ut så här istället:

För trädgårdsintresserade kan jag dessutom berätta att den översta, byggd av 16000 exemplar av engelsk idegran, kan upplevas vid Longleat House i sydvästra England (nära fantastiska staden Bath som rekommenderas, utanför trädgårdsintresset). Deras hemsida uppger att somliga grejar hela labyrinten på 25 minuter, andra tar sig aldrig in till mitten (jag får undvika att dra för många personliga växlar på den uppgiften).

Den undre labyrinten finns en halvtimmes tågresa från London, vid Hatfield House, en gång lekplats för Elizabeth I (även om just labyrinten helt säkert är yngre). 

En skavande spegel

”Om du ger en chimpans lite färg, papper och penslar, kommer den genast att sätta igång. Den kommer att klottra, blanda färger, och helt tydligt ha kul. Så snart du belönar chimpansen för målningen, skiftar attityden. Då kommer den att försöka hitta det knappaste minimum den måste göra för att erhålla betalningen. Njutningen i aktiviteten är förlorad, och godisbiten blir målet.”

Ewan McClure, konstnär

Realtid i en annan division

”Jag har aldrig sett mig själv som en resultatmaniker, ett aningens rastlöst intellekt kanske, men ingen högvarvstok med nerverna som fartränder längs låren. Ändå, att komma från en digital värld med omedelbar visuell belöning till att börja ett trädgårdsprojekt är att bromsa mitt i ett kreativt språng.

Bli hängande i steget.

Och inse att det tar fem år, minst, inte fem minuter eller fem timmar, att få se resultatet. Realtid, fast i en högre division. Till dess får man idka en lågväxeltillvaro där visionen står på tillväxt, bokstavligen – stå ut med att det sker i ultrarapid. Inga viljor i världen kan stressa processen, forcera förloppet, komprimera tidsrymden.”

Jag skrev det för två år sedan, då om skillnaden mellan att vara grafisk formgivare och trädgårdsmästare. I dag kan jag konstatera att det finns smärtsamma likheter mellan att anlägga en trädgård och att skriva en bok. Och samma sällsamma skönhet i den saktmodiga framåtrörelsen. Det är så jag skriver, jag får acceptera det. Plantera mina litterära frön, vattna, gallra, rensa ogräs, se stjälkarna spreta mot skyn, se några av dem dö. Börja om, plantera, vattna, gallra, rensa ogräs. Glädjas åt att det knoppar emellanåt, växer sig starkare.

Jag hittar ett uttalande av Rob Serling, manusförfattare till den amerikanska tv-serien ”Twilight”, till vilken han tydligen skrivit 70 av de 100 avsnitten för de tre första säsongerna. Han sa: ”Varje Twilight-manuskript tar mig 35 till 40 timmar. Det är ett tidsschema som innebär att om jag tappar en penna och då böjer mig ned för att ta upp den, blir jag två veckor efter.”

Jag har en ett helt schatull av pennor, uttippat över golvet.

Räkna är guld, skriva är silver

Man kan inbilla sig att skriva prosa är att lägga ord till ord, mening till mening, stycke till stycke. Man ska ju i alla fall få ihop till minst 210.000 tecken, ett magiskt nummer. Det lär nämligen vara minimiantalet, har jag hört, för att ett förlag överhuvudtaget ska betrakta materialet som stort nog att teoretiskt kunna vara en ”bok”, och då har de inte ens tagit ställning till själva textens kvalitéer. Därför blir man emellanåt lite fixerad vid att hålla räkningen – och frustrerad när tecknen verkar bli färre, inte fler, trots att man skriver och skriver. Åtminstone om man som jag har en tendens att skriva i ett slags kreativt fritt fall (lätt besläktat med reklambranschens berömda ”brainstorming”, som ju går ut på att okritiskt och ofiltrerat låta idéerna poppa ur skallen helt enkelt). Först efter ett tag tar jag mig samman, blir saklig, rationell och minns vad min fantastiska svenskalärare än gång försökte lära mig. Sådana saker som begriplig grammatik, kommatering, subjekt och predikat. Eller bara att sätta punkt. Detta kallas också redigering, sägs det. Slutresultatet brukar bli oavgjort. Mellan mig och svenskaläraren (jag har upptäckt att hon gärna kommer på högerkanten, försöker lobba in nåt om syntaxen, när jag är upptagen av att smaaaka på ord).

Hursomhelst var det den där dagen när, efter frukost, en av novellerna hade startläget 26.815 tecken. Vid lunch var den nere i 26.662, vid eftermiddagsfikat 25.536. Hur jag än skrev, hade jag inte kommit längre än till 25.485 framåt kvällningen. Det är sådana dagar man kan komma på sig sjäkv med att undra om man skulle göra något annat, något som går framåt. Ta busskort?