Läsupplevelser utöver de vanliga 2010. Del 1

Det första jag såg hos dig var dina avstånd. Man kan inte sjunga alla sånger, sa du, inte för vem som helst.
Men nu när döden fingrar på mig kommer du, försiktig och varm om händerna.
Vi som inte längre kysser varandra.

Orden är Anders Paulruds, ur Fjärilen i min hjärna. En oansenlig pocket – bara 131 sidor – jag av en händelse ramlade förbi på väg till något tåg på Stockholms Central. Gillade titeln. Behövde något att klämma under en tre timmars rälsfärd. Redan på sidan ett drogs mitt tempo ned;

Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.

Resten var en långsam, smärtsam men vacker, smärtsamt vacker, utandning från en man, döende i lungcancer. Verkar dystert kanske, och därmed låter det säkert märkligt att säga att det var något av det mest levande och livsbejakande jag läst på länge, kanske någonsin. Läs den. Själv har jag redan läst om den två gånger, och varje gång öppnar sig nya landskap.

*

Lite sent kanske, komma med en "nyårslista" halvvägs in i januari. Den var lite oplanerad. Men det slog mig häromdagen när jag – åter igen – läste en av dessa miljoner recensioner som hyllar "det avskalade språket", eller "inte ett onödigt ord". Vad är onödiga ord? "När man tänker mer på språket än storyn", säger de som anser sig veta. Det får stå för dem. För egen del älskar jag dessa dubbelbottnade texter, som både bär en berättelse, en framåtrörelse, men som lika övertygande har ett starkt, poetiskt språk. De där passagerna man måste läsa om igen, gärna högt, bara för att språket lyfter och är en njutning i sig, oavsett alla andra skeenden i romanen.

De är få, dessa böcker, både i Sverige och internationellt. Men Paulruds var en av fyra undertecknad lyckligt drunknade i förra året. Nummer 2 presenterar jag inom kort.

Gamla böcker med uppdaterat språk

Här i England upprörs man av att Enid Blytons förlag har bestämt sig för att peta i hennes böcker, att uppdatera språket till 2000-talet. Det handlar, så vitt jag förstår, om ganska modesta ändringar, som att man gör sig av med det föråldrade uttrycket "jolly", justerar en "school tunic" till "school uniform" och dylikt. Å andra sidan handlar det om ett strikt kommersiellt intresse att hålla kossan produktiv, den yngre generationen tycks oroväckande allt mindre intresserad av de Fems öden och äventyr på engelska landsbygden.

Varför skulle inte barn kunna läsa - och uppskatta - språkets historiska förändring, och också njuta av det, frågar man sig.

Själv känner jag mig dubbel. Språk förändras, har alltid gjort. Om man kan göra äldre böcker en aningens mer lättillgängliga för en ny generation, istället för att behöva se en mängd litteratur sjunka tillbaka i glömskans biblioteksbeck, är det väl inte så dumt? Ja, rör inte rösten, tonen, författarens ande, för allt i världen. Men ett förlorat "gingo" till förmån för ett modernt "gick" fick i alla fall undertecknad att nosa på Dostojevski och Hjalmar Söderberg. Jag är inte säker på om jag som 19-åring annars hade vågat närma mig dem.

Som barn slukade jag alla Fem-böcker jag kunde komma över. Redan den dåtida svenska översättningen var antagligen "justerad" att passa min svenska åldersgrupp, då. Jag minns mest en fascination över de för mig annorlunda miljöerna, och hur barn och vuxna kommunicerade. Det var dofter från en annan värld, och kanske en annan tid. Ja, och så scones - vad sjutton var det för nåt?

I dag älskar jag språklig bredd, variation, lekfullhet, äventyrlighet, doft, färg. Och det gör absolut inget om det är lite gammaldags emellanåt. Det enda jag inte kan komma över – än – är att hon inte hette Enid Blyton, som jag läste mig till, utan det skulle vara – lärde jag mig först långt upp i åldern – Inid Blajton. Kan inte förlaget uppdatera den biten, please. For all your young, Swedish readers.

Vad tycker ni?

