Jag hittar en ljuvlig historia på nätet. Den är inte pinfärsk, men vad gör det, den är som sagt ljuvlig. Den har något att säga också tio år senare. Det handlar om en trött, kanadensisk journalist som drog iväg från allt och hamnade i Paris, strosade runt planlöst, såg en bokhandel med misstänkt engelskt namn, ”Shakespeare and Company” och gled in för att se om han kunde hitta en pocket. Han fann så mycket mer. Bokhandeln visade sig vara ”ett utopiskt kollektiv”. Butiksägaren, en då 94 årig amerikan, praktiserade en enkel livsstil och mottot ”ge vad du kan; ta vad du behöver”. När butiken öppnade 1951 installerade han en säng bland bokhyllorna och bjöd folk att stanna gratis mot att de hjälpte till i affären – och läste en bok om dagen. När den kanadensiske journalisten anlände fanns där ett dussin sängar till, och under åren hade 40.000 personer sovit mellan lakan och bokryggar i Shakespeare and Co. Bland dessa några kändisar, som Allen Ginsberg och John Denver. I fem månader stannade journalisten och fick enligt egen utsago en grundlig utbildning i god litteratur.
I Svenskan gav gamle förläggaren Gedin häromsistens en syrlig smocka åt dagens giriga förlagsdirektörer och framtiden målades i svart. Branschen verkar se lösningen i spektakulära uppköp, personella neddragningar och aggressiv egenkärlek på distributionssidan. Kanske borde man titta åt ett annat håll istället, slår det mig. Fundera över hur kärleken till böcker uppstår, hur man skapar en livslång relation till litteratur.
Jag undrar om jag skulle ta min kudde och kliva in i Akademibokhandeln.
Fotnot: bokhandelns ägare blev flera gånger uppmärksammad med diverse priser, som franska kulturministeriets utmärkelse ”Officier des Arte et Lettres”.
Läs även andra bloggares åsikter om Förlag, bokdistribution, bokhandel, litteratur
Läs även andra bloggares åsikter om Förlag, bokdistribution, bokhandel, litteratur
Inlägg
Vilken fin berättelse!
SvaraRaderaTänk att det finns människor som vågar gå sin egen väg, följa sitt hjärta och sitt samvete på det sättet.
En förbild, på alla sätt och vis.
Fantastiskt! Så befriande med någon som förstod vad litteraturen kan göra med (för!) en människa.
SvaraRaderaUndrar om det är sant att läsandet av skönlitteratur minskar. Så sorgesamt i så fall. Tänk alla fantastiska ögonblick man deltagit i som läsare - man önskar att alla fick uppleva detsamma.
Å andra sidan kan man väl krasst anta att samma resonmang kan föras av den som är intresserad av något annat. Fotboll. Eller frimärkssamlande...
Underbart inlägg, både historien du återger och din slutkläm - och såklart att du skall ta kudden med till bokhandeln. Skulle vara spännande att höra vad tex Waterstones personal skulle säga.
SvaraRaderaMinns också en av de gigantiska, anrika bokhandlarna i New York när jag var där för 12 år sedan, de som ställt fram stolar till kunderna, inte höjde på ögonbrynen - som jag gjorde - vid åsynen av horder med kunder som satt på stolar och golv och "provläste" böcker, de som hade lika många kundtoaletter som en mindre biograf till förfogande för de läsande, ätande, drickande, "hängande" kunderna. Uppmuntrande för litteraturen var det sannerligen!
Varma hälsningar från Wiltshire
Vilken underbar historia. En av mina livsdrömmar har alltid varit en liten bokaffär där jag säljer bara böcker som jag själv tycker om... det skulle väl varit kommersiellt gångbart, det. Men drömma får man, och det verkar som butiksägaren ovan verkligen levde ut sin dröm.
SvaraRaderaFör att återknyta till ditt tidigare inlägg, det om antikvariaten i York, så kommer jag väl ihåg när man klev in där en vintrig dag; det brann en brasa i öppna spisen, det stod en fåtölj så man kunde sätta sig och i lugn och ro bläddra lite i fynden. Underbart!
SvaraRaderaFast så vitt jag minns så fanns det inga sängar, tror inte de hade fått plats. Min minnesbild är väldigt trånga och prångiga affärer med små rum, många trappor och många vrår och hörn.
Jag tror att vi har hittat det, vänner - eldsjälar och folk som brinner för böcker, inte stålar. Det är det som fattas. Kan inte klipparna koncentrera sig på känslolösa saker, utomhusgrillar eller nåt?
SvaraRaderaHa, ha, utomhusgrillar, de större Ferrariliknande onödorna - bra idé!
SvaraRaderaNej, min hortensia kom ju i kruka, blommande och klar...
Vi hade en liten bokhandel alldeles nära där jag bor. Där man kunde, om inte sova över så åtminstone sjunka ner i lagom nedsutten Chesterfield Fåtölj och bli bjuden på en kopp kaffe av Margareta bokhandeln ägarinna. Hon bjöd också på diverse författar aftnar med vin och trevligt sällskap. Jag saknar den verkligen. Den och alla de goda samtalen som Margareta liksom inbjöd till. Nu är det bageri och café där. Det är också trevligt men inte alls på samma sätt.
