Inåt, inte utåt

Jag har haft något i bakhuvudet (förutom hästsvansen, då) ett tag. Ville förmedla en känsla som mina övningar i novellskrivandet fört med sig. Men formuleringarna ville inte infinna sig (av den obskyra men starka känslan, alltså), det var som om det hela inte lät sig fångas i ord, lustigt nog. Men, en dag ramlar jag på några flygfotografier (tagna av Jason Hawkes) och då sitter det där, smack. Så är det förstås, skrivandets kärleksmöda; ett virrvarr av möjligheter, val, återvändsgränder, blandat med de smått eleverade ögonblicken då man känner att nu, nu är man kanske på den rätta vägen och dansar småleende framåt tills man hamnar i en ny korsväg. Man brukar säga att man vill hitta ut ur en labyrint, men den här bilden vänder på det, och fångar det som jag känt men inte hittat ord för; det är inåt, längre och längre mot kärnan jag måste sträva.

Har man lite mer välstädat på skrivbordet (och kanske i sinnet) än jag, ser resan möjligen ut så här istället:

För trädgårdsintresserade kan jag dessutom berätta att den översta, byggd av 16000 exemplar av engelsk idegran, kan upplevas vid Longleat House i sydvästra England (nära fantastiska staden Bath som rekommenderas, utanför trädgårdsintresset). Deras hemsida uppger att somliga grejar hela labyrinten på 25 minuter, andra tar sig aldrig in till mitten (jag får undvika att dra för många personliga växlar på den uppgiften).

Den undre labyrinten finns en halvtimmes tågresa från London, vid Hatfield House, en gång lekplats för Elizabeth I (även om just labyrinten helt säkert är yngre). 

Kafka at the seaside

Somliga fiktiva miljöer, från böcker eller film är så läckra och/eller speciella att man önskar man kunde kliva in i dem. Dessbättre kan man det emellanåt. På 60-talet producerades en numera kultförklarad engelsk tv-serie, The Prisoner. Det var en klaustrofobisk, psykologiskt frustrerande historia med nog så mycket inspiration från en viss, böhmisk mästare på området. Men, förlagd till en brittisk badort, en vykortsidyll. 

En engelsk spion avgår, men finner sig snart internerad i denna charmiga by, där han under fruktlösa flyktförsök springer på goa damer på morgonshopping, golfspelande gentlemen, blåsorkester och semestrande par om vartannat bland pittoreska gränder, trädgårdsplanteringar och antika stayer. Men bakom den vackra ytan finns en dold sambandscentral som följer hans steg...

Platsen såg ut som ett fantasieggande kulissbygge på dvd. Men byn, Portmeirion, finns alldeles på riktigt, nästan på väg att trilla ner i en atlantvik. 

Man skulle kunna tro att stället var designat och byggt av en till arkitekt omskolad sockerbagare. Istället var det en viss Sir Clough Williams-Ellis som, mellan 1925-1975, förverkligade sin dröm om den perfekta italienska bergsbyn – i Wales. 

Ja, han måste tagit en sväng över Diseneyland på hemvägen också. För även om det visst finns mycket smakfulla slängar och massor av nickar mot klassiskt italienskt formspråk så blir intrycket ändå pastischartat – och härligt absurt – med ”renässansfasader” i knallig jordgubbsrosa eller citrongult och ”byahus” i andra skarpa kulörer om vartannat. 

Eller aparta möten mellan klassicismer och mer ”folkliga”  dekorationer och infall. En vansinnigt rolig promenad blir det hursomhelst.

ps. För den trädgårdsintresserade kan nämnas att planteringarna genomgående är mycket eleganta, och att hela byn flankeras av ett smått imponerande arboretum, en lyxsamling för skogskonnessörer på semester – med inslag som tulpanträd, Douglasgran, himalaysisk ceder, cycomorlönn, silverlind och redwoodträd.


ps 2. Berätta gärna i en kommentar om den fiktiva plats du gärna skulle vilja besöka (oavsett om det de facto går eller inte)!

