En lös hund, var min första tanke där jag stod i mitt öppna köksfönster, några trappor upp, andades in den ljumma augustinatten. Undrar var ägaren är?
Min andra var; häftigt stora tassar den har.
Sedan förstod instinkten innan intellektet att jag betraktade en vargs promenad längs Skånegatan i centrala Stockholm.
Som om bytesdjuret, långt inne i mig kände av rovdjurets närvaro åtminstone sekunden innan den civiliserade, rationella människan i mig tog över spakarna. Vänta lite, en varg. Den måste rymt från Skansen. Ändå, hur tog den sig över vattnet?
Natten var tyst, varm, tät. Vargen avspänt trippande, till och med lite nonchalant kanske. Klornas klickande ljud mot stenläggningen. Jag stod blickstilla, allt var fantastiskt.
Plötsligt, fnitter i backen bryter tystnaden. Några hemvändande kroggäster, långt ner mot Nytorget till.
Så långt borta. Ändå reagerade vargen omedelbart och hade med ett par långa skutt sekundsnabbt försvunnit in i buskaget i Vitabergsparken.
Där stod jag kvar, lyrisk. Jag hade sett, nästan mött, en livlevande varg mitt i storstan.
Jag lusläste dagstidningen dagen därpå, men ingenting fanns. Hade jag drömt?
Två dagar senare kom informationen i DN, och man hade ritat ut vargens troliga väg, från Nackareservatet upp över Södermalm och vidare norrut, där den fått eskort av viltvårdare förbi de stora motorvägarna, hade lunchat på en hare och sedan försvunnit till skogs.
Det var en gåva att få uppleva.
Och det lärde mig att vargar inte utgör någon fara för oss människor, de är skygga djur som vill undvika konfrontation – tvekar du, prova att skratta!
The Guardian publicerar i dag ett häftigt vittnesbörd (helt omedvetande om Anders Carlbergs jakt antagligen); en man som levt inte nära vilda vargar, utan med dem, bland dem. Och där en varg skyddade sin människovän från en björn.
Inlägg
Vilket fantastiskt ögonblick!
SvaraRaderaGudrun
Åh vilken fantastisk upplevelse med vargen på gatan i natten! Är häftigt när man får sådana möten med naturen.
SvaraRaderaVargjakten gör mig bara arg, skulle det jagas varg fick det ske på ett helt annat sätt.
Jag kan förstå att man är skeptisk mot vargstammens tillväxt om man är fårbonde till exempel - men det här machostuket och allmänna skjutgalenskapen och varghysterin som bryter ut vid jakten är djupt motbjudande tycker jag. Vi har inte fler vargar än att det borde finnas plats för såväl dem som oss. Däremot skulle jag faktiskt gärna se en större avskjutning av vildsvinen som förökar sig kraftigt.
SvaraRaderaFantastisk upplevelse, fantastisk beskrivning. Känner igen mig när jag stod så där 10 meter från en coyote när jag skulle hämta tidningen en tidig morgon. Mitt i vårt villaområde kännde jag mig som en inkränktare under ett litet ögonblick...
SvaraRaderaNilla, är det DU som har varit med om detta? Och skrivit denna underbara text? Jag blir helt perplex av beundran och avund.
SvaraRaderaOch jag tycker dessutom att vargjakten är en skam för Sverige.Och vargjägarna är en flock testosteronstyrda machotyper som helt och hållet saknar logiska argument. Bara hormoner, instinkter och ren blodtörst.
Sådär. Nu fick jag sagt det. Det var riktigt skönt.
O så vackert. Mäktigt. Förunderbart.
SvaraRadera