Briljant socialdokumentärt, mindre nerv i mordhistoria

Peter Englund inleder Söndagsvägen (Natur & Kultur 2020) med en prolog som är ett briljant, socialdokumentärt koncentrat över folkhemsdrömmens stadsplanering i Sverige under 50- och tidigt 60-tal. Dess framtidstro (och kanske övertro) i social ingenjörskonst, ett slags "välfärdsstatlig utopism" manifesterad i de "mönsterstäder" som byggdes från grunden på fälten i Stockholms stads utkanter. Där fanns en tanke om "kollektivliv och individualism […] i lycklig balans". Detta i en byggnadsstil som kom att kallas just "folkhemsarkitektur" (vilken Englund utan ironi konstaterar nog är "den enda riktigt helsvenska arkitekturstil som finns"). En av dessa framtidsorter hette Hökarängen.

Året är 1965 och i Hökarängen, i denna ideologiska idyll, sker ett mord.

Från bilden av huslängorna i sina "mänskliga format" sliter oss sen Englund brutalt och släpper oss rätt ner i en mördares efterlämnade anteckningar; de nogsamt nedtecknade förberedelserna för att plåga och till slut döda en annan människa. En ung kvinna.

Brottets inhumana verklighet, polisens initiala klumpighet och påföljande, segdragna utredning, redovisar Englund kargt och avskalat sakligt, på gränsen till distanserat. Ett slags icke-reflekterande reportagestil. Här uppstår en tydlig skillnad i skrivningen. Det engagerade, analyserande och stundom färgstarka återberättandet som lyser i avsnitten om Sverige som folkhemsprojekt, är frånvarande i brottsavsnitten. Han beklagar själv vid några tillfällen hur svårt han har för att komma såväl offer som andra inblandade nära, trots ett digert material (och ett imponerande fotarbete av författaren själv: "Jag har kammat igenom sumpen i polisarkivet"). Kanske är Englund onödigt, om förståeligt, försiktig för att i egna ord ge mer färg åt berättelsen – även om jag fullt förstår hans respekt för de inblandade. Men, som enbart mordhistoria engagerar den inte riktigt, inte bortom de unika inblickarna i gärningsmannens sjuka hjärna. Det är istället, inte alldeles oväntat, historikern Englund som briljerar i insikt och inlevelsefullt redovisade sammanhang när han lyrisk vandrar runt i ett sextiotal han för övrigt har egna barndomsminnen från; på plats på de förortsgator som numera hyser bostadsrätter, via tidningslägg, tidens reklam och tv-program, m m, och får göra sina egna kopplingar, analyser och poänger. Det är i de avsnitten som språket också lyfter.

Englund påpekar själv vid ett tillfälle att "som historiker kommer man ofelbart för sent till platsen." Lite så känns det, vad gäller brottet, men när det handlar om historiens trådar i det stora, i samhället, i Sverige under 60-talet, har Englund hittat hem till sin mammas gata (även om den inte var just Söndagsvägen). Där är han i sitt – vanliga - esse.

 

Peter Englund / Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord [Natur & Kultur].

Lågmält och suggestivt

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig när jag slår upp romanen Odenplan (Nirstedt) av Daniel Gustafsson och börjar läsa. Titelns funktionalistiskt intetsägande ton och bokens stiliserade omslag – båda eleganta på sitt sätt – ger intrycket av en modern, lite ytlig, lite distanserad men snyggt skriven urban ”story”. Istället dras jag nästan omedelbart in i en mans – i en pappas – kris. En kris återhållen och kontrollerad just innanför huden. Mannen, pappan, tampas med fadersrollen och bristen på förmåga att uttrycka sina känslor och sin kärlek för sonen, som också genom hela boken aldrig omtalas annat än som ”pojken”. Och så var det det där, det oförlåtliga, som hände en dag och som gnager i samvetet. Denna skärande, smärtsamt kvästa inre konflikt är berättelsens kärna och röda tråd – som mannen rastlöst följer i tanken och också fysiskt i kvarteren runt just Odenplan i Stockholm. Stadsdelsporträttet är minst sagt fragmentariskt, men ett besök i Stadsbiblioteket [”den svårmodiga borgen”] blir en suggestiv bild av bokpalatsets mål, mening – och alternativa användning.

Berättelsens irrfärder på stadsgatorna, från än det ena till det andra går emellanåt något vilse också i den existentiella skildringen, fast där finns också ögonblick av briljans, där existensens mörker reflekteras i en enda kort och minimalistisk tankevridning. Som när vår man i depressiv distraktion håller på att bli överkörd av en buss, men i sista ögonblicket räddas av en stark, ung kille som "slet honom tillbaka in i det som var allt han hade”.