SvaraRaderaI Mexico city, bland annat, finns bokhandel och café/matställe kombinerat. Men det kanske inte är så ovanligt som jag imbillar mig. Med alla nätbokhandlare är det nog svårt att driva en renodlad bokhandel. Kommer jag till Paris, och blir utan pengar, ska jag besöka din bokhandel. Men hur ska det gå - jag som läser så långsamt ..... Ha det gott! /Ruben
SvaraRaderaJag ska till Paris om en månad, jag lovar att skicka ett vykort från Shakespeare&co!
SvaraRaderaTant Grön - Jag hoppas verkligen den finns kvar. Mannen som drev den var ju 94 år år 2000. Förhoppningsvis har någon yngre eldsjäl (med egen säng) tagit över!
SvaraRaderaHej Nilla, fick du inte mitt förra meddelande?
SvaraRaderaJag blev nämligen så upplivad när jag läste ditt inlägg, eftersom jag tror jag har träffat kanadensaren som skrev boken/artikeln. Ifall han heter Jeremy Mercer. Han var på Shakespeare&Co samtidigt som min dotter Elin bodde där, avhoppad från sista årskursen på gymnasiet(Elin alltså). Hon bodde i flera månader under en av bokhyllorna på andra våningen i bokhandeln och blev bjuden på pannkakor av George Whitman varje söndag tillsammans med alla de andra invånarna. Elin och hennes kompis lär vara omnämnda i boken om Shakesepare&co under namnet The swedish twins. Jag vet inte om jag vågar läsa boken...
Jag tror att det är George Whitmans dotter som driver bokhandeln nu.
Jag ska definitivt ta bilder!
Kan bara säga en sak. Jag blir så lycklig när jag läser en sådan berättelse. Och jag håller fullständigt med om din slutkläm. Jag hänger gärna med till Akademibokhandeln med kudden under armen.
SvaraRaderaJa, kanske kan vi den vägen starta något nytt. Ska jag komma över? Eller ska vi köra lite guerillaliv i september? kram!
SvaraRaderaJa, det kan vara något visst med bokbutiker. Var dock i en sådan i Malmö där man visade alla tecken på att inte fatta vilken konkurrens man är utsatt för med nätbokhandlarna som alternativ: De kunde inte svara på de mest enkla frågor kring böcker. Nä, tacka vet jag då bokkaféet i Umeå, det är grejer, det!
SvaraRaderaHejsan Nilla!
SvaraRaderaTack för titten och hjälpen med saftproblemet. Väldigt snällt av dig.
Gick först till din trädgårdssida och insåg att det är här du håller till.
Läste ditt inlägg och jag tycker att det är underbart och superbra.
Den där glädjen att läsa böcker verkar komma lite i andra hand när stora företag får bestämma, men även när skolor ställer vissa krav.
Min 8 åring älskade att läsa böcker, verkligen njöt av det. Sen kom ett krav från läraren att man måste läsa 15 minuter varje kväll och skriva i en logg att man gjort det som läraren sen checkade. Och där försvann glädjen. Det blev ett måste, inget roligt.
Då sa jag att fyll i varje dag att du läst dina 15 minuter, och läs när du känner för det. Det får bli en hemlis mellan dig och mig.
Nu, 7 månader senare, har han hittat tillbaka till glädjen. Puh!
Jag tycker att du har en bra point, och jag tycker att du är duktig på att skriva.
Annelie
Härligt inlägg. När jag bodde i Singapore fanns en stor bokhandel med både soffor, fåtöljer och café. Bara att slå sig ner och läsa.
SvaraRaderaIdag har jag varit på växtmarknad och sålt snödroppar, namngivna efter shakespeare 'figurer'. Dionysus, Desdemona, Cordelia osv...
Tofslilja har jag en gång i tiden haft som rumsväxt. Lycka till med odlingen.
Fortsatt trevlig helg
Birgitta
Vilken fin historia! Vad underbart det hade varit att vandra in där och stanna ett bra tag...
SvaraRaderaHa det bra
Kram
Vilken otroligt fin och upplyftande historia. Jag blir varm av att tänka på att det kan finnas en sån plats i världen. Jag kommer nog att tänka på den där bokhandeln nästa gång verkligheten känns allt för överväldigande - att ta kudden och bosätta sig i bokhandeln är ju rätt rejält lockande vissa dagar...
SvaraRaderaVilken underbar historia! Jag blir alldeles tårögd. Och fortsättningen, med tant Gröns dotter... ;-)
SvaraRaderaLOVELY
Snowflake, visst är den. En sån där historia man önskar alla städer skulle ha, och minst en gång om året.
SvaraRaderaHej igen,
SvaraRaderaJag har blivit med dator igen - tjoho!
Innan jag glömmer bort det, det är faktiskt timjan i min håriga kruka, om än lite liten och knubbig.
Jag hoppas att allt är väl med dig.
Varma hälsningar, Helena
Åh, så underbart att läsa detta en lördag morgon. Jag minns med så stor saknad de fina, mysiga, läsvänliga (och framför allt läsarvänliga) bokhandlarna i USA- bänkar, mjuka stolar, möjlighet att ta en kopp kaffe med kaka.... inspirerande hylluppställningar, bord fyllda med det senaste- så kreativt... Ja, inte vill jag övernatta i Akademibokhandeln jag heller. Dit medtages inte någon snuttekudde!
SvaraRadera