Snabba Klipp

 

ja, nu menar jag inte inom den obskyra delen av finansvärlden, utan inom den fullt rumsrena delen av kulturen; film förstås men också böcker. Tar man del av de myckna skrivar-råden ute på diverse (främst anglo-saxiska) bloggar blir man itutad vikten av att ”grabba tag i läsaren redan i första stycket”, eller ”sätta huvudkonflikten” redan i första meningen. Karaktärerna ska vara avläsbara; intressanta, konfliktfyllda, älskvärda, starka men svaga, och veta precis vad de vill – redan i ansatsen. Fort, fort måste det gå, för det vet ju alla nuförtiden att alla (andra), från bokförläggare till läsare bara skummar första sidan, eventuellt bara första meningarna, innan domen kommer. Och manuset/boken läggs i kasthögen till förmån för något annat verk som förmår detonera ett komplett drama redan innan första kommat.

Det där lugna, coola, laddningsupptrappande lunket med knäkänningar – när man suger i sig skönt formulerade livssanningar på vägen till att börja känna karaktärer, ana en intressant konflikt och insupa miljöer är förbi. Förbi, swisch. Nutidens rastlösa nesa.

Då måtte det väl ändå hjälpa att läsa en bok med lite ålder. Lite klassisk patina. En från 1919 (året alltså) går väl säker från modern fartblindhet, eller? (översättningen är min oautoriserade):

”Emedan scenen för denna berättelse är den där historiska högen Belpher slott, i grevskapet Hampshire, vore det trevligt att öppna det hela med en maklig beskrivning av stället, åtföljt av några noter om grevarna av Marshmoreton, vilka har ägt slottet sedan fjortonhundratalet. Dessvärre, i dessa dagar av stress och jäkt, arbetar en romanförfattare under ogynnsamma förhållanden. Han måste raskt springa in i mitten av sin historia med lika lite fördröjning som när han hoppar på en spårvagn redan i rörelse. Han måste lämna startblocken med den smidiga snabbheten hos en kanin överraskad mitt i lunchen. Annars slänger folk honom åt sidan och går till ett biopalats.”

Det här är förstås P G Wodehouse (A Damsel in Distress), i färd med att kölhala en trend som vi fortfarande lider av än i dag. Den som tror att Wodehouse låter sig fogas, tror förstås fel. Eller han gör det till viss del, men inte utan elegant ironi. Som när han fortsättningsvis ändå bestämmer sig för att (i pågående fiktion) ”i all hast nämna…” detaljer om familjemedlemmar och de första indikationerna på trassel mellan desamma. När han redan har gjort det, ber han om ”lite tid att nämna dessa få fakta och så är jag färdig. Marshmantons ärofulla förflutna ska jag inte ens beröra.” Vilket han förstås gör, alldeles efteråt, inlindat i och (utskrivet) ursäktat av att hans (fiktiva) nåd själv planerar en bok om sin släkt.

Själv blir jag lite rädd av alla homogena ”råd” från allehanda experter där ute på nätet. Har vi otur står vi om tjugo år med en bokflora som är skriven efter en och samma mall – explosiv inledningsvis kanske, men tam på det hela taget. Nu hoppas jag på några rebelliska P G Svenssons, som kan strö lite salt i maskineriet.

Inåt, inte utåt

Jag har haft något i bakhuvudet (förutom hästsvansen, då) ett tag. Ville förmedla en känsla som mina övningar i novellskrivandet fört med sig. Men formuleringarna ville inte infinna sig (av den obskyra men starka känslan, alltså), det var som om det hela inte lät sig fångas i ord, lustigt nog. Men, en dag ramlar jag på några flygfotografier (tagna av Jason Hawkes) och då sitter det där, smack. Så är det förstås, skrivandets kärleksmöda; ett virrvarr av möjligheter, val, återvändsgränder, blandat med de smått eleverade ögonblicken då man känner att nu, nu är man kanske på den rätta vägen och dansar småleende framåt tills man hamnar i en ny korsväg. Man brukar säga att man vill hitta ut ur en labyrint, men den här bilden vänder på det, och fångar det som jag känt men inte hittat ord för; det är inåt, längre och längre mot kärnan jag måste sträva.

Har man lite mer välstädat på skrivbordet (och kanske i sinnet) än jag, ser resan möjligen ut så här istället:

För trädgårdsintresserade kan jag dessutom berätta att den översta, byggd av 16000 exemplar av engelsk idegran, kan upplevas vid Longleat House i sydvästra England (nära fantastiska staden Bath som rekommenderas, utanför trädgårdsintresset). Deras hemsida uppger att somliga grejar hela labyrinten på 25 minuter, andra tar sig aldrig in till mitten (jag får undvika att dra för många personliga växlar på den uppgiften).

