Dökul

Med risk för att framstå som fixerad vid det här med döden (minns min euforiska recension av Paulruds ”Fjärilen i min hjärna” ett par inlägg sedan), måste jag få snabbrekommendera en annan skön liten bok som, trots att inte en enda karaktär i den är levande, är allt annat än livlös. Jag har visserligen bara kommit halvvägs igenom den. Halvvägs, eftersom jag läser den endast två eller tre sidor i taget. Längre än så är inte kapitlen i Sum, forty tales from the afterlife (nyss utkommen i svensk översättning, Summan, fyrtio berättelser från livet efter detta). David Eaglemans korta fantasier om vad vi möter när vi dör, är så fyllda av lekfull insikt, uppfinningsrikedom, existensiellt godis och kluriga vändningar av våra föreställningar om döden – och lustigt nog, därmed också om livet – att jag bara mäktar en i taget. 

Tankeväckande är bara förnamnet. Engelskan har ett ännu bättre ord för vad den här lilla samlingen är, thought-provoking. Tankeprovocerande. Men inte ett dugg tungt eller svårt. Eller sorgligt.

Det står inte till i himlen alldeles som vi tänkt oss, och mycket verkar märkligt bekant från jordelivet. Och att en och annan blunder görs också i de saliga höjderna framstår, efter ett tag i sällskap med den här författaren, som en rent av dödsviktig livsinsikt.

Den som vill få ett litet smakprov av vad jag yrar om kan gå till Amazon, som bjuder på de första två fantasierna (på engelska) när man klickar på omslaget.

ps. för oss formgivare är också den engelska pocketutgåvan läckert designad av engelska superfirman Pentagram.

Läsa vill

Jag läser en hel del recensioner. Ibland springer jag genast och köper boken. Ofta blir jag besviken, känner inte igen min läsupplevelse i anmälan. Andra gånger är det precis tvärtom. En debutant, Elin Ruuth, med boken Fara vill, fick ett antal blandade recensioner i januari. Jag upplevde dem som blandade, trots att flera av recensenterna hystade fram massor av uppmuntrande ord. Men det är gnället emellan som gnisslar, tar emot, det fungerar ju så; Ruuths skrivkonst kallades lite dubbelbottnat ”läckra formuleringar” (DN), eller ”språklekar” (GP). Positionerades vankelmodigt som ”prosalyrik, tja” (Expressen) eller ”någonstans mellan dikten och anteckningen, fragmentet och dagboksbladet” (Sydsvenskan). Som om man inte kunde ta henne riktigt på allvar. Sedan slogs det i en och annan tretumspik; ”emellanåt blir formuleringarna aningen lillgamla” (GP). ”Nästa gång hoppas jag på något maffigare, helt enkelt” (Sydsvenskan), och strax därpå ”Ibland landar det blott i meningslös, smålustig trivia eller försök till aforismer” (Expressen), gick de på. Någon nättyckare tyckte att Ruuth visserligen skrev bra, men det var ju ibland bara några rader per sida, och vederbörande tänkte minnsann vänta tills hon hade något att berätta… Corren skrev ”Naturligtvis har även en sådan prosalyrisk roman sin publik, men mig tilltalar den inte.” 

Sånt blir man ju inte lässugen av.

Av en ren (lycksalig) händelse snubblade jag så över ett smakprov, de första sidorna, av denna bok. Och blev helt förälskad. Jag har visserligen bara läst dessa inledande stycken. Men vilka stycken.

Hör bara hur Ruuth gör underhudsfett existentiellt. Hur hon låter bristen på denna fettreserv teckna relationer, hela livsögonblick:

”Varje gång jag åker upp till Luleå har de snurrat jordgloben ett kvarts varv. Mexiko har de sett, eller Indiska oceanen. I varje rum luktar överkasten som en ny kryddblandning, en ny epidemi. I kramarna mäter mamma mitt underhudsfett, det är den norrländska omtanken.”

”Männen jag träffar har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går.”

Har Ruuth inget att berätta? För mig hade redan dessa rader, var för sig och tillsammans, mer att berätta än ett flertal hela romaner jag skulle kunna räkna upp – av långt mer etablerade författare.

Återkommer när jag läst hela (förlaget har försvårat denna ambition med att sätta ett synnerligen högt pris på de 123 sidorna (notera gärna hur mycket tjockare den ser ut på Bonniers promotionbild, en klar 220-siding, minst) – jag får fråga kassören om vi ska invänta pocketutgåvan eller om vi tror så starkt på resten av boken, att den är värd sin vikt i guld, ord för ord). 

Lässugen: Vem bestämmer vem jag är?

Här föds man och någon talar om vad man heter och här är ditt personnummer, din säng, ditt rum, dina förutsättningar och resten av oss är dina släktingar, och de där borta är skolan, kommunen, staten och den civiliserade västvärlden. Och det här är vad vi tycker att du ska vara, och så här borde du bete dig, och se till att bli i framtiden. Sedan tillbringar man en hel uppväxt med att fjärma sig från dessa bekanta främlingar, trassla sig ur sin givna pepparkaksform, göra tvärtom, måla ögonen svarta och vägra kåldolmarna. Och ytterligare ett halvt liv, i all hemlighet, med att försöka redigera den givna bilden av sig själv utan att riktigt, riktigt lyckas få nunan i spegeln att överenstämma med ansiktet inombords.

Är det därför det är så tillfredställande att starta en blogg, ge sig själv ett juste nätalias. Eller två. Skapa sin egen identitet. Eller två. Bli någon annan – kanske sig själv.

”Då som nu är det andra som bestämmer vilka vi är, som ger oss ett namn och en identitet”, säger Per Landin i DN, i en lustfylld och välskriven recension av en uppenbarligen lika inspirerande bok, Personbevis. Passets födelse i medeltidens Europa av Valentin Groebner. Titeln är akademiskt seg, men Landins beskrivning av bokens innehåll väcker hos mig ett rejält lässug. Groebner är ”skeptisk till föreställningen om en för alltid fastslagen ’identitet’ eller att varje person så att säga skulle vara identisk med sig själv”. Ändå har behovet att registrera och katalogisera individer varit stark ända sedan medeltiden. Metoderna har varit många; från urgamla tillhörighets-”bevis” som ras och familj till diverse märken, sigill, ämbetsbrickor, och moderna id-kort, badges och DNA-profiler. Boken skildrar den existentiella dragkampen mellan friheten i den individuella anonymiteten och den kontrollerade grupptillhörigheten.

Säger en id-handling något alls om en människa?