Klorofyll på högsta nivå

Vår i England innebär att somligas pannor är kladdigare än andras. Här jobbas ju intensivt inför ett berömt crescendo, den magnifika överdosen klorofyll i slutet av maj. Jag menar förstås Chelsea Flower Show 2010. Alla ni som inte kan med denna hänförelse till stjälkar och blomblad kan sluta läsa nu. Men annars har jag ett tips till alla er av mina läsare som jag vet är trädgårdsintresserade; plantskolan Crocus (min egen hovleverantör, hrmpf) bloggar under våren om upptakten till sagda blomstertillställning, ett race där de själva sponsrar två trädgårdar om jag inte är felunderrättad. På den välskrivna bloggen kan man följa arbetet bakom tillkomsten av detta det hortikulturellt högönskliga. Här får man en glimt av vedermödorna de stora trädgårdsskaparna går igenom. En redan tidigare guldmedaljbehängd Andy Sturgeon, till exempel, har ett litet svettigt elände nere i Italien att välja rätt korkekar, stackarn. Allt i sin strävan att i engelska huvudstaden skapa en trädgård fusionerad av medelhavet, kalifornisk chaparral och anglosaxisk high gardening. Det ska tydligen bli ”en exotisk atmosfär som känns som någon annanstans, men ingen särskild stans” . Var annars än i anslutning till Chelsea Flower Show, denna de oförblommerade excessernas fristad, kan man få ett par mille för en ambition av den typen? Men bloggen gräver långt ifrån bara ned sig i delikata val av gröna mjukdelar och spännande inblickar bakom formgivares pannben. Här får man också se vad de hårdföra grabbarna i kulisserna kan göra med en motorsåg och ett par ton stål, sten, trä eller andra bärande material som kommer att utgöra utställningens så viktiga skelett.

Jag illustrerar inlägget med bluebells (klockhyacinter) – en helt naturlig blomstershow i England så här års.

Inför brasan

När man bor så här i exil, hamnar man efter ett tag i ett annat vardags- och helgtänk. Följaktligen behövde jag påminnas av en bloggkompis att det är Valborg i dag. Lite pinsamt, jag borde ju som helyllesvensk trots allt minnas våra våtaste, förlåt hetaste traditioner. Men här omnämns inte företeelsen ens som en exotism. I England är Valborg fullständigt okänt, och obegripligt. Beskriver man firandet för en engelsman drar han misstänkt öronen åt sig och ser flimrande, flammande bilder av väna engelska missionärer på bål framför sig. Att jag försöker lugna honom med att det sjungs flerstämmigt av manskör till och är riktigt kulturellt, bemöter han med "Manskör? Hedniskt värre!".

Men till er alla där hemmavid, ni som vet och förstår; ha en vacker, regnfattig, rolig Valborg! Och släng en pinne på brasan åt mig, va.

Små och stora ord

The medium is the message, säger man i reklambranschen. Små och stora ord, i olika förpackningar - till vänster i form av den enorma katedralen i York, till höger i mer modesta volymer i fönstret till en bokhandel, en av många som enligt månghundraårig tradition kantat just denna gata upp mot härligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bok-lådor, ord

Bäst-före, och efter

Jag kliver in från regnet, dagsljuset, samtiden. En obetydlig förflyttning fysiskt, men ett språng i tiden. Som hade en gulnad instamatic-hinna glidit undan ett kort ögonblick, likt en snabb slutare, för att släppa in mig. Sedan står jag där i mittgången, tveksam om i vilket årtionde jag befinner mig. Tvättomaten till vänster (med den obligatoriske ungkarlen i fredagstrans framför den roterande maskintrumman). Damkläder till salu hänger avsvimmade på galgar till höger, bara några steg från frysdisken fylld med mat i koma, bortom identifikation och bäst-före-datum (men med glada tillrop på handskrivna skyltar). Jag går tvekande förbi en grupp öde cafébord med fetblanka vaxdukar och slokande vinägerflaskor. Det bleka ljuset genom de grumliga butiksfönstren, de anonyma varorna, lukten av husdjursströ, surt kaffe, rengöringsmedel.

Jag är den enda besökaren.

Ett par kvinnor en bit bort. De är varandras spegelbilder i flottiga frisyrer och midjeomfång. De stirrar åt mitt håll, markerar revir. Jag är något så ovanligt som en tänkbar kund. Eller kanske bara ett irritationsmoment för interna klubben av halvt vakna butiksägare. Det är det det här är; en sömnig, engelsk lågprishangar som på något obegripligt vis undkommit kommersialismens evolutionslära med livet, något slags liv, i behåll. Som givit själva tiden fingret. Här har inte en stol bytts ut sedan 1963, än mindre en affärsidé. Det skulle kunna ha varit något underbart; en butiksgalleria i originalinredning med autencitet, integritet och kärleksfull nostalgi. Men här blir jag bara deprimerad. Det här är antingen sunkexcentriskt över allt förstånd (och möjligen värt en kulturmärkning i en klass för sig) eller så är det bara sorgligt. Jag kan inte bestämma mig. Affärsinnehavarnas brist på engagemang hänger lika tung som frityroljan i luften. Som tur är distraheras jag då av en boklåda. Jag förväntar mig inte att hitta något, där brevid hyllan av VHS-filmer från åttiotalet. Jag skummar ryggarna av decenniers profitproducerade amerikanska massdeckare. Så ser jag den, Atonement, av Ian McEwan. Jag köper den för ett pund av en förvånad butiksinnehavare. En pocketupplaga som bevisligen trycktes 2007. Jag håller den i handen och låter den leda mig ut i friska luften. 

