Några månader efter att andra världskriget hade brutit ut, 1939, sa Virginia Woolf till Vita Sackville-West, att det enda goda kriget fört med sig för hennes del var att hennes väninna Ethel hade blivit kär i sin granne som, liksom Ethel själv, var 84 år gammal. I åratal hade de levt sida vid sida, hus vid hus, och medvetet undvikit varandra. Men kriget fick dem att börja samtala över staketet som delade deras trädgårdar, och de hade snart funnit sig vara tvillingsjälar.
Se där den som trodde staket var till för att stänga ute, fjärma, avdela, avståndsmarkera.
Överkurs: den ovan amorösa Dame Ethel Smyth var de engelska suffragetternas ledare. Det framgår inte av anekdoten om grannen var man eller kvinna, men the dame sägs ha haft en viss dragning åt det egna könet. Vid 71 års ålder lär hon till exempel ha blivit förälskad i den 30 år yngre Woolf, som blivit både bestört och road, och sagt att det var som att ”bli fångad av en gigantisk krabba”. Men vänner blev de.
(Nu tar jag paus från Sissinghurst fantastiska trädgård och de intressanta människor som är associerade med den, men det finns anledning att återkomma vid ett senare tillfälle, Woolf skrev ju en hel roman med utgångsspunkt från Vita och trädgården, t ex)
Inlägg
Fint, ja, du har rätt, möten över staket, det är något speciellt. Man har en lagom barriär emellan sig, men inte mer oöverstiglig än att man kan ta sig över den. Och så kan man gå när man vill.
SvaraRaderaJag glömde i min förra kommentar att skriva att ditt inlägg så fick mig att associera till min kära favorit Atonement. Det är väl bland annat tiden. Och visst, ditt inlägg handlade ju inte bara om blommor!
Mkt pikant och intresseväckande. Lärorikt? Hm.
SvaraRaderaGillade det tidigare inlägget om Vita och Harold mycket. Har egentligen aldrig kunnat så mycket om Vita - men Virginia är en av husgudarna i bokhyllan. The Waves är en av de stora litterära upplevelserna (språket som egen konstart, överordnad handlingen, utan att det blir Joyce-ansträngt)!
Att det finns lust till att älska, att förälska sig, fast man är 70+ är fantastiskt. Vem man älskar är av underordnad betydelse. Leve livet!
SvaraRaderaHar aldrig läst Virginia Woolf, det kanske är på tiden?
Ha det gott
Birgitta
Det där staketet är ju en underbar metafor för allt som vi inte tillåter oss själva i livet... kanske för att vi är för rädda, för osäkra, för obekväma. Vilka fina små skärvor, fulla av skälvande liv dina Sissinhurst poster har varit.
SvaraRaderaNej men nu blir jag så nyfiken igen. Vilken roman är det som handlar om Vita SW och hennes trädgård?!
SvaraRaderaKul att träffa på fler som har Atonement som favoritroman förresten, hej på dig Eva!
Så oerhört brittiskt, att vid hög ålder förälska sig över ett staket. Och så perfekt ordnat. Då kan man vara både sambo och särbo samtidigt.
Tant grön, jag får hålla dig på halster ett tag till...återkommer med ett inlägg framöver runt just den romanen!
SvaraRadera