Inåt, inte utåt

Jag har haft något i bakhuvudet (förutom hästsvansen, då) ett tag. Ville förmedla en känsla som mina övningar i novellskrivandet fört med sig. Men formuleringarna ville inte infinna sig (av den obskyra men starka känslan, alltså), det var som om det hela inte lät sig fångas i ord, lustigt nog. Men, en dag ramlar jag på några flygfotografier (tagna av Jason Hawkes) och då sitter det där, smack. Så är det förstås, skrivandets kärleksmöda; ett virrvarr av möjligheter, val, återvändsgränder, blandat med de smått eleverade ögonblicken då man känner att nu, nu är man kanske på den rätta vägen och dansar småleende framåt tills man hamnar i en ny korsväg. Man brukar säga att man vill hitta ut ur en labyrint, men den här bilden vänder på det, och fångar det som jag känt men inte hittat ord för; det är inåt, längre och längre mot kärnan jag måste sträva.

Har man lite mer välstädat på skrivbordet (och kanske i sinnet) än jag, ser resan möjligen ut så här istället:

För trädgårdsintresserade kan jag dessutom berätta att den översta, byggd av 16000 exemplar av engelsk idegran, kan upplevas vid Longleat House i sydvästra England (nära fantastiska staden Bath som rekommenderas, utanför trädgårdsintresset). Deras hemsida uppger att somliga grejar hela labyrinten på 25 minuter, andra tar sig aldrig in till mitten (jag får undvika att dra för många personliga växlar på den uppgiften).

Den undre labyrinten finns en halvtimmes tågresa från London, vid Hatfield House, en gång lekplats för Elizabeth I (även om just labyrinten helt säkert är yngre). 

Klorofyll på högsta nivå

Vår i England innebär att somligas pannor är kladdigare än andras. Här jobbas ju intensivt inför ett berömt crescendo, den magnifika överdosen klorofyll i slutet av maj. Jag menar förstås Chelsea Flower Show 2010. Alla ni som inte kan med denna hänförelse till stjälkar och blomblad kan sluta läsa nu. Men annars har jag ett tips till alla er av mina läsare som jag vet är trädgårdsintresserade; plantskolan Crocus (min egen hovleverantör, hrmpf) bloggar under våren om upptakten till sagda blomstertillställning, ett race där de själva sponsrar två trädgårdar om jag inte är felunderrättad. På den välskrivna bloggen kan man följa arbetet bakom tillkomsten av detta det hortikulturellt högönskliga. Här får man en glimt av vedermödorna de stora trädgårdsskaparna går igenom. En redan tidigare guldmedaljbehängd Andy Sturgeon, till exempel, har ett litet svettigt elände nere i Italien att välja rätt korkekar, stackarn. Allt i sin strävan att i engelska huvudstaden skapa en trädgård fusionerad av medelhavet, kalifornisk chaparral och anglosaxisk high gardening. Det ska tydligen bli ”en exotisk atmosfär som känns som någon annanstans, men ingen särskild stans” . Var annars än i anslutning till Chelsea Flower Show, denna de oförblommerade excessernas fristad, kan man få ett par mille för en ambition av den typen? Men bloggen gräver långt ifrån bara ned sig i delikata val av gröna mjukdelar och spännande inblickar bakom formgivares pannben. Här får man också se vad de hårdföra grabbarna i kulisserna kan göra med en motorsåg och ett par ton stål, sten, trä eller andra bärande material som kommer att utgöra utställningens så viktiga skelett.

Jag illustrerar inlägget med bluebells (klockhyacinter) – en helt naturlig blomstershow i England så här års.

Krig, kärlek och trädgårdsstaket

Några månader efter att andra världskriget hade brutit ut, 1939, sa Virginia Woolf till Vita Sackville-West, att det enda goda kriget fört med sig för hennes del var att hennes väninna Ethel hade blivit kär i sin granne som, liksom Ethel själv, var 84 år gammal. I åratal hade de levt sida vid sida, hus vid hus, och medvetet undvikit varandra. Men kriget fick dem att börja samtala över staketet som delade deras trädgårdar, och de hade snart funnit sig vara tvillingsjälar.