Rosor och krig

Hade Vita Sackville-West levt i dag hade hon bloggat. Jag läser sporadiskt ur en bok med Vitas och hennes mans brevväxling. De skrev var och varannan dag, omedelbara tankar, upplevelser och reflektioner. Som en föregångare till bloggen, i pappersformat. Jag trodde först att det skulle bli lite torrt och fragmentariskt, men icke så. Gång på gång slår det mig hur direkt texten talar till mig, hur den försätter mig mitt i den nutid som var deras, då. Hur breven utan mellanhänder gläntar på dörrar till en annan värld, emellanåt en annan ”klass”, ett annat tänkesätt. Men också hur känslosamt och nära det är. Det är brev som doftar, andas, lever. Som livet som skymtar i brevväxlingen under krigsåren:

Sissinghurst ligger i Kent i sydöstra England, i perfekt linje ”på vägen” in till London för det tyska krigsmaskineriet. Vitas man, Harold Nicolson, hade blivit parlamentssekreterare och befann sig mitt i de politiska händelsernas centrum i huvudstaden, medan Vita väntade på Sissinghurst, våndades, oroade sig i breven till Harold för att behöva lämna huset och trädgården. Han svarade att han skulle hålla henne direktinformerad, och att hon skulle förbereda sig. Han rådde henne att ”ta ut Buicken och få den servad och fulltankad. Packa den med mat för 24 timmar, och i skuffen där bak lägger du dina juveler och mina dagböcker. Du kommer att vilja ha med dig kläder och annat dyrbart. Resten måste du lämna.” (22 maj 1940).

Två dagar senare skriver Vita att en officer besökt trädgården och bett att få inspektera nejden och att hålla vakt uppifrån det elizabetanska tornet (i vilket Vita också hade sin skrivarlya). ”Han var väldigt uppriktig”, skrev Vita, ”det är inte bara fallskärmsjägare de är rädda för, utan också truppbärande plan som akulle kunna landa på Sissinghursts ägor.”

Samma sommar anländer fler högt uppsatta militärer. Denna gång letar de stora gods att, om det skulle visa sig nödvändigt, använda som högkvarter. ”De blev mycket tagna av Sissinghurst, för detta ändamål, är jag rädd”, skriver Vita.

I augusti hör Vita sex bomber falla alldeles nära, himlen var ”upplyst i rött”, maskingevär på avstånd. Och attackerna fortsätter, år efter år, men Vita stannar på Sissinghurst, vägrar att lämna huset och trädgården hon älskar. 1944 skriver hon om ett fiendeplan som blivit nedskjutet i närheten: ”Då kom ett ensamt plan åkande, sedan en plötslig krevad av maskingevärssmatter, så nära att jag rusade från min säng…och där, bortom rosorna, sköts en ström av scharlakansröda spårljusprojektiler upp mot skyn och ett plan i lågor.”

Citat från boken "Vita & Harold. The letters of Vita Sackville-West & Harold Nicolson 1910–1962", redigerade av Nigel Nicolson.

Scrolla ned för första delen om Vita och Sissinghurst.

Surrealistiskt: Svävande

Det är en dag då man kan gå på havsbotten, vara gäst i en annan verklighet. Fast det är människor som spikat upp varningsropen. Klippväggen rasar, makligt, långsamt. Över århundraden lösgör den sig; "Fara! Fallande klippblock!" skriker skyltarna.

Överallt spåren av fallandet; omtumlade bumlingar, kastade som småsten. Några har inte landat än. De sitter fastkilade i klyftor och sprickor.

Ett stenblock är till synes ohjälpligt fast i en skreva. Men vänta, är det inte mer som om det vilar, väntar, kanske tvekar? Bara ett par av hörnen har lätt fotfäste mot klippväggarna. Det är märkligare att det sitter fast än att det ramlat ner. Som om det inte bestämt sig för att släppa taget. Innan beslutet, nästan svävande. En liten krängning, och stenbumlingen vore fri.

