måndag 17 maj 2010

Borttappade ord, och ett och annat och.


I form av en närmast hallucinatorisk minnesanteckning från anno dazumal – d v s åttiotalet – bjuder jag på en överkurs till det förra inlägget här på utanpunkt; det om nya och gamla produktonstekniker av böcker och andra trycksaker. Här följer oretuscherade redogörelser från det årtionde då undertecknad begick sina inledande övningar på vägen till yrkesidentiteten. 

Fullfjädrad formgivare kunde man inte riktigt sägas ha blivit utan att ha visat talang och ekvilibristik i den tidens verkliga hårdvara – vaxmaskinen. Denna i en bruksdesign hämtad nånstans i tysk efterkrigstid; solid, grågrön och brutaltung. Apparaten hade bara en – men oändligt avgörande – funktion; att outtröttligt distribuera ett lagom tjockt, svagt veckat vaxlager på vadhelst som passerade genom dess valsar. Ett slags klister, men utan att fastna mer än att en velande formgivare kunde placera om textdelar och eventuella bilder om och om igen på pannån. Arbetsdagen kunde inte börja utan att denna centralinrättning slogs på och gavs den halvtimme som krävdes för att smälta den över natten stelnade vaxmassan.

Lagom stora sjok klarade vilken kontorsjonne som helst. En formgivare, en riktig formgivare, måste trixa igenom meterlånga, lövtunna längder utan att de krullade ihop sig och blev ohjälpligt vaxkladdiga på båda sidorna. Och små, enstaka rader, eller ett skriande ensamt ord, utan att det för alltid förlorades ner i det heta vaxtöcknet. Metervaran kom från sätteriet och var alltså textmassan på beställd spaltbredd. De lösa raderna och orden emanerade från att redaktören hittat korrekturfel i sista stund – och ingen tid och inga pengar fanns för att göra en omsättning. Likt kirurger lade vi då precisa snitt i raderna med skalpell, tråcklade ut de felade orden, gjorde en passbit av de nya som skulle in, talade vänligt till vaxmaskinen, petade in och sköt ihop den nya meningen, helst utan att slira på precisionen i linjeringen. En svettig vecka med ett stort originalarbete – och en nitisk och maniskt efterklok redaktör – kunde man ha bordskanten full med ord man inte vågade slänga, bara utifallatt. Det hände förstås ändå att utskurna ord oförklarligt tappades bort och man spenderade en halv eftermiddag med att leta ett likadant i satsen. Bara för att ett par timmar senare, med stimmiga kollegor på krogen, få frågan varför man hade ett prydligt litet ”eller” fastklistrat på armbågen.


(Detta är en redigerad version av en krönika, tidigare publicerad i tidningen Tecknaren)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

12 kommentarer:

  1. Å, det här gillar jag! Förutom att det var en kul krönika, så känner jag historiens vingslag från mitt eget yrke. Från tiden då man var tvungen att hänga kortare meningar om halsen för att hålla reda på i vilken ordning de skulle klippas in i bandet man höll på att redigera. Ibland fick man dyka ner i den enorma papperskorgen för att leta upp ett "och" eller "men" som man råkat kasta i förbifarten.
    Jag kan fuller väl föreställa mig att du sitter på krogen med ett litet "eller" fastklistrat på armbågen!

    SvaraRadera
  2. O tänk så noggrannt de orden lästes.... Är det kanske så att i och med tekniken gjort orden lätt tillgängliga så har vi gjort dem till en slit o släng-vara?
    Jag har alltså läst de två senaste inläggen i följd....
    Ha´t himla gôrgôtt
    Nina

    SvaraRadera
  3. Oj, vilken mardröm - ha en massa borttappade ord drällandes omkring!! Tänk om det just var DET ordet, som betydde mest! Tänk om ordet var KÄRLEK!!! ;-)
    Ha det gott! /Ruben

    SvaraRadera
  4. Tack för denna fantastiska inblick i formgivarens förgångna vardag. Otroligt. Hade vi inte vetat bättre hade vi trott att detta var en beskrivning från... tja, tidigt 1900-tal. Men fullt så lastgammal misstänker vi att du inte är - trots din stora visdom!

    SvaraRadera
  5. Vilket hantverk. Vad gör man idag med all tid man fått igenom att det finns datorer och man inte behöver leta efter borttappade ord i papperskorgen? Stordåd, eller fibblar man med datafiler istället? Jag blev så nostalgisk med din beskrivning om vaxmaskinen; att man behövde vänta en halvtimme innan den värmdes upp. Det är på något sått så sympatiskt i dessa instant-tider som vi lever i numera, när allt händer eller i alla fall borde hända med blixtens hastighet.

    SvaraRadera
  6. Ler igenkännandets leende. Jag jobbade en gång extra på ett sätteri. Jag hade hand om färdiga, klistriga annonser som ofta återanvändes och därför skulle sorteras in i mappar för att enkelt hittas igen. Inte så sällan hängde de med ut i fikarummet eller in på toaletten där de, om jag hade tur sedan återfanns.

    SvaraRadera
  7. Underbar bild du bjuder på! Och i synnerhet ett vilsegånget "eller" fastnade jag också för, och med min visuella fantasi ser jag förstås genast en Nilla med en hel hoper ord över hela magen, kanske även på näsan och kinden...;-D

    Känns verkligen som en svunnen tid långt bort...

    Varmaste hälsningar, Helena

    SvaraRadera
  8. ...bild skapad i din text, alltså... ;-D

    Trevlig helg önskar, Helena

    SvaraRadera
  9. Helena, jag förstod - hmm, skalpellen är ju inte så underbar, men en skärpt en.

    SvaraRadera
  10. Jag kommer att tänka på en berättelse av Tage D (som du ju gillar!) om när Gud införde ordransonering. Känner du till den?

    SvaraRadera
  11. Helt underbara, intressanta och fänglande inlägg. Jag bara njuter av din berättarkonst och inser nu att 80-talet (som jag tycker var häromåret) är rätt avlägset. Förstår också att en skalpell kan vara bra till mycket. En sådan har varit också min vän flera gånger men i ett helt annat sammanhang. Jag brukar använda den till att "rispa upp" skum på svallande havsvågor när jag målar akvareller och har "missat" att spara ut de vita partierna på papperet som skulle bli skum.

    Passar på att få önska dig en skön vecka!

    SvaraRadera
  12. Nilla,
    Då jag inte ser någon privat mailadress till dig, kommer här ännu en liten hälsning från Wiltshire, med ett speciellt tack för din hälsning hos mig idag. Jag har en känsla av att du inte är typen som kastar ur dig beröm om du inte menar det (vilket jag uppskattar), och att höra dig säga så positiva saker om mitt bildseende/arrangemangsförmåga värmer mer än du kan ana. Du fick mig verkligen att må bra idag, och jag tackar dig för det.

    Ödmjuka men stolta hälsningar,
    Helena

    SvaraRadera