Gustafssons Odenplan är en lågmäld men stark skildring av en av de där tysta, till synes frånvarande, rent av osynliga männen, man kan möta på gatan i vilken stad som helst.

Dyrbar litteratur

Efter att ha varit född och ha levt i Sverige i flera decennier, skickade Försäkringskassan vid min avflyttning (som det tekniskt heter) utomlands, ett brev på e n g e l s k a för att tala om att jag därmed var utförsäkrad ur Moder Sveas trygga kjolar. ”Riktigt så snabbt går det inte”, ville jag svara, ”att förlora sitt modersmål”. Ännu sex år senare lyckas jag stava mig igenom svenska böcker, och suktar efter fler. Också svenska Bokus finner det för säkrast att kommunicera med mig på utrikiska, trots att varenda bok jag beställt är på klingande svedalska. Eller kanske är det för att distrahera från det chockerande faktum, att portot överstiger kostnaden för litteraturen?

I sann landsförädaranda känner jag mig tvingad att kolla vad det skulle ha kostat att skicka samma paket åt andra hållet, alltså från England till Sverige. En tredjedel, ska det visa sig (dessutom vet jag sedan tidigare att det går minst en, ofta två, dagar snabbare åt det hållet). Man undrar vart överskottet går i Sverige. Inte till postkontor (om någon minns, de där för post specifikt avsedda serviceinrättningarna, visserligen med långa, svettiga köer och utan en chans att samtidigt förse sig med dagens mjölk, ett halvt dussin ägg och tamponger, men med damer bakom glasluckor som visste att svänga en stämpel och kunde hela portotabellen utantill), eller lördagsutdelning (en ännu äldre företeelse, jag kanske rent av själv minns fel). Detta lyckas nämligen det kungliga engelska postverket bjuda på, alltså till en tredjedel av priset.

Fast, jag ser att Posten ligger i framkant när det gäller annan utdelning, nämligen 1 miljard till aktieägarna i år. Undrar om de får den på en lördag. 

Guldläge

Först är det på sin plats med en ursäkt. En offentlig avbön. Jag är en skugga av mitt forna bloggarjag. Inget mer än ett oregelbundet återkommande "kanske". Jag skyller på mina noveller. Jag skyller på min långsamhet, och att tiden är snål, räcker nätt och jämnt. Fast visst suger det i inläggsfingret emellanåt. Kanske får man vara glad att man åtminstone har en kroppsdel som är extrovert, social, och som inser värdet av att inte alldeles tappa kontakten med verkligheten. Och er, kära, tålmodiga läsare.

Hur som, jag hade skrivit ett stycke (i en av de långsamma novellerna), där det förekom en död insekt (man kan ju genast ana att det är en munter historia). Det var en symbolisk insekt, förstår man ju. En poetisk omskrivning som det så vackert heter. Metafor. Litteraturen är full av dem. Inget nytt.

Men man väntar sig inte en metafor i det verkliga livet. Fast det var just det som inträffade, alldeles efteråt. Jag öppnade en av mina favoritböcker* senaste året (nä, överhuvudtaget faktiskt), rakt av bara. Mitt i (jag har läst den så många gånger att det inte längre spelar någon roll var jag slår upp den). Där, på sidan, låg en död insekt. Men det var ingen vanlig skrumpen mygga (som man möjligen skulle kunna tänka sig att hitta i verkligheten också på märkliga ställen utan att den därför fick någon metaforstatus). Det var en guldmygga. Hela insekten, från topp till vad de nu har längst ut på fötterna, skimrade som av guld. Bilden är alltså inte manipulerad med (den lyckas snarare inte fullt återge hur guld vi pratar). Sån var den. Fullständigt tillplattad, men i guld.

Vän av metaforer (d v s undertecknad) blev alldeles till sig i tolkningstagen. Vad kunde detta betyda? Och hur stod den i relation till mitt eget litterära flygfä?

Döda insekter skänker guldglans åt nya författarskap.

eller bara

Stoppa in en övervärderad, död insekt i din bok och se den falla platt. Och då menar vi rejält utslätad.

Det är så det är med metaforer, det är en tolkningsfråga.

F-n också. 






* Darling River av Sara Stridsberg. Underbar. Grotesk, vacker, obehaglig, ljuvlig. Har du den kvar avundas jag dig.

