Jag ska snabbt säga att utanpunkt inte blivit en modeblogg, men jag kan emellanåt inte förvägra er, eller mig själv, några funderingar kring de mänskliga beklädnadsriterna. Mina egna inget undantag, förstås.
Jag tänkte mig att köpa ett par flipflops på Heathrow, den där gången för ett par år sedan, på vägen ner till Östafrika. Jag insåg att jag inte ägt några sedan 1975, eller så. Det var väl då de första gången blev töntiga och föll i glömska i flera decennier (åtminstone i min skohylla). Som tur var hade jag nu T med mig, en modern människa som kunde ge mig den nödvändiga uppdateringen av dessa strandsulors utveckling under 2000-talet. Det första som kom att chockera mig var priset. Det fanns inte ett par under 200 svenska kronor, många kostade det dubbla. Halva grejen med flipflops, sa min stenåldershjärna, var att man kunde köpa dem för en tia. Det andra som slog mig var att de endast fanns i märkesdesign. Bara det. Jag köpte till slut ett par Quicksilver. Ett märke med cred, bekräftade T, hade jag bara varit skateboardare…
Det var först när vi kommit ut till öarna och havet som jag förstod på djupet hur rätt det varit att köpa ett par av dessa gummidojor. Vi hade anlänt till landet flipflop. Det var som att komma hem. Till sjuttiotalet. Här såg flipflopsen ut som i min barndom – fulorange, konsumblå eller med misstänkt psykedeliska banalmotiv tryckta på sulornas ovansidor. Men ingen snobbism. De till och med kostade detsamma som då, en och en halv dollar (cirka en svensk tia). Antagligen hette de inte ”flipflops” heller, utan den swahiliska motsvarigheten till svenska sjuttiotalets ”badskor” (eller tryter mitt minne – rätta mig den som kommer ihåg!).
Jag upptäckte snabbt att mina snajdiga märkesflipflops var odugliga i den terräng denna skomodell en gång var tänkt för. De blev absurt hala så snart de blev blöta, och tåbanden i tyg som fått ersätta den klassiska, formpressade plasten, fångade varje sandkorn i sina veck. Också den kortaste promenad blev därför olidlig, i dubbel bemärkelse; jag slirade okontrollerat på gummit, och var skinnlös mellan tårna redan första eftermiddagen. Det slutade med att jag oftast gick barfota, men det var jag inte ensam om, det var den näst vanligaste fotfilosofin här.
Masaierna, krigarfolket, hade också designersandaler, av eget snitt. Sulorna var långa rektanglar skurna ur bildäck. Färggranna band eller läderremmar band sedan ihop det hela runt foten. Skorna var oerhört läckra och skulle klå Quicksilver i cred på vilket klubbgolv som helst.
Inlägg
