Dyrbar litteratur

Efter att ha varit född och ha levt i Sverige i flera decennier, skickade Försäkringskassan vid min avflyttning (som det tekniskt heter) utomlands, ett brev på e n g e l s k a för att tala om att jag därmed var utförsäkrad ur Moder Sveas trygga kjolar. ”Riktigt så snabbt går det inte”, ville jag svara, ”att förlora sitt modersmål”. Ännu sex år senare lyckas jag stava mig igenom svenska böcker, och suktar efter fler. Också svenska Bokus finner det för säkrast att kommunicera med mig på utrikiska, trots att varenda bok jag beställt är på klingande svedalska. Eller kanske är det för att distrahera från det chockerande faktum, att portot överstiger kostnaden för litteraturen?

I sann landsförädaranda känner jag mig tvingad att kolla vad det skulle ha kostat att skicka samma paket åt andra hållet, alltså från England till Sverige. En tredjedel, ska det visa sig (dessutom vet jag sedan tidigare att det går minst en, ofta två, dagar snabbare åt det hållet). Man undrar vart överskottet går i Sverige. Inte till postkontor (om någon minns, de där för post specifikt avsedda serviceinrättningarna, visserligen med långa, svettiga köer och utan en chans att samtidigt förse sig med dagens mjölk, ett halvt dussin ägg och tamponger, men med damer bakom glasluckor som visste att svänga en stämpel och kunde hela portotabellen utantill), eller lördagsutdelning (en ännu äldre företeelse, jag kanske rent av själv minns fel). Detta lyckas nämligen det kungliga engelska postverket bjuda på, alltså till en tredjedel av priset.

Fast, jag ser att Posten ligger i framkant när det gäller annan utdelning, nämligen 1 miljard till aktieägarna i år. Undrar om de får den på en lördag. 

En tyst minut

En lös hund, var min första tanke där jag stod i mitt öppna köksfönster, några trappor upp, andades in den ljumma augustinatten. Undrar var ägaren är?

Min andra var; häftigt stora tassar den har.

Sedan förstod instinkten innan intellektet att jag betraktade en vargs promenad längs Skånegatan i centrala Stockholm.

Som om bytesdjuret, långt inne i mig kände av rovdjurets närvaro åtminstone sekunden innan den civiliserade, rationella människan i mig tog över spakarna. Vänta lite, en varg. Den måste rymt från Skansen. Ändå, hur tog den sig över vattnet?

Natten var tyst, varm, tät. Vargen avspänt trippande, till och med lite nonchalant kanske. Klornas klickande ljud mot stenläggningen. Jag stod blickstilla, allt var fantastiskt.

Plötsligt, fnitter i backen bryter tystnaden. Några hemvändande kroggäster, långt ner mot Nytorget till.

Så långt borta. Ändå reagerade vargen omedelbart och hade med ett par långa skutt sekundsnabbt försvunnit in i buskaget i Vitabergsparken.

Där stod jag kvar, lyrisk. Jag hade sett, nästan mött, en livlevande varg mitt i storstan.

Jag lusläste dagstidningen dagen därpå, men ingenting fanns. Hade jag drömt?

Två dagar senare kom informationen i DN, och man hade ritat ut vargens troliga väg, från Nackareservatet upp över Södermalm och vidare norrut, där den fått eskort av viltvårdare förbi de stora motorvägarna, hade lunchat på en hare och sedan försvunnit till skogs.

Det var en gåva att få uppleva.

Och det lärde mig att vargar inte utgör någon fara för oss människor, de är skygga djur som vill undvika konfrontation – tvekar du, prova att skratta!

I dag håller jag en tyst minut för de vargar som slaktas, som rent röstfiske, uppe i våra skogar.


The Guardian publicerar i dag ett häftigt vittnesbörd (helt omedvetande om Anders Carlbergs jakt antagligen); en man som levt inte nära vilda vargar, utan med dem, bland dem. Och där en varg skyddade sin människovän från en björn.

Kafka at the seaside

Somliga fiktiva miljöer, från böcker eller film är så läckra och/eller speciella att man önskar man kunde kliva in i dem. Dessbättre kan man det emellanåt. På 60-talet producerades en numera kultförklarad engelsk tv-serie, The Prisoner. Det var en klaustrofobisk, psykologiskt frustrerande historia med nog så mycket inspiration från en viss, böhmisk mästare på området. Men, förlagd till en brittisk badort, en vykortsidyll. 