Dökul

Med risk för att framstå som fixerad vid det här med döden (minns min euforiska recension av Paulruds ”Fjärilen i min hjärna” ett par inlägg sedan), måste jag få snabbrekommendera en annan skön liten bok som, trots att inte en enda karaktär i den är levande, är allt annat än livlös. Jag har visserligen bara kommit halvvägs igenom den. Halvvägs, eftersom jag läser den endast två eller tre sidor i taget. Längre än så är inte kapitlen i Sum, forty tales from the afterlife (nyss utkommen i svensk översättning, Summan, fyrtio berättelser från livet efter detta). David Eaglemans korta fantasier om vad vi möter när vi dör, är så fyllda av lekfull insikt, uppfinningsrikedom, existensiellt godis och kluriga vändningar av våra föreställningar om döden – och lustigt nog, därmed också om livet – att jag bara mäktar en i taget. 

Tankeväckande är bara förnamnet. Engelskan har ett ännu bättre ord för vad den här lilla samlingen är, thought-provoking. Tankeprovocerande. Men inte ett dugg tungt eller svårt. Eller sorgligt.

Det står inte till i himlen alldeles som vi tänkt oss, och mycket verkar märkligt bekant från jordelivet. Och att en och annan blunder görs också i de saliga höjderna framstår, efter ett tag i sällskap med den här författaren, som en rent av dödsviktig livsinsikt.

Den som vill få ett litet smakprov av vad jag yrar om kan gå till Amazon, som bjuder på de första två fantasierna (på engelska) när man klickar på omslaget.

ps. för oss formgivare är också den engelska pocketutgåvan läckert designad av engelska superfirman Pentagram.

En tyst minut

En lös hund, var min första tanke där jag stod i mitt öppna köksfönster, några trappor upp, andades in den ljumma augustinatten. Undrar var ägaren är?

Min andra var; häftigt stora tassar den har.

Sedan förstod instinkten innan intellektet att jag betraktade en vargs promenad längs Skånegatan i centrala Stockholm.

Som om bytesdjuret, långt inne i mig kände av rovdjurets närvaro åtminstone sekunden innan den civiliserade, rationella människan i mig tog över spakarna. Vänta lite, en varg. Den måste rymt från Skansen. Ändå, hur tog den sig över vattnet?

Natten var tyst, varm, tät. Vargen avspänt trippande, till och med lite nonchalant kanske. Klornas klickande ljud mot stenläggningen. Jag stod blickstilla, allt var fantastiskt.

Plötsligt, fnitter i backen bryter tystnaden. Några hemvändande kroggäster, långt ner mot Nytorget till.

Så långt borta. Ändå reagerade vargen omedelbart och hade med ett par långa skutt sekundsnabbt försvunnit in i buskaget i Vitabergsparken.

Där stod jag kvar, lyrisk. Jag hade sett, nästan mött, en livlevande varg mitt i storstan.

Jag lusläste dagstidningen dagen därpå, men ingenting fanns. Hade jag drömt?

Två dagar senare kom informationen i DN, och man hade ritat ut vargens troliga väg, från Nackareservatet upp över Södermalm och vidare norrut, där den fått eskort av viltvårdare förbi de stora motorvägarna, hade lunchat på en hare och sedan försvunnit till skogs.

Det var en gåva att få uppleva.

Och det lärde mig att vargar inte utgör någon fara för oss människor, de är skygga djur som vill undvika konfrontation – tvekar du, prova att skratta!

I dag håller jag en tyst minut för de vargar som slaktas, som rent röstfiske, uppe i våra skogar.


The Guardian publicerar i dag ett häftigt vittnesbörd (helt omedvetande om Anders Carlbergs jakt antagligen); en man som levt inte nära vilda vargar, utan med dem, bland dem. Och där en varg skyddade sin människovän från en björn.

Läsupplevelser utöver de vanliga 2010. Del 1

Det första jag såg hos dig var dina avstånd. Man kan inte sjunga alla sånger, sa du, inte för vem som helst.
Men nu när döden fingrar på mig kommer du, försiktig och varm om händerna.
Vi som inte längre kysser varandra.

Orden är Anders Paulruds, ur Fjärilen i min hjärna. En oansenlig pocket – bara 131 sidor – jag av en händelse ramlade förbi på väg till något tåg på Stockholms Central. Gillade titeln. Behövde något att klämma under en tre timmars rälsfärd. Redan på sidan ett drogs mitt tempo ned;

Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.

Resten var en långsam, smärtsam men vacker, smärtsamt vacker, utandning från en man, döende i lungcancer. Verkar dystert kanske, och därmed låter det säkert märkligt att säga att det var något av det mest levande och livsbejakande jag läst på länge, kanske någonsin. Läs den. Själv har jag redan läst om den två gånger, och varje gång öppnar sig nya landskap.