Den undre labyrinten finns en halvtimmes tågresa från London, vid Hatfield House, en gång lekplats för Elizabeth I (även om just labyrinten helt säkert är yngre). 

Ett tecken

Ber om ursäkt för tystnaden och den sporadiska existensen här och som besökare hos er alla bloggarvänner. Jag kan inte sätta punkt, det känns så definitivt. Men jag behövs på annat håll, och tiden räcker inte till. Kanske får det bli ett osäkert komma,


vi ses igen,

Gamla böcker med uppdaterat språk

Här i England upprörs man av att Enid Blytons förlag har bestämt sig för att peta i hennes böcker, att uppdatera språket till 2000-talet. Det handlar, så vitt jag förstår, om ganska modesta ändringar, som att man gör sig av med det föråldrade uttrycket "jolly", justerar en "school tunic" till "school uniform" och dylikt. Å andra sidan handlar det om ett strikt kommersiellt intresse att hålla kossan produktiv, den yngre generationen tycks oroväckande allt mindre intresserad av de Fems öden och äventyr på engelska landsbygden.

Varför skulle inte barn kunna läsa - och uppskatta - språkets historiska förändring, och också njuta av det, frågar man sig.

Själv känner jag mig dubbel. Språk förändras, har alltid gjort. Om man kan göra äldre böcker en aningens mer lättillgängliga för en ny generation, istället för att behöva se en mängd litteratur sjunka tillbaka i glömskans biblioteksbeck, är det väl inte så dumt? Ja, rör inte rösten, tonen, författarens ande, för allt i världen. Men ett förlorat "gingo" till förmån för ett modernt "gick" fick i alla fall undertecknad att nosa på Dostojevski och Hjalmar Söderberg. Jag är inte säker på om jag som 19-åring annars hade vågat närma mig dem.

Som barn slukade jag alla Fem-böcker jag kunde komma över. Redan den dåtida svenska översättningen var antagligen "justerad" att passa min svenska åldersgrupp, då. Jag minns mest en fascination över de för mig annorlunda miljöerna, och hur barn och vuxna kommunicerade. Det var dofter från en annan värld, och kanske en annan tid. Ja, och så scones - vad sjutton var det för nåt?

I dag älskar jag språklig bredd, variation, lekfullhet, äventyrlighet, doft, färg. Och det gör absolut inget om det är lite gammaldags emellanåt. Det enda jag inte kan komma över – än – är att hon inte hette Enid Blyton, som jag läste mig till, utan det skulle vara – lärde jag mig först långt upp i åldern – Inid Blajton. Kan inte förlaget uppdatera den biten, please. For all your young, Swedish readers.

Vad tycker ni?

(Bild från Bokus)

Kafka at the seaside

Somliga fiktiva miljöer, från böcker eller film är så läckra och/eller speciella att man önskar man kunde kliva in i dem. Dessbättre kan man det emellanåt. På 60-talet producerades en numera kultförklarad engelsk tv-serie, The Prisoner. Det var en klaustrofobisk, psykologiskt frustrerande historia med nog så mycket inspiration från en viss, böhmisk mästare på området. Men, förlagd till en brittisk badort, en vykortsidyll. 

En engelsk spion avgår, men finner sig snart internerad i denna charmiga by, där han under fruktlösa flyktförsök springer på goa damer på morgonshopping, golfspelande gentlemen, blåsorkester och semestrande par om vartannat bland pittoreska gränder, trädgårdsplanteringar och antika stayer. Men bakom den vackra ytan finns en dold sambandscentral som följer hans steg...

Platsen såg ut som ett fantasieggande kulissbygge på dvd. Men byn, Portmeirion, finns alldeles på riktigt, nästan på väg att trilla ner i en atlantvik. 

Man skulle kunna tro att stället var designat och byggt av en till arkitekt omskolad sockerbagare. Istället var det en viss Sir Clough Williams-Ellis som, mellan 1925-1975, förverkligade sin dröm om den perfekta italienska bergsbyn – i Wales. 

Ja, han måste tagit en sväng över Diseneyland på hemvägen också. För även om det visst finns mycket smakfulla slängar och massor av nickar mot klassiskt italienskt formspråk så blir intrycket ändå pastischartat – och härligt absurt – med ”renässansfasader” i knallig jordgubbsrosa eller citrongult och ”byahus” i andra skarpa kulörer om vartannat. 

