Borttappade ord, och ett och annat och.

I form av en närmast hallucinatorisk minnesanteckning från anno dazumal – d v s åttiotalet – bjuder jag på en överkurs till det förra inlägget här på utanpunkt; det om nya och gamla produktonstekniker av böcker och andra trycksaker. Här följer oretuscherade redogörelser från det årtionde då undertecknad begick sina inledande övningar på vägen till yrkesidentiteten. 

Fullfjädrad formgivare kunde man inte riktigt sägas ha blivit utan att ha visat talang och ekvilibristik i den tidens verkliga hårdvara – vaxmaskinen. Denna i en bruksdesign hämtad nånstans i tysk efterkrigstid; solid, grågrön och brutaltung. Apparaten hade bara en – men oändligt avgörande – funktion; att outtröttligt distribuera ett lagom tjockt, svagt veckat vaxlager på vadhelst som passerade genom dess valsar. Ett slags klister, men utan att fastna mer än att en velande formgivare kunde placera om textdelar och eventuella bilder om och om igen på pannån. Arbetsdagen kunde inte börja utan att denna centralinrättning slogs på och gavs den halvtimme som krävdes för att smälta den över natten stelnade vaxmassan.

Lagom stora sjok klarade vilken kontorsjonne som helst. En formgivare, en riktig formgivare, måste trixa igenom meterlånga, lövtunna längder utan att de krullade ihop sig och blev ohjälpligt vaxkladdiga på båda sidorna. Och små, enstaka rader, eller ett skriande ensamt ord, utan att det för alltid förlorades ner i det heta vaxtöcknet. Metervaran kom från sätteriet och var alltså textmassan på beställd spaltbredd. De lösa raderna och orden emanerade från att redaktören hittat korrekturfel i sista stund – och ingen tid och inga pengar fanns för att göra en omsättning. Likt kirurger lade vi då precisa snitt i raderna med skalpell, tråcklade ut de felade orden, gjorde en passbit av de nya som skulle in, talade vänligt till vaxmaskinen, petade in och sköt ihop den nya meningen, helst utan att slira på precisionen i linjeringen. En svettig vecka med ett stort originalarbete – och en nitisk och maniskt efterklok redaktör – kunde man ha bordskanten full med ord man inte vågade slänga, bara utifallatt. Det hände förstås ändå att utskurna ord oförklarligt tappades bort och man spenderade en halv eftermiddag med att leta ett likadant i satsen. Bara för att ett par timmar senare, med stimmiga kollegor på krogen, få frågan varför man hade ett prydligt litet ”eller” fastklistrat på armbågen.


(Detta är en redigerad version av en krönika, tidigare publicerad i tidningen Tecknaren)

Läs även andra bloggares åsikter om bokproduktion, text, bokhistoria

Staden som mjukvarujätten glömde

Häromdagen såg jag Babel på svt play, avsnittet om läsplattor och därmed den teknikrevolution som den klassiska boken står inför. Ja, själva produktionsprocessen har för all del varit datorbaserad sedan länge – från sättning och formgivning till pre-press. Egentligen är det lite lustigt att det tog så pass lång tid innan själva slutprodukten blev skärmpaketerad.

För mig som grafisk formgivare blev digitaliseringen en kick – jag bara älskar de kreativa möjligheterna och precisionen den givit mig. Jag längtar absolut inte tillbaka till ritbord, skalpell och textspalt på metervara! Ändå, när jag snubblar över bilder som jag tog i Goa i Indien för ett antal år sedan, drabbas jag av nostalgisvallning 2.0 (en version som kommer att stå sig)

Jag gick förbi en öppen dörr i den lilla västindiska provinsens centralort. Det slamrade från de bakre regionerna och doftade bekant av trycksvärta. Redan innanför tröskeln förvarades pappersbuntarna, staplade i enorma, svajande torn som nådde ända upp till taket. I nästa rum skymtade något som i mina europeiska ögon såg ut som ett tryckerimuseum – makliga maskiner i gjutjärn, blytyper sorterade i sina kast och svettiga män med svärtade fingertoppar. Jag hade kommit till staden som Adobe glömde. Här inte bara sattes sidorna för hand, bokstav för bokstav, mellanrum för mellanrum – hela tryckeriet var oberoende av elektricitet (för övrigt en opålitlig energikälla rent allmänt i Goa). De tunga pressarna vevades följaktligen för hand (!), ett pappersark i taget.

Men min västerländska, konstnärliga kontroll har ett pris. I reda dollar. Själv befinner jag mig nu i ett läge – för vilken gång i ordningen det senaste decenniet? – då min hypermoderna sätt- och designapparat, eller snarare mjukvaran den här gången, anses så passé att det stora mjukvaruföretaget vägrar tillhandahålla någon uppdatering – jag får snällt betala för en ny fullversion. Det är en högst opassande omodern tanke att tänka att det en gång i tiden kunde gå både ett och tvåhundra år innan man som bokmakare behövde bekymra sig om att uppdatera sina skrivdon och maskinpark. Banne mig sympatiskt.

Det är några år sedan min resa till Indien, men något säger mig att det lilla provinstryckeriet i Goa fortfarande håller Gutenberg högre än Adobe. 


Läs även andra bloggares åsikter om böcker, boktryck, bokproduktion, adobe, Gutenberg