*

Lite sent kanske, komma med en "nyårslista" halvvägs in i januari. Den var lite oplanerad. Men det slog mig häromdagen när jag – åter igen – läste en av dessa miljoner recensioner som hyllar "det avskalade språket", eller "inte ett onödigt ord". Vad är onödiga ord? "När man tänker mer på språket än storyn", säger de som anser sig veta. Det får stå för dem. För egen del älskar jag dessa dubbelbottnade texter, som både bär en berättelse, en framåtrörelse, men som lika övertygande har ett starkt, poetiskt språk. De där passagerna man måste läsa om igen, gärna högt, bara för att språket lyfter och är en njutning i sig, oavsett alla andra skeenden i romanen.

De är få, dessa böcker, både i Sverige och internationellt. Men Paulruds var en av fyra undertecknad lyckligt drunknade i förra året. Nummer 2 presenterar jag inom kort.

Snabba Klipp

 

ja, nu menar jag inte inom den obskyra delen av finansvärlden, utan inom den fullt rumsrena delen av kulturen; film förstås men också böcker. Tar man del av de myckna skrivar-råden ute på diverse (främst anglo-saxiska) bloggar blir man itutad vikten av att ”grabba tag i läsaren redan i första stycket”, eller ”sätta huvudkonflikten” redan i första meningen. Karaktärerna ska vara avläsbara; intressanta, konfliktfyllda, älskvärda, starka men svaga, och veta precis vad de vill – redan i ansatsen. Fort, fort måste det gå, för det vet ju alla nuförtiden att alla (andra), från bokförläggare till läsare bara skummar första sidan, eventuellt bara första meningarna, innan domen kommer. Och manuset/boken läggs i kasthögen till förmån för något annat verk som förmår detonera ett komplett drama redan innan första kommat.

Det där lugna, coola, laddningsupptrappande lunket med knäkänningar – när man suger i sig skönt formulerade livssanningar på vägen till att börja känna karaktärer, ana en intressant konflikt och insupa miljöer är förbi. Förbi, swisch. Nutidens rastlösa nesa.

Då måtte det väl ändå hjälpa att läsa en bok med lite ålder. Lite klassisk patina. En från 1919 (året alltså) går väl säker från modern fartblindhet, eller? (översättningen är min oautoriserade):

”Emedan scenen för denna berättelse är den där historiska högen Belpher slott, i grevskapet Hampshire, vore det trevligt att öppna det hela med en maklig beskrivning av stället, åtföljt av några noter om grevarna av Marshmoreton, vilka har ägt slottet sedan fjortonhundratalet. Dessvärre, i dessa dagar av stress och jäkt, arbetar en romanförfattare under ogynnsamma förhållanden. Han måste raskt springa in i mitten av sin historia med lika lite fördröjning som när han hoppar på en spårvagn redan i rörelse. Han måste lämna startblocken med den smidiga snabbheten hos en kanin överraskad mitt i lunchen. Annars slänger folk honom åt sidan och går till ett biopalats.”

Det här är förstås P G Wodehouse (A Damsel in Distress), i färd med att kölhala en trend som vi fortfarande lider av än i dag. Den som tror att Wodehouse låter sig fogas, tror förstås fel. Eller han gör det till viss del, men inte utan elegant ironi. Som när han fortsättningsvis ändå bestämmer sig för att (i pågående fiktion) ”i all hast nämna…” detaljer om familjemedlemmar och de första indikationerna på trassel mellan desamma. När han redan har gjort det, ber han om ”lite tid att nämna dessa få fakta och så är jag färdig. Marshmantons ärofulla förflutna ska jag inte ens beröra.” Vilket han förstås gör, alldeles efteråt, inlindat i och (utskrivet) ursäktat av att hans (fiktiva) nåd själv planerar en bok om sin släkt.

Själv blir jag lite rädd av alla homogena ”råd” från allehanda experter där ute på nätet. Har vi otur står vi om tjugo år med en bokflora som är skriven efter en och samma mall – explosiv inledningsvis kanske, men tam på det hela taget. Nu hoppas jag på några rebelliska P G Svenssons, som kan strö lite salt i maskineriet.

Inåt, inte utåt

Jag har haft något i bakhuvudet (förutom hästsvansen, då) ett tag. Ville förmedla en känsla som mina övningar i novellskrivandet fört med sig. Men formuleringarna ville inte infinna sig (av den obskyra men starka känslan, alltså), det var som om det hela inte lät sig fångas i ord, lustigt nog. Men, en dag ramlar jag på några flygfotografier (tagna av Jason Hawkes) och då sitter det där, smack. Så är det förstås, skrivandets kärleksmöda; ett virrvarr av möjligheter, val, återvändsgränder, blandat med de smått eleverade ögonblicken då man känner att nu, nu är man kanske på den rätta vägen och dansar småleende framåt tills man hamnar i en ny korsväg. Man brukar säga att man vill hitta ut ur en labyrint, men den här bilden vänder på det, och fångar det som jag känt men inte hittat ord för; det är inåt, längre och längre mot kärnan jag måste sträva.