Se där den som trodde staket var till för att stänga ute, fjärma, avdela, avståndsmarkera.

Överkurs: den ovan amorösa Dame Ethel Smyth var de engelska suffragetternas ledare. Det framgår inte av anekdoten om grannen var man eller kvinna, men the dame sägs ha haft en viss dragning åt det egna könet. Vid 71 års ålder lär hon till exempel ha blivit förälskad i den 30 år yngre Woolf, som blivit både bestört och road, och sagt att det var som att ”bli fångad av en gigantisk krabba”. Men vänner blev de.

(Nu tar jag paus från Sissinghurst fantastiska trädgård och de intressanta människor som är associerade med den, men det finns anledning att återkomma vid ett senare tillfälle, Woolf skrev ju en hel roman med utgångsspunkt från Vita och trädgården, t ex)

Källor: "Vita & Harold. The letters of Vita Sackville-West & Harold Nicolson 1910–1962", redigerade av Nigel Nicolson; samt Wikipedia.

Rosor och krig

Hade Vita Sackville-West levt i dag hade hon bloggat. Jag läser sporadiskt ur en bok med Vitas och hennes mans brevväxling. De skrev var och varannan dag, omedelbara tankar, upplevelser och reflektioner. Som en föregångare till bloggen, i pappersformat. Jag trodde först att det skulle bli lite torrt och fragmentariskt, men icke så. Gång på gång slår det mig hur direkt texten talar till mig, hur den försätter mig mitt i den nutid som var deras, då. Hur breven utan mellanhänder gläntar på dörrar till en annan värld, emellanåt en annan ”klass”, ett annat tänkesätt. Men också hur känslosamt och nära det är. Det är brev som doftar, andas, lever. Som livet som skymtar i brevväxlingen under krigsåren:

Sissinghurst ligger i Kent i sydöstra England, i perfekt linje ”på vägen” in till London för det tyska krigsmaskineriet. Vitas man, Harold Nicolson, hade blivit parlamentssekreterare och befann sig mitt i de politiska händelsernas centrum i huvudstaden, medan Vita väntade på Sissinghurst, våndades, oroade sig i breven till Harold för att behöva lämna huset och trädgården. Han svarade att han skulle hålla henne direktinformerad, och att hon skulle förbereda sig. Han rådde henne att ”ta ut Buicken och få den servad och fulltankad. Packa den med mat för 24 timmar, och i skuffen där bak lägger du dina juveler och mina dagböcker. Du kommer att vilja ha med dig kläder och annat dyrbart. Resten måste du lämna.” (22 maj 1940).

Två dagar senare skriver Vita att en officer besökt trädgården och bett att få inspektera nejden och att hålla vakt uppifrån det elizabetanska tornet (i vilket Vita också hade sin skrivarlya). ”Han var väldigt uppriktig”, skrev Vita, ”det är inte bara fallskärmsjägare de är rädda för, utan också truppbärande plan som akulle kunna landa på Sissinghursts ägor.”

Samma sommar anländer fler högt uppsatta militärer. Denna gång letar de stora gods att, om det skulle visa sig nödvändigt, använda som högkvarter. ”De blev mycket tagna av Sissinghurst, för detta ändamål, är jag rädd”, skriver Vita.

I augusti hör Vita sex bomber falla alldeles nära, himlen var ”upplyst i rött”, maskingevär på avstånd. Och attackerna fortsätter, år efter år, men Vita stannar på Sissinghurst, vägrar att lämna huset och trädgården hon älskar. 1944 skriver hon om ett fiendeplan som blivit nedskjutet i närheten: ”Då kom ett ensamt plan åkande, sedan en plötslig krevad av maskingevärssmatter, så nära att jag rusade från min säng…och där, bortom rosorna, sköts en ström av scharlakansröda spårljusprojektiler upp mot skyn och ett plan i lågor.”

Citat från boken "Vita & Harold. The letters of Vita Sackville-West & Harold Nicolson 1910–1962", redigerade av Nigel Nicolson.

Scrolla ned för första delen om Vita och Sissinghurst.

