torsdag 8 april 2010

Rosor och krig


Hade Vita Sackville-West levt i dag hade hon bloggat. Jag läser sporadiskt ur en bok med Vitas och hennes mans brevväxling. De skrev var och varannan dag, omedelbara tankar, upplevelser och reflektioner. Som en föregångare till bloggen, i pappersformat. Jag trodde först att det skulle bli lite torrt och fragmentariskt, men icke så. Gång på gång slår det mig hur direkt texten talar till mig, hur den försätter mig mitt i den nutid som var deras, då. Hur breven utan mellanhänder gläntar på dörrar till en annan värld, emellanåt en annan ”klass”, ett annat tänkesätt. Men också hur känslosamt och nära det är. Det är brev som doftar, andas, lever. Som livet som skymtar i brevväxlingen under krigsåren:

Sissinghurst ligger i Kent i sydöstra England, i perfekt linje ”på vägen” in till London för det tyska krigsmaskineriet. Vitas man, Harold Nicolson, hade blivit parlamentssekreterare och befann sig mitt i de politiska händelsernas centrum i huvudstaden, medan Vita väntade på Sissinghurst, våndades, oroade sig i breven till Harold för att behöva lämna huset och trädgården. Han svarade att han skulle hålla henne direktinformerad, och att hon skulle förbereda sig. Han rådde henne att ”ta ut Buicken och få den servad och fulltankad. Packa den med mat för 24 timmar, och i skuffen där bak lägger du dina juveler och mina dagböcker. Du kommer att vilja ha med dig kläder och annat dyrbart. Resten måste du lämna.” (22 maj 1940).

Två dagar senare skriver Vita att en officer besökt trädgården och bett att få inspektera nejden och att hålla vakt uppifrån det elizabetanska tornet (i vilket Vita också hade sin skrivarlya). ”Han var väldigt uppriktig”, skrev Vita, ”det är inte bara fallskärmsjägare de är rädda för, utan också truppbärande plan som akulle kunna landa på Sissinghursts ägor.”
Samma sommar anländer fler högt uppsatta militärer. Denna gång letar de stora gods att, om det skulle visa sig nödvändigt, använda som högkvarter. ”De blev mycket tagna av Sissinghurst, för detta ändamål, är jag rädd”, skriver Vita.

I augusti hör Vita sex bomber falla alldeles nära, himlen var ”upplyst i rött”, maskingevär på avstånd. Och attackerna fortsätter, år efter år, men Vita stannar på Sissinghurst, vägrar att lämna huset och trädgården hon älskar. 1944 skriver hon om ett fiendeplan som blivit nedskjutet i närheten: ”Då kom ett ensamt plan åkande, sedan en plötslig krevad av maskingevärssmatter, så nära att jag rusade från min säng…och där, bortom rosorna, sköts en ström av scharlakansröda spårljusprojektiler upp mot skyn och ett plan i lågor.”


Citat från boken "Vita & Harold. The letters of Vita Sackville-West & Harold Nicolson 1910–1962", redigerade av Nigel Nicolson.

Scrolla ned för första delen om Vita och Sissinghurst.

7 kommentarer:

  1. Visst är det märkligt att just rosen förekommer som symbol i krig. Långt innan jag hört talas om "det riktiga" rosornas krig mellan Lancasters röda ros och Yorks vita läste jag som barn de spännande berättelserna om röda och vita rosen i böckerna om mästerdetektiven Blomkvist. Rosen, denna mytomspunna undersköna blomma som är så vacker att skåda och som förtrollar oss med sin doft men som kan få blodet att rinna via sina taggar.

    Det var spännande att läsa om Vitas upplevelser under kriget, hur hon stannade kvar på sitt älskade Sissinghurst. Meningen ”då kom ett ensamt plan åkande, sedan en plötslig krevad av maskingevärssmatter, så nära att jag rusade från min säng…och där, bortom rosorna, sköts en ström av scharlakansröda spårljusprojektiler upp mot skyn och ett plan i lågor” kändes inom mig när jag läste den. Att se spårljusprojektiler bortom rosorna ... tanken svindlar.

    Jag har, på mina trädgårdsresor i England, hört berättelser om hur trädgårdar förfallit under kriget. Ett exempel är "The Lost Gardens of Heligan" där många av de som jobbade i trädgården drog ut i kriget för att inte komma tillbaka.

    I min trädgård pågår ett mer beskedligare roskrig, det jag kämpar varje år mot bladlössen. Ett krig som ter sig väldigt odramatiskt när man läser om Vitas upplevelser.

    Oj, det här inlägget blev längre än jag tänkt. Men, som vanligt blev jag väldigt inspirerad av din text och jag kunde inte hejda orden. Imorgon ska jag åka på trädgårdsmässa, kanske finns där några vackra rosor. Då ska jag tänka på ditt inlägg och på Vita Sackville-West.

    Ha en skön fredag!

    SvaraRadera
  2. Fängslande på alla sätt. Underbart återberättat. Svårt att ständigt leva med en sådan oro. Reser du dit igen?

    SvaraRadera
  3. Tack för tipset om breven! Tänk att brevväxlandet pågick i 52 år! Visst finns det mer skrivet om och av Vita Sackville West? Och visst var hon på något vis associerad till Bloomsburygruppen och Virginia Woolf och hennes syster Vanessa?
    Och så var hon bisexuell, eller var det Harold som var det?
    Nej, här får man visst ta itu med lite litterärt kunskapsinhämtande på lördagskvällen. Tack för inspirationen!

    SvaraRadera
  4. Ibland tänker man att det är för sorgligt det här att brevskrivandet, med papper och penna, verkar vara på utdöende. Vad ska finnas kvar efter oss, allt mailande och bloggande och sms:ande, kommer det att finnas spår kvar efter det?

    Finns det något som gör en mer upprymt glad än att hitta ett handskrivet brev i sin brevlåda?

    Sissinghurst är för övrigt en av mina drömmar att få besöka. Fast självfallet skulle man ju då vilja få vandra runt i splendid isolation - och det är nog en ouppnåelig dröm!

    SvaraRadera
  5. Jag tänker precis som Irene, att vi inte lämnar samma spår. Att våra tankar försvinner ut där i tomheten på något sätt. Sissinghurst har nu blivit till en plats som du gjort mig väldigt nyfiken på.

    SvaraRadera
  6. Kära utanpunkt. Du har en så fin blogg och skriver så väl. Men jag har någon sorts anti-intresse för blommor. Jag gillar dem, att se på dem, ibland måla, men jag kan liksom inte uppbåda den entusiasmen som de säkerligen förtjänar. Förr tyckte jag blomsteälskare var mesar. Nu inser jag att de, ni, bara är en annan sorts nördar. Och såna gillar jag. I princip!

    SvaraRadera
  7. Hittar hit väldigt sent, men vill i alla fall beräatt för Tant Grön att jo, Vita och Virginia Woolf hade en sexuell relation, även om den inte verkar ha varit så lyckad rent fysiskt, de passade kanske bättre som vänner. Även Harold hade relationer med andra män.
    Detta har jag läst i Porträtt av ett äktenskap, även den av sonen Nigel Nicholson.

    SvaraRadera