Har man lite mer välstädat på skrivbordet (och kanske i sinnet) än jag, ser resan möjligen ut så här istället:

För trädgårdsintresserade kan jag dessutom berätta att den översta, byggd av 16000 exemplar av engelsk idegran, kan upplevas vid Longleat House i sydvästra England (nära fantastiska staden Bath som rekommenderas, utanför trädgårdsintresset). Deras hemsida uppger att somliga grejar hela labyrinten på 25 minuter, andra tar sig aldrig in till mitten (jag får undvika att dra för många personliga växlar på den uppgiften).

Den undre labyrinten finns en halvtimmes tågresa från London, vid Hatfield House, en gång lekplats för Elizabeth I (även om just labyrinten helt säkert är yngre). 

Ett tecken

Ber om ursäkt för tystnaden och den sporadiska existensen här och som besökare hos er alla bloggarvänner. Jag kan inte sätta punkt, det känns så definitivt. Men jag behövs på annat håll, och tiden räcker inte till. Kanske får det bli ett osäkert komma,


vi ses igen,

Gamla böcker med uppdaterat språk

Här i England upprörs man av att Enid Blytons förlag har bestämt sig för att peta i hennes böcker, att uppdatera språket till 2000-talet. Det handlar, så vitt jag förstår, om ganska modesta ändringar, som att man gör sig av med det föråldrade uttrycket "jolly", justerar en "school tunic" till "school uniform" och dylikt. Å andra sidan handlar det om ett strikt kommersiellt intresse att hålla kossan produktiv, den yngre generationen tycks oroväckande allt mindre intresserad av de Fems öden och äventyr på engelska landsbygden.

Varför skulle inte barn kunna läsa - och uppskatta - språkets historiska förändring, och också njuta av det, frågar man sig.

Själv känner jag mig dubbel. Språk förändras, har alltid gjort. Om man kan göra äldre böcker en aningens mer lättillgängliga för en ny generation, istället för att behöva se en mängd litteratur sjunka tillbaka i glömskans biblioteksbeck, är det väl inte så dumt? Ja, rör inte rösten, tonen, författarens ande, för allt i världen. Men ett förlorat "gingo" till förmån för ett modernt "gick" fick i alla fall undertecknad att nosa på Dostojevski och Hjalmar Söderberg. Jag är inte säker på om jag som 19-åring annars hade vågat närma mig dem.

Som barn slukade jag alla Fem-böcker jag kunde komma över. Redan den dåtida svenska översättningen var antagligen "justerad" att passa min svenska åldersgrupp, då. Jag minns mest en fascination över de för mig annorlunda miljöerna, och hur barn och vuxna kommunicerade. Det var dofter från en annan värld, och kanske en annan tid. Ja, och så scones - vad sjutton var det för nåt?

I dag älskar jag språklig bredd, variation, lekfullhet, äventyrlighet, doft, färg. Och det gör absolut inget om det är lite gammaldags emellanåt. Det enda jag inte kan komma över – än – är att hon inte hette Enid Blyton, som jag läste mig till, utan det skulle vara – lärde jag mig först långt upp i åldern – Inid Blajton. Kan inte förlaget uppdatera den biten, please. For all your young, Swedish readers.

Vad tycker ni?

(Bild från Bokus)

Kafka at the seaside

Somliga fiktiva miljöer, från böcker eller film är så läckra och/eller speciella att man önskar man kunde kliva in i dem. Dessbättre kan man det emellanåt. På 60-talet producerades en numera kultförklarad engelsk tv-serie, The Prisoner. Det var en klaustrofobisk, psykologiskt frustrerande historia med nog så mycket inspiration från en viss, böhmisk mästare på området. Men, förlagd till en brittisk badort, en vykortsidyll. 

En engelsk spion avgår, men finner sig snart internerad i denna charmiga by, där han under fruktlösa flyktförsök springer på goa damer på morgonshopping, golfspelande gentlemen, blåsorkester och semestrande par om vartannat bland pittoreska gränder, trädgårdsplanteringar och antika stayer. Men bakom den vackra ytan finns en dold sambandscentral som följer hans steg...

Platsen såg ut som ett fantasieggande kulissbygge på dvd. Men byn, Portmeirion, finns alldeles på riktigt, nästan på väg att trilla ner i en atlantvik. 