En engelsk spion avgår, men finner sig snart internerad i denna charmiga by, där han under fruktlösa flyktförsök springer på goa damer på morgonshopping, golfspelande gentlemen, blåsorkester och semestrande par om vartannat bland pittoreska gränder, trädgårdsplanteringar och antika stayer. Men bakom den vackra ytan finns en dold sambandscentral som följer hans steg...

Platsen såg ut som ett fantasieggande kulissbygge på dvd. Men byn, Portmeirion, finns alldeles på riktigt, nästan på väg att trilla ner i en atlantvik. 

Man skulle kunna tro att stället var designat och byggt av en till arkitekt omskolad sockerbagare. Istället var det en viss Sir Clough Williams-Ellis som, mellan 1925-1975, förverkligade sin dröm om den perfekta italienska bergsbyn – i Wales. 

Ja, han måste tagit en sväng över Diseneyland på hemvägen också. För även om det visst finns mycket smakfulla slängar och massor av nickar mot klassiskt italienskt formspråk så blir intrycket ändå pastischartat – och härligt absurt – med ”renässansfasader” i knallig jordgubbsrosa eller citrongult och ”byahus” i andra skarpa kulörer om vartannat. 

Eller aparta möten mellan klassicismer och mer ”folkliga”  dekorationer och infall. En vansinnigt rolig promenad blir det hursomhelst.

ps. För den trädgårdsintresserade kan nämnas att planteringarna genomgående är mycket eleganta, och att hela byn flankeras av ett smått imponerande arboretum, en lyxsamling för skogskonnessörer på semester – med inslag som tulpanträd, Douglasgran, himalaysisk ceder, cycomorlönn, silverlind och redwoodträd.


ps 2. Berätta gärna i en kommentar om den fiktiva plats du gärna skulle vilja besöka (oavsett om det de facto går eller inte)!

Surrealistiskt: Svävande

Det är en dag då man kan gå på havsbotten, vara gäst i en annan verklighet. Fast det är människor som spikat upp varningsropen. Klippväggen rasar, makligt, långsamt. Över århundraden lösgör den sig; "Fara! Fallande klippblock!" skriker skyltarna.

Överallt spåren av fallandet; omtumlade bumlingar, kastade som småsten. Några har inte landat än. De sitter fastkilade i klyftor och sprickor.

Ett stenblock är till synes ohjälpligt fast i en skreva. Men vänta, är det inte mer som om det vilar, väntar, kanske tvekar? Bara ett par av hörnen har lätt fotfäste mot klippväggarna. Det är märkligare att det sitter fast än att det ramlat ner. Som om det inte bestämt sig för att släppa taget. Innan beslutet, nästan svävande. En liten krängning, och stenbumlingen vore fri.

Om den inte trodde så starkt på faran att falla.

Surrealistiskt: Bara tillfälligt land

Under vinjetten surrealistiskt kommer jag bjuda på märkliga, ovanliga, alldeles särskilda ögonblick som fastnat på näthinnan, ibland på bild och för alltid i sinnet. Här en med lite extra värme, så här när våren är retligt senfärdig.

En gång om dagen, mitt ute i bukten mellan öarna i Mafiaarkipelagen i Indiska Oceanen, uppstår för några timmar en strimma fast mark, en karg månskära av vitaste, mjukaste sand. Lika ofta återtar havet denna miniatyrkontinent och gömmer den under vattenytan.

Hit kom vi i dhow, den klassiska arabiska segelbåten, med vattenflaskor, ett gäng bastmattor och ett rejält tygstycke. Av det senare reste båtbesättningen ett enkelt solskydd på medtagna pålar. Där under skapades en dryg kvadratmeter skugga, den enda på denna gäckande plats.

Allt du behövde fick du ta med dig, här erbjöds inget annat än en strand i dess mest renodlade mening: 100% sand, omgiven av förföriskt turkost vatten. ”Den ultimata badstranden” som T utnämnde den till. En semesterhägring i koncentrat. Lika flyktig som en alldeles för kort ledighet, lika kittlande. Ett vykort till själen.

Fast, alldeles öde var den då inte. Den oändliga mängden små koner i sanden förstärkte känslan av månlandskap. Någon eller något skapade dessa (och måste uppenbarligen göra om dem en gång om dagen). Det tog en liten stund innan vi kom på vad de var – ”sparkhögar" efter krabbors gräviver. Hålen var alltså det egentliga resultatet. Vad krabborna gjorde däri hann vi inte ta reda på. Besättningen vinkade till oss, tidvattnet kom. Det var redan dags att ge sig av. Land skulle åter bli hav.