”Jag har aldrig sett mig själv som en resultatmaniker, ett aningens rastlöst intellekt kanske, men ingen högvarvstok med nerverna som fartränder längs låren. Ändå, att komma från en digital värld med omedelbar visuell belöning till att börja ett trädgårdsprojekt är att bromsa mitt i ett kreativt språng.
Bli hängande i steget.
Och inse att det tar fem år, minst, inte fem minuter eller fem timmar, att få se resultatet. Realtid, fast i en högre division. Till dess får man idka en lågväxeltillvaro där visionen står på tillväxt, bokstavligen – stå ut med att det sker i ultrarapid. Inga viljor i världen kan stressa processen, forcera förloppet, komprimera tidsrymden.”
Jag skrev det för två år sedan, då om skillnaden mellan att vara grafisk formgivare och trädgårdsmästare. I dag kan jag konstatera att det finns smärtsamma likheter mellan att anlägga en trädgård och att skriva en bok. Och samma sällsamma skönhet i den saktmodiga framåtrörelsen. Det är så jag skriver, jag får acceptera det. Plantera mina litterära frön, vattna, gallra, rensa ogräs, se stjälkarna spreta mot skyn, se några av dem dö. Börja om, plantera, vattna, gallra, rensa ogräs. Glädjas åt att det knoppar emellanåt, växer sig starkare.
Jag hittar ett uttalande av Rob Serling, manusförfattare till den amerikanska tv-serien ”Twilight”, till vilken han tydligen skrivit 70 av de 100 avsnitten för de tre första säsongerna. Han sa: ”Varje Twilight-manuskript tar mig 35 till 40 timmar. Det är ett tidsschema som innebär att om jag tappar en penna och då böjer mig ned för att ta upp den, blir jag två veckor efter.”
Jag har en ett helt schatull av pennor, uttippat över golvet.