Man skulle kunna tro att stället var designat och byggt av en till arkitekt omskolad sockerbagare. Istället var det en viss Sir Clough Williams-Ellis som, mellan 1925-1975, förverkligade sin dröm om den perfekta italienska bergsbyn – i Wales. 

Ja, han måste tagit en sväng över Diseneyland på hemvägen också. För även om det visst finns mycket smakfulla slängar och massor av nickar mot klassiskt italienskt formspråk så blir intrycket ändå pastischartat – och härligt absurt – med ”renässansfasader” i knallig jordgubbsrosa eller citrongult och ”byahus” i andra skarpa kulörer om vartannat. 

Eller aparta möten mellan klassicismer och mer ”folkliga”  dekorationer och infall. En vansinnigt rolig promenad blir det hursomhelst.

ps. För den trädgårdsintresserade kan nämnas att planteringarna genomgående är mycket eleganta, och att hela byn flankeras av ett smått imponerande arboretum, en lyxsamling för skogskonnessörer på semester – med inslag som tulpanträd, Douglasgran, himalaysisk ceder, cycomorlönn, silverlind och redwoodträd.


ps 2. Berätta gärna i en kommentar om den fiktiva plats du gärna skulle vilja besöka (oavsett om det de facto går eller inte)!

En sagodrottning med pondus

De mytiskt eviga Baobab-träden inger respekt. Redan på avstånd. De är som strategiskt utplacerade utposter med ett högt men milt öga över det afrikanska landskapet. Precis som vår europeiska ek har varje Baobab sin egen form, sitt eget uttryck. Denna dansande dam, en sagodrottning med svallande hårkrona, blev en favorit.

Det sas att varje meter i diameter motsvarar 100 år (och de lär kunna bli upp till 30 m i diameter!). Men första åren växer de långsamt, och är som alla ungar i en vild natur ett lätt byte för hungriga djur. Utanför vår lodge stod en tanig slana, bara ett grovt långfinger tjockt och någon halvmeter hög. Det var ett skott av en Baobab som lyckats överleva sina första – sju – levnadsår.

Detta var mitt bidrag till fotoutmaningen (en av de mest spännande, tycker jag, eftersom precis vad som helst kan dyka upp) jag fått från Malin W i Arjeplog, den går ut på att visa den 10e bilden i sitt bildarkiv. Jag skickar (utan krav) glatt utmaningen vidare till:

Tant Grön

Arboarkticum

Plommenad

Fiktiviteter

Snowflakes in Rain

The Swenglish Home

Anita Linder

Irene & Huliganen

och vem helst annars, förstås, som vill anta utmaningen!

Borttappade ord, och ett och annat och.

I form av en närmast hallucinatorisk minnesanteckning från anno dazumal – d v s åttiotalet – bjuder jag på en överkurs till det förra inlägget här på utanpunkt; det om nya och gamla produktonstekniker av böcker och andra trycksaker. Här följer oretuscherade redogörelser från det årtionde då undertecknad begick sina inledande övningar på vägen till yrkesidentiteten. 

Fullfjädrad formgivare kunde man inte riktigt sägas ha blivit utan att ha visat talang och ekvilibristik i den tidens verkliga hårdvara – vaxmaskinen. Denna i en bruksdesign hämtad nånstans i tysk efterkrigstid; solid, grågrön och brutaltung. Apparaten hade bara en – men oändligt avgörande – funktion; att outtröttligt distribuera ett lagom tjockt, svagt veckat vaxlager på vadhelst som passerade genom dess valsar. Ett slags klister, men utan att fastna mer än att en velande formgivare kunde placera om textdelar och eventuella bilder om och om igen på pannån. Arbetsdagen kunde inte börja utan att denna centralinrättning slogs på och gavs den halvtimme som krävdes för att smälta den över natten stelnade vaxmassan.

Lagom stora sjok klarade vilken kontorsjonne som helst. En formgivare, en riktig formgivare, måste trixa igenom meterlånga, lövtunna längder utan att de krullade ihop sig och blev ohjälpligt vaxkladdiga på båda sidorna. Och små, enstaka rader, eller ett skriande ensamt ord, utan att det för alltid förlorades ner i det heta vaxtöcknet. Metervaran kom från sätteriet och var alltså textmassan på beställd spaltbredd. De lösa raderna och orden emanerade från att redaktören hittat korrekturfel i sista stund – och ingen tid och inga pengar fanns för att göra en omsättning. Likt kirurger lade vi då precisa snitt i raderna med skalpell, tråcklade ut de felade orden, gjorde en passbit av de nya som skulle in, talade vänligt till vaxmaskinen, petade in och sköt ihop den nya meningen, helst utan att slira på precisionen i linjeringen. En svettig vecka med ett stort originalarbete – och en nitisk och maniskt efterklok redaktör – kunde man ha bordskanten full med ord man inte vågade slänga, bara utifallatt. Det hände förstås ändå att utskurna ord oförklarligt tappades bort och man spenderade en halv eftermiddag med att leta ett likadant i satsen. Bara för att ett par timmar senare, med stimmiga kollegor på krogen, få frågan varför man hade ett prydligt litet ”eller” fastklistrat på armbågen.