Inspiratoriskt: Att se bortom

Var möter man de stora orden som ställer ens föreställningar på huvudet, som skakar en skönt i grunden? Jag skulle vilja svara att det blir i någon välskriven bok, från parketten i en teatersalong, i en film, eller öga mot öga med ett konstverk på ett museum, emellanåt. Inte trodde jag att jag också skulle finna dem på ett av de där anskrämliga bordställen, de i plast inbakade kundmeddelandena som någon marknadsavdelning tycker jag ska inmundiga samtidigt med den på plats inköpta lunchbrickan. Den typ av annonsprodukt man möjligen kan tänka sig att skrapa av föregående matgästs senap från bordskanten. Men där satt jag, på Sissinghurst Trädgårds café – som trots platsens poesi gav mig den typiska kantinblues man burit på sedan mellanstadiet, och tummade på detta meddelande från våra sponsorer. Det var något med den kalla akustiken, stolsbenens skriande skrap mot golvet, de aptitdödande plastbrickorna. Massutfodringen, helt enkelt, hembakta lavendelshortbread till trots.

Istället för en slogan stod där ett kort citat av Sissinghurst trädgårds skapare, Vita Sackville-West. I de skälvande dagarna innan andra världskriget bryter ut skriver hon i ett brev: ”Låt oss plantera och vara lyckliga, nästa höst är vi kanske alla ruinerade. Trots allt, om jag spenderar 20 pund på plantor nu, kommer de att växa sig vackrare i åratal, och vi kanske aldrig kommer att ha råd med det igen”.

Senare satt jag på den som Vita kallade ”grova bänken” (var ifrån bilden är tagen) i den undersköna, vita trädgården, vid den jord hon stoppade just denna engelska tjuga i. Jag satt där och förvandlades från en person som ser det vackra i en trädgård till någon som har drabbats av en trädgårds magi, förförts till fullständig harmoni och kapitulation.

Redan 1939 skisserar hon den; ”alla vita blommor, med några klungor av mycket blekt rosa. Vit klematis, vit lavendel, vit agapanthus, dubbla vita primulor, vita anemoner, vita kamelior, vita liljor…” Hennes man, Harold Nicolson, tycks förhållit sig ömsom tveksam, ömsom uppmuntrande till Vitas idéer. Han påpekar att hon planerat den vita trädgården i skugga*, nästan utan sol, ”bara en enda stråle vid solnedgången”, men samtidigt utbrister han att ”det är bara en så bra idé att jag vill att den ska lyckas”. Senare fäller han kommentaren att han tyckte att den vita trädgården ”kommer att kräva lite färg”. Han föreslår rosa, ”som i de kinesiska rosorna.” Men säger sedan att han vet att Vita föredrar gula: ”Jag kan tänka mig att komma överens om gult, eftersom det är mer orginellt, och du har ett bättre sinne för färg än jag…det måste vara svagt, blekgult – inget som skriker eller höjer rösten.”

Vita lät sig inte bekommas av Harolds artiga motstånd, eller av kriget – men det skulle ta tio år innan planerna kunde förverkligas.

Det slog mig, där på bänken, att jag i en liknande situation hade agerat långt mer pragmatiskt, handlat konserver eller något annat direkt överlevnadsstrategiskt. Och hur fel jag skulle ha haft. Vita Sackville-West såg längre än så. 




Citat ur Gardening at Sissinghurst, av Tony Lord, och Vita & Harold, The letters of..., av Nigel Nicolson


* Placeringen av den vita trädgården flyttades sedan från den skuggiga Lions Pond till den nuvarande.

Vrålande vår

Nu står de och sträcker rejält på sig, narcissus. Här i England är de verkligen påskliljor - har slagit ut i parti och minut, precis lagom till påskveckan. Jag, som inte ens är särskilt förtjust i gult, blir glad av att se alla dessa nästan självlysande vårvrål. De är en välkommen vitamininjektion. Överallt i trädgårdar men också längs vägrenar grupperar de sig, skriker sitt gälla "nu är vintern slut!"


Jag passar på att tjoa lite själv: Glad Påsk!

