Briljant socialdokumentärt, mindre nerv i mordhistoria

Peter Englund inleder Söndagsvägen (Natur & Kultur 2020) med en prolog som är ett briljant, socialdokumentärt koncentrat över folkhemsdrömmens stadsplanering i Sverige under 50- och tidigt 60-tal. Dess framtidstro (och kanske övertro) i social ingenjörskonst, ett slags "välfärdsstatlig utopism" manifesterad i de "mönsterstäder" som byggdes från grunden på fälten i Stockholms stads utkanter. Där fanns en tanke om "kollektivliv och individualism […] i lycklig balans". Detta i en byggnadsstil som kom att kallas just "folkhemsarkitektur" (vilken Englund utan ironi konstaterar nog är "den enda riktigt helsvenska arkitekturstil som finns"). En av dessa framtidsorter hette Hökarängen.

Året är 1965 och i Hökarängen, i denna ideologiska idyll, sker ett mord.

Från bilden av huslängorna i sina "mänskliga format" sliter oss sen Englund brutalt och släpper oss rätt ner i en mördares efterlämnade anteckningar; de nogsamt nedtecknade förberedelserna för att plåga och till slut döda en annan människa. En ung kvinna.

Brottets inhumana verklighet, polisens initiala klumpighet och påföljande, segdragna utredning, redovisar Englund kargt och avskalat sakligt, på gränsen till distanserat. Ett slags icke-reflekterande reportagestil. Här uppstår en tydlig skillnad i skrivningen. Det engagerade, analyserande och stundom färgstarka återberättandet som lyser i avsnitten om Sverige som folkhemsprojekt, är frånvarande i brottsavsnitten. Han beklagar själv vid några tillfällen hur svårt han har för att komma såväl offer som andra inblandade nära, trots ett digert material (och ett imponerande fotarbete av författaren själv: "Jag har kammat igenom sumpen i polisarkivet"). Kanske är Englund onödigt, om förståeligt, försiktig för att i egna ord ge mer färg åt berättelsen – även om jag fullt förstår hans respekt för de inblandade. Men, som enbart mordhistoria engagerar den inte riktigt, inte bortom de unika inblickarna i gärningsmannens sjuka hjärna. Det är istället, inte alldeles oväntat, historikern Englund som briljerar i insikt och inlevelsefullt redovisade sammanhang när han lyrisk vandrar runt i ett sextiotal han för övrigt har egna barndomsminnen från; på plats på de förortsgator som numera hyser bostadsrätter, via tidningslägg, tidens reklam och tv-program, m m, och får göra sina egna kopplingar, analyser och poänger. Det är i de avsnitten som språket också lyfter.

Englund påpekar själv vid ett tillfälle att "som historiker kommer man ofelbart för sent till platsen." Lite så känns det, vad gäller brottet, men när det handlar om historiens trådar i det stora, i samhället, i Sverige under 60-talet, har Englund hittat hem till sin mammas gata (även om den inte var just Söndagsvägen). Där är han i sitt – vanliga - esse.

 

Peter Englund / Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord [Natur & Kultur].

Lågmält och suggestivt

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig när jag slår upp romanen Odenplan (Nirstedt) av Daniel Gustafsson och börjar läsa. Titelns funktionalistiskt intetsägande ton och bokens stiliserade omslag – båda eleganta på sitt sätt – ger intrycket av en modern, lite ytlig, lite distanserad men snyggt skriven urban ”story”. Istället dras jag nästan omedelbart in i en mans – i en pappas – kris. En kris återhållen och kontrollerad just innanför huden. Mannen, pappan, tampas med fadersrollen och bristen på förmåga att uttrycka sina känslor och sin kärlek för sonen, som också genom hela boken aldrig omtalas annat än som ”pojken”. Och så var det det där, det oförlåtliga, som hände en dag och som gnager i samvetet. Denna skärande, smärtsamt kvästa inre konflikt är berättelsens kärna och röda tråd – som mannen rastlöst följer i tanken och också fysiskt i kvarteren runt just Odenplan i Stockholm. Stadsdelsporträttet är minst sagt fragmentariskt, men ett besök i Stadsbiblioteket [”den svårmodiga borgen”] blir en suggestiv bild av bokpalatsets mål, mening – och alternativa användning.

Berättelsens irrfärder på stadsgatorna, från än det ena till det andra går emellanåt något vilse också i den existentiella skildringen, fast där finns också ögonblick av briljans, där existensens mörker reflekteras i en enda kort och minimalistisk tankevridning. Som när vår man i depressiv distraktion håller på att bli överkörd av en buss, men i sista ögonblicket räddas av en stark, ung kille som "slet honom tillbaka in i det som var allt han hade”.

Gustafssons Odenplan är en lågmäld men stark skildring av en av de där tysta, till synes frånvarande, rent av osynliga männen, man kan möta på gatan i vilken stad som helst.