Eller aparta möten mellan klassicismer och mer ”folkliga”  dekorationer och infall. En vansinnigt rolig promenad blir det hursomhelst.

ps. För den trädgårdsintresserade kan nämnas att planteringarna genomgående är mycket eleganta, och att hela byn flankeras av ett smått imponerande arboretum, en lyxsamling för skogskonnessörer på semester – med inslag som tulpanträd, Douglasgran, himalaysisk ceder, cycomorlönn, silverlind och redwoodträd.


ps 2. Berätta gärna i en kommentar om den fiktiva plats du gärna skulle vilja besöka (oavsett om det de facto går eller inte)!

En sagodrottning med pondus

De mytiskt eviga Baobab-träden inger respekt. Redan på avstånd. De är som strategiskt utplacerade utposter med ett högt men milt öga över det afrikanska landskapet. Precis som vår europeiska ek har varje Baobab sin egen form, sitt eget uttryck. Denna dansande dam, en sagodrottning med svallande hårkrona, blev en favorit.

Det sas att varje meter i diameter motsvarar 100 år (och de lär kunna bli upp till 30 m i diameter!). Men första åren växer de långsamt, och är som alla ungar i en vild natur ett lätt byte för hungriga djur. Utanför vår lodge stod en tanig slana, bara ett grovt långfinger tjockt och någon halvmeter hög. Det var ett skott av en Baobab som lyckats överleva sina första – sju – levnadsår.

Detta var mitt bidrag till fotoutmaningen (en av de mest spännande, tycker jag, eftersom precis vad som helst kan dyka upp) jag fått från Malin W i Arjeplog, den går ut på att visa den 10e bilden i sitt bildarkiv. Jag skickar (utan krav) glatt utmaningen vidare till:

Tant Grön

Arboarkticum

Plommenad

Fiktiviteter

Snowflakes in Rain

The Swenglish Home

Anita Linder

Irene & Huliganen

och vem helst annars, förstås, som vill anta utmaningen!

Borttappade ord, och ett och annat och.

I form av en närmast hallucinatorisk minnesanteckning från anno dazumal – d v s åttiotalet – bjuder jag på en överkurs till det förra inlägget här på utanpunkt; det om nya och gamla produktonstekniker av böcker och andra trycksaker. Här följer oretuscherade redogörelser från det årtionde då undertecknad begick sina inledande övningar på vägen till yrkesidentiteten. 

Fullfjädrad formgivare kunde man inte riktigt sägas ha blivit utan att ha visat talang och ekvilibristik i den tidens verkliga hårdvara – vaxmaskinen. Denna i en bruksdesign hämtad nånstans i tysk efterkrigstid; solid, grågrön och brutaltung. Apparaten hade bara en – men oändligt avgörande – funktion; att outtröttligt distribuera ett lagom tjockt, svagt veckat vaxlager på vadhelst som passerade genom dess valsar. Ett slags klister, men utan att fastna mer än att en velande formgivare kunde placera om textdelar och eventuella bilder om och om igen på pannån. Arbetsdagen kunde inte börja utan att denna centralinrättning slogs på och gavs den halvtimme som krävdes för att smälta den över natten stelnade vaxmassan.

Lagom stora sjok klarade vilken kontorsjonne som helst. En formgivare, en riktig formgivare, måste trixa igenom meterlånga, lövtunna längder utan att de krullade ihop sig och blev ohjälpligt vaxkladdiga på båda sidorna. Och små, enstaka rader, eller ett skriande ensamt ord, utan att det för alltid förlorades ner i det heta vaxtöcknet. Metervaran kom från sätteriet och var alltså textmassan på beställd spaltbredd. De lösa raderna och orden emanerade från att redaktören hittat korrekturfel i sista stund – och ingen tid och inga pengar fanns för att göra en omsättning. Likt kirurger lade vi då precisa snitt i raderna med skalpell, tråcklade ut de felade orden, gjorde en passbit av de nya som skulle in, talade vänligt till vaxmaskinen, petade in och sköt ihop den nya meningen, helst utan att slira på precisionen i linjeringen. En svettig vecka med ett stort originalarbete – och en nitisk och maniskt efterklok redaktör – kunde man ha bordskanten full med ord man inte vågade slänga, bara utifallatt. Det hände förstås ändå att utskurna ord oförklarligt tappades bort och man spenderade en halv eftermiddag med att leta ett likadant i satsen. Bara för att ett par timmar senare, med stimmiga kollegor på krogen, få frågan varför man hade ett prydligt litet ”eller” fastklistrat på armbågen.


(Detta är en redigerad version av en krönika, tidigare publicerad i tidningen Tecknaren)

Läs även andra bloggares åsikter om bokproduktion, text, bokhistoria