(Bild från Bokus)

En god bok är bästa huvudkudden

Jag hittar en ljuvlig historia på nätet. Den är inte pinfärsk, men vad gör det, den är som sagt ljuvlig. Den har något att säga också tio år senare. Det handlar om en trött, kanadensisk journalist som drog iväg från allt och hamnade i Paris, strosade runt planlöst, såg en bokhandel med misstänkt engelskt namn, ”Shakespeare and Company” och gled in för att se om han kunde hitta en pocket. Han fann så mycket mer. Bokhandeln visade sig vara ”ett utopiskt kollektiv”. Butiksägaren, en då 94 årig amerikan, praktiserade en enkel livsstil och mottot ”ge vad du kan; ta vad du behöver”. När butiken öppnade 1951 installerade han en säng bland bokhyllorna och bjöd folk att stanna gratis mot att de hjälpte till i affären – och läste en bok om dagen. När den kanadensiske journalisten anlände fanns där ett dussin sängar till, och under åren hade 40.000 personer sovit mellan lakan och bokryggar i Shakespeare and Co. Bland dessa några kändisar, som Allen Ginsberg och John Denver. I fem månader stannade journalisten och fick enligt egen utsago en grundlig utbildning i god litteratur.

I Svenskan gav gamle förläggaren Gedin häromsistens en syrlig smocka åt dagens giriga förlagsdirektörer och framtiden målades i svart. Branschen verkar se lösningen i spektakulära uppköp, personella neddragningar och aggressiv egenkärlek på distributionssidan. Kanske borde man titta åt ett annat håll istället, slår det mig. Fundera över hur kärleken till böcker uppstår, hur man skapar en livslång relation till litteratur.

Jag undrar om jag skulle ta min kudde och kliva in i Akademibokhandeln.

Fotnot: bokhandelns ägare blev flera gånger uppmärksammad med diverse priser, som franska kulturministeriets utmärkelse ”Officier des Arte et Lettres”.

Läs även andra bloggares åsikter om Förlag, bokdistribution, bokhandel, litteratur

Piraters läsvanor

Redan i höstas listade Independent de tio mest piratkopierade e-böckerna under 2009. Men det tål att upprepas. En samlad, smått rörande bild av den typiske bokpiraten.

1. The complete illustrated Kama Sutra
2. Photoshop: Secrets of the pros
3. The complete idiot's guide to amazing sex
4. The lost notebooks of Leonardo da Vinci
5. Solar house - a guide for the solar designer
6. Before pornography: Erotic writing in early modern England
7. Twilight
8. The science of influence: How to get anyone to say "yes" in 8 minutes or less
9. Nude photography: The art and the craft
10. Fix it: How to do all those little repair jobs around your home

... Man kan på något vis se den där välplanerade men katastrofala dejten framför sig. Det måste förstås ha varit the lady som framåt småtimmarna tröttnat på den något enkelspårige monsieur och gått demonstrativ bärsärkagång i lägenheten.

Läs även andra bloggares åsikter om läsvanor, pirater, e-böcker, böcker

Krig, kärlek och trädgårdsstaket

Några månader efter att andra världskriget hade brutit ut, 1939, sa Virginia Woolf till Vita Sackville-West, att det enda goda kriget fört med sig för hennes del var att hennes väninna Ethel hade blivit kär i sin granne som, liksom Ethel själv, var 84 år gammal. I åratal hade de levt sida vid sida, hus vid hus, och medvetet undvikit varandra. Men kriget fick dem att börja samtala över staketet som delade deras trädgårdar, och de hade snart funnit sig vara tvillingsjälar.

Se där den som trodde staket var till för att stänga ute, fjärma, avdela, avståndsmarkera.

Överkurs: den ovan amorösa Dame Ethel Smyth var de engelska suffragetternas ledare. Det framgår inte av anekdoten om grannen var man eller kvinna, men the dame sägs ha haft en viss dragning åt det egna könet. Vid 71 års ålder lär hon till exempel ha blivit förälskad i den 30 år yngre Woolf, som blivit både bestört och road, och sagt att det var som att ”bli fångad av en gigantisk krabba”. Men vänner blev de.

(Nu tar jag paus från Sissinghurst fantastiska trädgård och de intressanta människor som är associerade med den, men det finns anledning att återkomma vid ett senare tillfälle, Woolf skrev ju en hel roman med utgångsspunkt från Vita och trädgården, t ex)

Källor: "Vita & Harold. The letters of Vita Sackville-West & Harold Nicolson 1910–1962", redigerade av Nigel Nicolson; samt Wikipedia.

En hjältinna som krafsar på själen

På tal om Pippi Långstrump i förra inlägget, har vår charmerande vuxenklåda blivit utvald av the Guardian till ”10 av de bästa: hjältar från barnböcker”. Det är inte illa att skrinna in på skurborstarna och inta tätplatsen i en annars starkt anglosaxiskt fixerad utnämning. Det borde dessutom ha stått ”hjältinnor”, för sju av de tio är tjejer.

