En god bok är bästa huvudkudden

Jag hittar en ljuvlig historia på nätet. Den är inte pinfärsk, men vad gör det, den är som sagt ljuvlig. Den har något att säga också tio år senare. Det handlar om en trött, kanadensisk journalist som drog iväg från allt och hamnade i Paris, strosade runt planlöst, såg en bokhandel med misstänkt engelskt namn, ”Shakespeare and Company” och gled in för att se om han kunde hitta en pocket. Han fann så mycket mer. Bokhandeln visade sig vara ”ett utopiskt kollektiv”. Butiksägaren, en då 94 årig amerikan, praktiserade en enkel livsstil och mottot ”ge vad du kan; ta vad du behöver”. När butiken öppnade 1951 installerade han en säng bland bokhyllorna och bjöd folk att stanna gratis mot att de hjälpte till i affären – och läste en bok om dagen. När den kanadensiske journalisten anlände fanns där ett dussin sängar till, och under åren hade 40.000 personer sovit mellan lakan och bokryggar i Shakespeare and Co. Bland dessa några kändisar, som Allen Ginsberg och John Denver. I fem månader stannade journalisten och fick enligt egen utsago en grundlig utbildning i god litteratur.

I Svenskan gav gamle förläggaren Gedin häromsistens en syrlig smocka åt dagens giriga förlagsdirektörer och framtiden målades i svart. Branschen verkar se lösningen i spektakulära uppköp, personella neddragningar och aggressiv egenkärlek på distributionssidan. Kanske borde man titta åt ett annat håll istället, slår det mig. Fundera över hur kärleken till böcker uppstår, hur man skapar en livslång relation till litteratur.

Jag undrar om jag skulle ta min kudde och kliva in i Akademibokhandeln.

Fotnot: bokhandelns ägare blev flera gånger uppmärksammad med diverse priser, som franska kulturministeriets utmärkelse ”Officier des Arte et Lettres”.

Läs även andra bloggares åsikter om Förlag, bokdistribution, bokhandel, litteratur

Små och stora ord

The medium is the message, säger man i reklambranschen. Små och stora ord, i olika förpackningar - till vänster i form av den enorma katedralen i York, till höger i mer modesta volymer i fönstret till en bokhandel, en av många som enligt månghundraårig tradition kantat just denna gata upp mot härligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bok-lådor, ord

Bäst-före, och efter

Jag kliver in från regnet, dagsljuset, samtiden. En obetydlig förflyttning fysiskt, men ett språng i tiden. Som hade en gulnad instamatic-hinna glidit undan ett kort ögonblick, likt en snabb slutare, för att släppa in mig. Sedan står jag där i mittgången, tveksam om i vilket årtionde jag befinner mig. Tvättomaten till vänster (med den obligatoriske ungkarlen i fredagstrans framför den roterande maskintrumman). Damkläder till salu hänger avsvimmade på galgar till höger, bara några steg från frysdisken fylld med mat i koma, bortom identifikation och bäst-före-datum (men med glada tillrop på handskrivna skyltar). Jag går tvekande förbi en grupp öde cafébord med fetblanka vaxdukar och slokande vinägerflaskor. Det bleka ljuset genom de grumliga butiksfönstren, de anonyma varorna, lukten av husdjursströ, surt kaffe, rengöringsmedel.

Jag är den enda besökaren.

Ett par kvinnor en bit bort. De är varandras spegelbilder i flottiga frisyrer och midjeomfång. De stirrar åt mitt håll, markerar revir. Jag är något så ovanligt som en tänkbar kund. Eller kanske bara ett irritationsmoment för interna klubben av halvt vakna butiksägare. Det är det det här är; en sömnig, engelsk lågprishangar som på något obegripligt vis undkommit kommersialismens evolutionslära med livet, något slags liv, i behåll. Som givit själva tiden fingret. Här har inte en stol bytts ut sedan 1963, än mindre en affärsidé. Det skulle kunna ha varit något underbart; en butiksgalleria i originalinredning med autencitet, integritet och kärleksfull nostalgi. Men här blir jag bara deprimerad. Det här är antingen sunkexcentriskt över allt förstånd (och möjligen värt en kulturmärkning i en klass för sig) eller så är det bara sorgligt. Jag kan inte bestämma mig. Affärsinnehavarnas brist på engagemang hänger lika tung som frityroljan i luften. Som tur är distraheras jag då av en boklåda. Jag förväntar mig inte att hitta något, där brevid hyllan av VHS-filmer från åttiotalet. Jag skummar ryggarna av decenniers profitproducerade amerikanska massdeckare. Så ser jag den, Atonement, av Ian McEwan. Jag köper den för ett pund av en förvånad butiksinnehavare. En pocketupplaga som bevisligen trycktes 2007. Jag håller den i handen och låter den leda mig ut i friska luften.