söndag 18 april 2010

Bäst-före, och efter

Jag kliver in från regnet, dagsljuset, samtiden. En obetydlig förflyttning fysiskt, men ett språng i tiden. Som hade en gulnad instamatic-hinna glidit undan ett kort ögonblick, likt en snabb slutare, för att släppa in mig. Sedan står jag där i mittgången, tveksam om i vilket årtionde jag befinner mig. Tvättomaten till vänster (med den obligatoriske ungkarlen i fredagstrans framför den roterande maskintrumman). Damkläder till salu hänger avsvimmade på galgar till höger, bara några steg från frysdisken fylld med mat i koma, bortom identifikation och bäst-före-datum (men med glada tillrop på handskrivna skyltar). Jag går tvekande förbi en grupp öde cafébord med fetblanka vaxdukar och slokande vinägerflaskor. Det bleka ljuset genom de grumliga butiksfönstren, de anonyma varorna, lukten av husdjursströ, surt kaffe, rengöringsmedel.
Jag är den enda besökaren.
Ett par kvinnor en bit bort. De är varandras spegelbilder i flottiga frisyrer och midjeomfång. De stirrar åt mitt håll, markerar revir. Jag är något så ovanligt som en tänkbar kund. Eller kanske bara ett irritationsmoment för interna klubben av halvt vakna butiksägare. Det är det det här är; en sömnig, engelsk lågprishangar som på något obegripligt vis undkommit kommersialismens evolutionslära med livet, något slags liv, i behåll. Som givit själva tiden fingret. Här har inte en stol bytts ut sedan 1963, än mindre en affärsidé. Det skulle kunna ha varit något underbart; en butiksgalleria i originalinredning med autencitet, integritet och kärleksfull nostalgi. Men här blir jag bara deprimerad. Det här är antingen sunkexcentriskt över allt förstånd (och möjligen värt en kulturmärkning i en klass för sig) eller så är det bara sorgligt. Jag kan inte bestämma mig. Affärsinnehavarnas brist på engagemang hänger lika tung som frityroljan i luften. Som tur är distraheras jag då av en boklåda. Jag förväntar mig inte att hitta något, där brevid hyllan av VHS-filmer från åttiotalet. Jag skummar ryggarna av decenniers profitproducerade amerikanska massdeckare. Så ser jag den, Atonement, av Ian McEwan. Jag köper den för ett pund av en förvånad butiksinnehavare. En pocketupplaga som bevisligen trycktes 2007. Jag håller den i handen och låter den leda mig ut i friska luften. 

10 kommentarer:

  1. Om jag blir lite lätt deprimerad bara av att läsa din målande beskrivning, så kan jag livligt tänka mig hur det måste ha känts att vandra omkring därinne.

    Fast man undrar ju hur Atonement hade hamnat där?! Tur att du räddade den undan tristessen.

    SvaraRadera
  2. Gränsen mellan kult och nattstånden kan vara synnerligen svår att begripa sig på. Handlar det om attityd, eller bara om hur betraktaren väljer att se det? Obegripligt. Men pocketfyndet var en oväntad och gripande upplösning på dramat!

    SvaraRadera
  3. Well, well, well. Bra köp. Hojta om du vill läsa min 80-poängsuppsats om boken.

    SvaraRadera
  4. Fasen så läckert du skriver! Jag brukar inte ta till kraftord när jag kommenterar bloggar, men ibland är det nästan befogat! Älskar ditt bildspråk, tex med de avsvimmade damkläderna på galgarna. Du för läsaren med dig som vore vi vid din sida under flottyrmolnet. Häftigt.

    Mer, mer, please!

    SvaraRadera
  5. Fantastiskt, "flottiga frisyrer och midjeomfång". När man kan det,behöver man inte mycket för att återge hela stämningen och situationen. Du är verkligen mästare på att fånga dessa med bara få, välvalda ord.

    Annars, den är så spännande, den där osynliga gränsen mellan nostalgi och tristess; på bilder eller film kan det mesta se nostalgiskt ut (typ Esko Männikkös Laplandsbilder eller filmen Bagdad Cafe), och när man ser det i verklighet, blir det något helt annat... Är det distans, avstånd som skapar nostalgin?

    SvaraRadera
  6. Jaså, det var där den fanns!
    Vilket ställe, tack för den guidade turen. Det låter ungefär som Östtyskland 1982.

    Och butiksägarna skulle nog bli lite förvånade om deras tillhåll blev kulturmärkt som sunkexcentriskt. Tänk bara att försöka stava till skylt-texten!

    Bra att du nu har fört denna dyrgrip till litterärt mästerverk i hamn!

    SvaraRadera
  7. Om detta litterära mästerverk som du fann, vill jag gärna veta mera, okunnig som jag är.
    Ha det gott
    Birgitta

    SvaraRadera
  8. Kom hem från biblan i kväll med Den vidunderliga kärlekens historia ...så jag borde gå och lägga mig och läsa...

    SvaraRadera
  9. Vilken förflyttning tillbaka i tiden och så underbart beskrivet. Jag kommer att tänka på serien "Life on Mars" där Sam Tyler blir påkörd av en bil 2006 och vaknar upp 1973. Om det inte varit för Atonement. Hur kom den dit? Var det kanske någon från framtiden som varit där och lämnat den efter sig. Det som förvånar mig mest är hur ett sådant ställe kan överleva. Dom lär ju inte ha speciellt många kunder. Och dom som kommer dit lär dom ju inte bli rika på ... i synnerhet inte som om dom säljer en pocketbok av Ian McEwan för ett pund ...

    SvaraRadera