Det är alltid intressant att ta del av hur någon ”utifrån” ser på våra käraste, nedärvda nationalsymboler. Ser de vad vi ser?

Inledningsvis blir det uppenbart att engelsmännen gått bet på Pippis namn. På engelska heter hon Pippilotta Delicatessa Windowshade Mackrelmint [mina kurs.] Ephraim’s Daughter Longstocking. Rullgardina och Krusmynta låter ju lustigt lika flicknamn, om än gammaldags. ”Delicatessa” är i linje med denna Lindgrenska idé. Men översättningen av Rullgardina till ”Windowshade” är liksom lika lekfullt poetiskt som ”Persienner”. Och den klumpiga översättningen av Krusmynta till ”Mackrelmint”! En konstruktion som inte ens existerar i Oxfords lärdes ordförråd; var översättaren fått det ifrån är obegripligt. Och inte klingar det som ett fantasifullt flicknamn heller. Krusmynta, alltså växten, heter ”Curly mint” på engelska. 
T o m det hade varit bättre. Nåja.

I den engelska dagstidningens motivering står att ”denna nio-åriga svenska är en rebell och särling [fr ”eccentric” – en omhuldad personlighetstyp i England] som kliver runt på stan i ett par herrskor”. Här känner vi i alla fall definitivt igen henne. Vidare sägs att hon introducerar två unga vänner ”till en värld bortom konventionerna av 1940-talets byliv”. Där händer det något, åtminstone för mig. Även om jag rationellt vet att Lindgren skrev böckerna på fyrtiotalet så har aldrig min känsla placerat figuren Pippi där. Kommentaren är förstås på pricken från ett historiskt perspektiv, men något som sällan markeras (åtminstone inte på det sättet) i svenska referenser till berättelserna. Kanske beror det på att böckerna i Sverige har återutgivits i ett flertal omgångar, under olika decennier, med ständigt nya årskullar barn som målgrupp. Då är det förstås lämpligare att framhålla andra aspekter. Och det är som barn man ”sätter” sin bild av Pippi och hennes omgivning.

Jag tycker att Pippi är tidlöst klassisk, fast med starka drag, för min egen del, av Inger Nilssons tolkning i Olle Hellboms filmatiseringar från tidigt sjuttiotal. Vang Nymans Pippi var innan min tid.

Det finns antagligen en ”egen” Pippi för varje decennium!

På Wikipedia hittar jag en sträv anekdot från fyrtiotalet som i alla fall jag inte hört tidigare. När Lindgrens andra bok om Pippi hade givits ut inledde litteraturkritikern John Landquist en debatt, där han framhöll att böckerna var usla; ”Minnet av den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr i Lindgrens bok, kan, om hon eljes ihågkommes, inte bli annat än förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen”. På tidningarnas insändarsidor var det tydligen många som höll med. De och Landquist måste ha tillhört kopplet av vad the Guardian kallar Pippis motståndare; ”the more exasperating breed of adult”, d v s ”den mer odrägliga sortens vuxna”.
En skön 180-graders vändning.

Karaktäristiskt önsketänkande

På bokbloggen bokhora (är det bara jag som har svårt för det chica namnet?) har man en trevlig fredagsövning; diverse litteraturrelaterade frågor dyker upp. I dag gällde det ”Vilken romankaraktär skulle du vilja träffa?”. Visst är det så, att somliga litterära gestalter blir så levande och intressanta personligheter att man tycker sig känna dem, önskar man kunde ringa upp, föreslå tid och plats och…

Svaren lät inte vänta på sig, och kul var det med bredden på de fantiserade träffarna. Vad sägs om Bilbo, Anne på Grönkulla och Orlando – bara några av förslagen på bloggen. Helst ska man väl svara, tycker jag, utan att tänka efter särskilt mycket. Det är i de spontana önskningarna våra egna alter egon kan skymtas – om jag får vara eder amatörpsykolog. Eller visar de på de karaktärer vi själva önskade att vi vore? Vet inte, men kul är det.

Själv fann jag mig otvunget svara ”Smilla (med eller utan snö) och Pippi Långstrump (gärna med Herr Nilsson). Vi skulle ha saftkalas och jag får en känsla av att det blir jag som får städa upp efteråt.”

Jag får väl ta det med terapeuten sen.

ps. skriv gärna era egna favoriter i kommentaren!