Inspiratoriskt: Att se bortom

Var möter man de stora orden som ställer ens föreställningar på huvudet, som skakar en skönt i grunden? Jag skulle vilja svara att det blir i någon välskriven bok, från parketten i en teatersalong, i en film, eller öga mot öga med ett konstverk på ett museum, emellanåt. Inte trodde jag att jag också skulle finna dem på ett av de där anskrämliga bordställen, de i plast inbakade kundmeddelandena som någon marknadsavdelning tycker jag ska inmundiga samtidigt med den på plats inköpta lunchbrickan. Den typ av annonsprodukt man möjligen kan tänka sig att skrapa av föregående matgästs senap från bordskanten. Men där satt jag, på Sissinghurst Trädgårds café – som trots platsens poesi gav mig den typiska kantinblues man burit på sedan mellanstadiet, och tummade på detta meddelande från våra sponsorer. Det var något med den kalla akustiken, stolsbenens skriande skrap mot golvet, de aptitdödande plastbrickorna. Massutfodringen, helt enkelt, hembakta lavendelshortbread till trots.

Istället för en slogan stod där ett kort citat av Sissinghurst trädgårds skapare, Vita Sackville-West. I de skälvande dagarna innan andra världskriget bryter ut skriver hon i ett brev: ”Låt oss plantera och vara lyckliga, nästa höst är vi kanske alla ruinerade. Trots allt, om jag spenderar 20 pund på plantor nu, kommer de att växa sig vackrare i åratal, och vi kanske aldrig kommer att ha råd med det igen”.

Senare satt jag på den som Vita kallade ”grova bänken” (var ifrån bilden är tagen) i den undersköna, vita trädgården, vid den jord hon stoppade just denna engelska tjuga i. Jag satt där och förvandlades från en person som ser det vackra i en trädgård till någon som har drabbats av en trädgårds magi, förförts till fullständig harmoni och kapitulation.

Redan 1939 skisserar hon den; ”alla vita blommor, med några klungor av mycket blekt rosa. Vit klematis, vit lavendel, vit agapanthus, dubbla vita primulor, vita anemoner, vita kamelior, vita liljor…” Hennes man, Harold Nicolson, tycks förhållit sig ömsom tveksam, ömsom uppmuntrande till Vitas idéer. Han påpekar att hon planerat den vita trädgården i skugga*, nästan utan sol, ”bara en enda stråle vid solnedgången”, men samtidigt utbrister han att ”det är bara en så bra idé att jag vill att den ska lyckas”. Senare fäller han kommentaren att han tyckte att den vita trädgården ”kommer att kräva lite färg”. Han föreslår rosa, ”som i de kinesiska rosorna.” Men säger sedan att han vet att Vita föredrar gula: ”Jag kan tänka mig att komma överens om gult, eftersom det är mer orginellt, och du har ett bättre sinne för färg än jag…det måste vara svagt, blekgult – inget som skriker eller höjer rösten.”

Vita lät sig inte bekommas av Harolds artiga motstånd, eller av kriget – men det skulle ta tio år innan planerna kunde förverkligas.

Det slog mig, där på bänken, att jag i en liknande situation hade agerat långt mer pragmatiskt, handlat konserver eller något annat direkt överlevnadsstrategiskt. Och hur fel jag skulle ha haft. Vita Sackville-West såg längre än så. 




Citat ur Gardening at Sissinghurst, av Tony Lord, och Vita & Harold, The letters of..., av Nigel Nicolson


* Placeringen av den vita trädgården flyttades sedan från den skuggiga Lions Pond till den nuvarande.