(Detta är en redigerad version av en krönika, tidigare publicerad i tidningen Tecknaren)

Läs även andra bloggares åsikter om bokproduktion, text, bokhistoria

Staden som mjukvarujätten glömde

Häromdagen såg jag Babel på svt play, avsnittet om läsplattor och därmed den teknikrevolution som den klassiska boken står inför. Ja, själva produktionsprocessen har för all del varit datorbaserad sedan länge – från sättning och formgivning till pre-press. Egentligen är det lite lustigt att det tog så pass lång tid innan själva slutprodukten blev skärmpaketerad.

För mig som grafisk formgivare blev digitaliseringen en kick – jag bara älskar de kreativa möjligheterna och precisionen den givit mig. Jag längtar absolut inte tillbaka till ritbord, skalpell och textspalt på metervara! Ändå, när jag snubblar över bilder som jag tog i Goa i Indien för ett antal år sedan, drabbas jag av nostalgisvallning 2.0 (en version som kommer att stå sig)

Jag gick förbi en öppen dörr i den lilla västindiska provinsens centralort. Det slamrade från de bakre regionerna och doftade bekant av trycksvärta. Redan innanför tröskeln förvarades pappersbuntarna, staplade i enorma, svajande torn som nådde ända upp till taket. I nästa rum skymtade något som i mina europeiska ögon såg ut som ett tryckerimuseum – makliga maskiner i gjutjärn, blytyper sorterade i sina kast och svettiga män med svärtade fingertoppar. Jag hade kommit till staden som Adobe glömde. Här inte bara sattes sidorna för hand, bokstav för bokstav, mellanrum för mellanrum – hela tryckeriet var oberoende av elektricitet (för övrigt en opålitlig energikälla rent allmänt i Goa). De tunga pressarna vevades följaktligen för hand (!), ett pappersark i taget.

Men min västerländska, konstnärliga kontroll har ett pris. I reda dollar. Själv befinner jag mig nu i ett läge – för vilken gång i ordningen det senaste decenniet? – då min hypermoderna sätt- och designapparat, eller snarare mjukvaran den här gången, anses så passé att det stora mjukvaruföretaget vägrar tillhandahålla någon uppdatering – jag får snällt betala för en ny fullversion. Det är en högst opassande omodern tanke att tänka att det en gång i tiden kunde gå både ett och tvåhundra år innan man som bokmakare behövde bekymra sig om att uppdatera sina skrivdon och maskinpark. Banne mig sympatiskt.

Det är några år sedan min resa till Indien, men något säger mig att det lilla provinstryckeriet i Goa fortfarande håller Gutenberg högre än Adobe. 


Läs även andra bloggares åsikter om böcker, boktryck, bokproduktion, adobe, Gutenberg

En god bok är bästa huvudkudden

Jag hittar en ljuvlig historia på nätet. Den är inte pinfärsk, men vad gör det, den är som sagt ljuvlig. Den har något att säga också tio år senare. Det handlar om en trött, kanadensisk journalist som drog iväg från allt och hamnade i Paris, strosade runt planlöst, såg en bokhandel med misstänkt engelskt namn, ”Shakespeare and Company” och gled in för att se om han kunde hitta en pocket. Han fann så mycket mer. Bokhandeln visade sig vara ”ett utopiskt kollektiv”. Butiksägaren, en då 94 årig amerikan, praktiserade en enkel livsstil och mottot ”ge vad du kan; ta vad du behöver”. När butiken öppnade 1951 installerade han en säng bland bokhyllorna och bjöd folk att stanna gratis mot att de hjälpte till i affären – och läste en bok om dagen. När den kanadensiske journalisten anlände fanns där ett dussin sängar till, och under åren hade 40.000 personer sovit mellan lakan och bokryggar i Shakespeare and Co. Bland dessa några kändisar, som Allen Ginsberg och John Denver. I fem månader stannade journalisten och fick enligt egen utsago en grundlig utbildning i god litteratur.

I Svenskan gav gamle förläggaren Gedin häromsistens en syrlig smocka åt dagens giriga förlagsdirektörer och framtiden målades i svart. Branschen verkar se lösningen i spektakulära uppköp, personella neddragningar och aggressiv egenkärlek på distributionssidan. Kanske borde man titta åt ett annat håll istället, slår det mig. Fundera över hur kärleken till böcker uppstår, hur man skapar en livslång relation till litteratur.

