Här föds man och någon talar om vad man heter och här är ditt personnummer, din säng, ditt rum, dina förutsättningar och resten av oss är dina släktingar, och de där borta är skolan, kommunen, staten och den civiliserade västvärlden. Och det här är vad vi tycker att du ska vara, och så här borde du bete dig, och se till att bli i framtiden. Sedan tillbringar man en hel uppväxt med att fjärma sig från dessa bekanta främlingar, trassla sig ur sin givna pepparkaksform, göra tvärtom, måla ögonen svarta och vägra kåldolmarna. Och ytterligare ett halvt liv, i all hemlighet, med att försöka redigera den givna bilden av sig själv utan att riktigt, riktigt lyckas få nunan i spegeln att överenstämma med ansiktet inombords.
Är det därför det är så tillfredställande att starta en blogg, ge sig själv ett juste nätalias. Eller två. Skapa sin egen identitet. Eller två. Bli någon annan – kanske sig själv.
”Då som nu är det andra som bestämmer vilka vi är, som ger oss ett namn och en identitet”, säger Per Landin i DN, i en lustfylld och välskriven recension av en uppenbarligen lika inspirerande bok, Personbevis. Passets födelse i medeltidens Europa av Valentin Groebner. Titeln är akademiskt seg, men Landins beskrivning av bokens innehåll väcker hos mig ett rejält lässug. Groebner är ”skeptisk till föreställningen om en för alltid fastslagen ’identitet’ eller att varje person så att säga skulle vara identisk med sig själv”. Ändå har behovet att registrera och katalogisera individer varit stark ända sedan medeltiden. Metoderna har varit många; från urgamla tillhörighets-”bevis” som ras och familj till diverse märken, sigill, ämbetsbrickor, och moderna id-kort, badges och DNA-profiler. Boken skildrar den existentiella dragkampen mellan friheten i den individuella anonymiteten och den kontrollerade grupptillhörigheten.
Inlägg
Nej, det underlättar bara socialiserinngen, id-handlingen alltså. Att klara av att leva i Samhället kräver någon slags anpassning och inpassning av oss. OM vi nu vill leva i Samhället. Och vem jag är? När jag är som minst medveten kanske; när jag är i trädgården. Blir väldigt nyfiken på boken.
SvaraRaderaIntressant och välskrivet (precis som trädgårdsbloggen)! Jag kommer definitivt att hälsa på här i ditt nya tillhåll igen.
SvaraRaderaRebecca
Namn ålder kön... o för de flesta verkar det vara tillräckligt att veta om en medmänniska!
SvaraRaderaResten kräver nån slags engagemang.... o de är farligt ;-)
Ha´t himla gôrgôtt
Nina
Och särskilt intressant är det att flytta ut någon annanstans, där ingen känner en, med ett nytt och okänt språk- ett sätt att försöka sig på en ny identitet.
SvaraRaderaDet tror jag är en stark drivkraft för unga som ger sig ut i världen.
Så kände jag när jag flyttade till England, bara för några månader, när jag var 18 år. Och sonen, när han åkte iväg på ett utbytesår i Mexico.
Jag hade en gång en klasskamrat som var mobbad och olycklig. Hon åkte till USA ett år när hon var 16 och kom tillbaka som firad skönhet och high schooldrottning med ett fantastiskt självförtroende.
Vad kul att man kan umgås med dig även på denna plats!
Nej det gör den inte ... men känner man sig inte själv ... spelar det ingen roll .. då är det miljöombyte som gäller, tror jag.
SvaraRaderaMöjligheten att börja om.
Ha det gott
Birgitta
Vad säger egentligen något om en människa och hur väl känner du dig själv? Jag funderar ofta på det. Vem är jag och vem känner mig? Minns du inlägget om att leva hela sitt jag (http://plommenad.blogg.se/2009/october/grubblerier-fortsattning.html#comment) jag återkommer med jämna mellanrum till det tänket. Min som började en helt ny skola för att han inte kände någon där, han gjorde det för att kunna skapa ett nytt jag. Eller kanske som jag ser det ta fram de delar som inte fick komma till tals i hans gamla omgivning. Precis så som du skriver bli någon annan-kanske sig själv.
SvaraRaderaHmm...jag vet inte om jag är rätt person att svara, jag har tre personnummer och det finns totalt 7 pass från olika länder i vår familj på 4 personer. Jag tror nog mest på resan: att vi är här för att i bästa fall komma på vilka vi egentligen är. Vissa upptäcker det tidigare, vissa senare, några aldrig. Härlig text du har skrivit. Jag borde också få tag på boken du nämner.
SvaraRaderaLandin skrev: "Passet tillhör inte oss, utan den utfärdande myndigheten". Så gör ju ock personbeviset, och tänker man ett steg till så baseras ju födelsebeviset (utdrag ur personregister) på en födelseanmälan. Jag beställde en födelseanmälan, och inte hittade jag min underskrift (godkännande) på den heller. Dessutom står det ju följande på alla personbevis: "...och kan inte användas som ID handling". Så vem äger egentligen i lagligt- och bokföringshänseende namnet vi använder på ID handlingarna?
SvaraRaderaNamnet på dessa har ju otvetydigt sitt formella ursprung från dokumentet "Födelseanmälan", vilket vi inte heller äger laglig rättighet till (försök få ut orginalet...).
Hmm, försöker de styrande säga oss något utan att direkt säga det, heheee
http://spiritualeconomics.zoomshare.com