Reningsbad på torra land

Jag har antagligen fått en släng av någon inverterad lappsjuka i dessa högmediala tider. Jag kan slås av en ökenkänsla mitt under bästa sändningstid, om ni förstår. Jag är förvisso själv en kugge i det hela, bidrar till informationssorlet, konsumerar det, gillar det. Men emellanåt vill jag tystnaden en stund, hämta andan. 

Trots att man har stökiga London bara en morgons resa bakom ryggen och hela europeiska kontinenten på andra sidan engelska kanalen, är det ingen svårighet att stå längst ut på udden i Dungeness med småsten upp till anklarna och vara övertygad om att man befinner sig vid de s k ordnade samhällsskickens sista utpost innan världshaven tar över.

Det här är platsen som bara är. Fri från borde, måste, löften, krav och messages from our sponsors, kanske från tiden själv. Konceptet är enkelt; klappersten, strandkål, och havets rytm. Några utslängda fiskarstugor, en sned husvagn från femtiotalet, ett fyrtorn. Det är omöjligt att inte drabbas av stämningen, av den asketiska skönheten. 

Fler än några spridda existenser har aldrig bott här; fiskare kom redan på 1800-talet, ett gäng självutnämnda eremiter följde över decennierna, liksom en och annan välfärdseskapist, och kanske andra som flytt civilisationsbruset, precis som jag själv gjorde för ett ögonblick, den där söndagseftermiddagen.
En känd filmskapare, Derek Jarman, byggde en tankestuga här. Målade fönsterbågarna knallgula och anlade en trädgård. En täppa som med tanke på de mycket speciella betingelserna på denna udde kanske var en större kulturell utmaning än hans cineastiska. Här planterade han tåliga växter som klarar sig på minimal näring, salta skurar och konstant blåst; strandkål, strandvallmo, glasört, strandvial, grå helgonört. De flesta inhemska och uppvuxna naturligt på plats, men också några införda plantor, valda med yttersta omsorg. Växtligheten är grupperad i mjuka kullar i kontrast med spretiga strandfynd – tänk skeppsbrott chic; drivved, rostiga metallskelett och kompositioner av stenar. Trädgården är i perfekt samklang med omgivningen, med platsens själ.

Jarmans partner Keith bor kvar och berättar i en intervju om brottningsmatcherna med engelska motsvarigheten till Naturvårdsverket.

”Nu har jag satt upp fler skulpturer och rensat bort ytterligare 3 meter av brambles [förvildade taggbuskar som hotar ta över samtliga dikesrenar i landet, min anm.]. Men jag kan inte fortsätta, för Naturvårdsverket har skrivit till mig för att be mig ’att inte trädgårdisera mera’. ’Trädgårdisera’, det är det ord de använder.”

Området som helhet är skyddsmärkt för dess särskilda naturvetenskapliga intresse, och för myndigheten är Jarmans trädgård därmed ”en katastrof”.

”Inspektören var särskilt kritisk mot pipörten. Han sa att den inte är inhemsk. Den har funnits i England sedan 1400-talet. Hur mycket längre ska den behöva växa här i landet innan vi kan kalla den inhemsk?”

Engelska Naturvårdsverket lär t o m betala var och en av den knappa befolkningen i Dungeness en summa av 75 pund per år – mot att de inte anlägger en trädgård.

Allt detta hade måhända kunnat vara begripligt och acceptabelt. Om det inte vore för det faktum att en annan avdelning av samma brittiska stat har smackat upp en enorm kärnkraftsanläggning här i Dungeness. Denna monstrositet lägger en gråmenad slagskugga över nejden, inklusive Jarmans trädgård, och gör hela scenen värdig en film av Tarkovskij. Lokalbefolkningen fruktar att ännu en reaktor planeras.

”Över våra döda kroppar”, vrålar man.

Ett uttalande som Dungeness egen vänförening med sedvanlig engelsk galghumor kommenterar med ”vilket, med ännu en liten malör i reaktorn, möjligen är en profetia som strax går i uppfyllelse”. 

Behöver jag säga att de skyddsmärkta måsarna tar en omväg runt byggnationen och att tillochmed den allt annat än nogräknade strandkålen väljer att växa en bit bort?

ps. om någon av alla mina växtkunniga läsare vet vad den orange blomman heter, säg gärna till.