Om den inte trodde så starkt på faran att falla.

Reningsbad på torra land

Jag har antagligen fått en släng av någon inverterad lappsjuka i dessa högmediala tider. Jag kan slås av en ökenkänsla mitt under bästa sändningstid, om ni förstår. Jag är förvisso själv en kugge i det hela, bidrar till informationssorlet, konsumerar det, gillar det. Men emellanåt vill jag tystnaden en stund, hämta andan. 

Trots att man har stökiga London bara en morgons resa bakom ryggen och hela europeiska kontinenten på andra sidan engelska kanalen, är det ingen svårighet att stå längst ut på udden i Dungeness med småsten upp till anklarna och vara övertygad om att man befinner sig vid de s k ordnade samhällsskickens sista utpost innan världshaven tar över.

Det här är platsen som bara är. Fri från borde, måste, löften, krav och messages from our sponsors, kanske från tiden själv. Konceptet är enkelt; klappersten, strandkål, och havets rytm. Några utslängda fiskarstugor, en sned husvagn från femtiotalet, ett fyrtorn. Det är omöjligt att inte drabbas av stämningen, av den asketiska skönheten. 

Fler än några spridda existenser har aldrig bott här; fiskare kom redan på 1800-talet, ett gäng självutnämnda eremiter följde över decennierna, liksom en och annan välfärdseskapist, och kanske andra som flytt civilisationsbruset, precis som jag själv gjorde för ett ögonblick, den där söndagseftermiddagen.
En känd filmskapare, Derek Jarman, byggde en tankestuga här. Målade fönsterbågarna knallgula och anlade en trädgård. En täppa som med tanke på de mycket speciella betingelserna på denna udde kanske var en större kulturell utmaning än hans cineastiska. Här planterade han tåliga växter som klarar sig på minimal näring, salta skurar och konstant blåst; strandkål, strandvallmo, glasört, strandvial, grå helgonört. De flesta inhemska och uppvuxna naturligt på plats, men också några införda plantor, valda med yttersta omsorg. Växtligheten är grupperad i mjuka kullar i kontrast med spretiga strandfynd – tänk skeppsbrott chic; drivved, rostiga metallskelett och kompositioner av stenar. Trädgården är i perfekt samklang med omgivningen, med platsens själ.

Jarmans partner Keith bor kvar och berättar i en intervju om brottningsmatcherna med engelska motsvarigheten till Naturvårdsverket.

”Nu har jag satt upp fler skulpturer och rensat bort ytterligare 3 meter av brambles [förvildade taggbuskar som hotar ta över samtliga dikesrenar i landet, min anm.]. Men jag kan inte fortsätta, för Naturvårdsverket har skrivit till mig för att be mig ’att inte trädgårdisera mera’. ’Trädgårdisera’, det är det ord de använder.”

Området som helhet är skyddsmärkt för dess särskilda naturvetenskapliga intresse, och för myndigheten är Jarmans trädgård därmed ”en katastrof”.

”Inspektören var särskilt kritisk mot pipörten. Han sa att den inte är inhemsk. Den har funnits i England sedan 1400-talet. Hur mycket längre ska den behöva växa här i landet innan vi kan kalla den inhemsk?”

Engelska Naturvårdsverket lär t o m betala var och en av den knappa befolkningen i Dungeness en summa av 75 pund per år – mot att de inte anlägger en trädgård.

Allt detta hade måhända kunnat vara begripligt och acceptabelt. Om det inte vore för det faktum att en annan avdelning av samma brittiska stat har smackat upp en enorm kärnkraftsanläggning här i Dungeness. Denna monstrositet lägger en gråmenad slagskugga över nejden, inklusive Jarmans trädgård, och gör hela scenen värdig en film av Tarkovskij. Lokalbefolkningen fruktar att ännu en reaktor planeras.

”Över våra döda kroppar”, vrålar man.

Ett uttalande som Dungeness egen vänförening med sedvanlig engelsk galghumor kommenterar med ”vilket, med ännu en liten malör i reaktorn, möjligen är en profetia som strax går i uppfyllelse”. 

Behöver jag säga att de skyddsmärkta måsarna tar en omväg runt byggnationen och att tillochmed den allt annat än nogräknade strandkålen väljer att växa en bit bort?

ps. om någon av alla mina växtkunniga läsare vet vad den orange blomman heter, säg gärna till.