Jag undrar om jag skulle ta min kudde och kliva in i Akademibokhandeln.

Fotnot: bokhandelns ägare blev flera gånger uppmärksammad med diverse priser, som franska kulturministeriets utmärkelse ”Officier des Arte et Lettres”.

Läs även andra bloggares åsikter om Förlag, bokdistribution, bokhandel, litteratur

Klorofyll på högsta nivå

Vår i England innebär att somligas pannor är kladdigare än andras. Här jobbas ju intensivt inför ett berömt crescendo, den magnifika överdosen klorofyll i slutet av maj. Jag menar förstås Chelsea Flower Show 2010. Alla ni som inte kan med denna hänförelse till stjälkar och blomblad kan sluta läsa nu. Men annars har jag ett tips till alla er av mina läsare som jag vet är trädgårdsintresserade; plantskolan Crocus (min egen hovleverantör, hrmpf) bloggar under våren om upptakten till sagda blomstertillställning, ett race där de själva sponsrar två trädgårdar om jag inte är felunderrättad. På den välskrivna bloggen kan man följa arbetet bakom tillkomsten av detta det hortikulturellt högönskliga. Här får man en glimt av vedermödorna de stora trädgårdsskaparna går igenom. En redan tidigare guldmedaljbehängd Andy Sturgeon, till exempel, har ett litet svettigt elände nere i Italien att välja rätt korkekar, stackarn. Allt i sin strävan att i engelska huvudstaden skapa en trädgård fusionerad av medelhavet, kalifornisk chaparral och anglosaxisk high gardening. Det ska tydligen bli ”en exotisk atmosfär som känns som någon annanstans, men ingen särskild stans” . Var annars än i anslutning till Chelsea Flower Show, denna de oförblommerade excessernas fristad, kan man få ett par mille för en ambition av den typen? Men bloggen gräver långt ifrån bara ned sig i delikata val av gröna mjukdelar och spännande inblickar bakom formgivares pannben. Här får man också se vad de hårdföra grabbarna i kulisserna kan göra med en motorsåg och ett par ton stål, sten, trä eller andra bärande material som kommer att utgöra utställningens så viktiga skelett.

Jag illustrerar inlägget med bluebells (klockhyacinter) – en helt naturlig blomstershow i England så här års.

Inför brasan

När man bor så här i exil, hamnar man efter ett tag i ett annat vardags- och helgtänk. Följaktligen behövde jag påminnas av en bloggkompis att det är Valborg i dag. Lite pinsamt, jag borde ju som helyllesvensk trots allt minnas våra våtaste, förlåt hetaste traditioner. Men här omnämns inte företeelsen ens som en exotism. I England är Valborg fullständigt okänt, och obegripligt. Beskriver man firandet för en engelsman drar han misstänkt öronen åt sig och ser flimrande, flammande bilder av väna engelska missionärer på bål framför sig. Att jag försöker lugna honom med att det sjungs flerstämmigt av manskör till och är riktigt kulturellt, bemöter han med "Manskör? Hedniskt värre!".

Men till er alla där hemmavid, ni som vet och förstår; ha en vacker, regnfattig, rolig Valborg! Och släng en pinne på brasan åt mig, va.

Piraters läsvanor

Redan i höstas listade Independent de tio mest piratkopierade e-böckerna under 2009. Men det tål att upprepas. En samlad, smått rörande bild av den typiske bokpiraten.

1. The complete illustrated Kama Sutra
2. Photoshop: Secrets of the pros
3. The complete idiot's guide to amazing sex
4. The lost notebooks of Leonardo da Vinci
5. Solar house - a guide for the solar designer
6. Before pornography: Erotic writing in early modern England
7. Twilight
8. The science of influence: How to get anyone to say "yes" in 8 minutes or less
9. Nude photography: The art and the craft
10. Fix it: How to do all those little repair jobs around your home

... Man kan på något vis se den där välplanerade men katastrofala dejten framför sig. Det måste förstås ha varit the lady som framåt småtimmarna tröttnat på den något enkelspårige monsieur och gått demonstrativ bärsärkagång i lägenheten.

Läs även andra bloggares åsikter om läsvanor, pirater, e-böcker, böcker

Små och stora ord

The medium is the message, säger man i reklambranschen. Små och stora ord, i olika förpackningar - till vänster i form av den enorma katedralen i York, till höger i mer modesta volymer i fönstret till en bokhandel, en av många som enligt månghundraårig tradition kantat just denna gata upp mot härligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bok-lådor, ord