Lågmält och suggestivt

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig när jag slår upp romanen Odenplan (Nirstedt) av Daniel Gustafsson och börjar läsa. Titelns funktionalistiskt intetsägande ton och bokens stiliserade omslag – båda eleganta på sitt sätt – ger intrycket av en modern, lite ytlig, lite distanserad men snyggt skriven urban ”story”. Istället dras jag nästan omedelbart in i en mans – i en pappas – kris. En kris återhållen och kontrollerad just innanför huden. Mannen, pappan, tampas med fadersrollen och bristen på förmåga att uttrycka sina känslor och sin kärlek för sonen, som också genom hela boken aldrig omtalas annat än som ”pojken”. Och så var det det där, det oförlåtliga, som hände en dag och som gnager i samvetet. Denna skärande, smärtsamt kvästa inre konflikt är berättelsens kärna och röda tråd – som mannen rastlöst följer i tanken och också fysiskt i kvarteren runt just Odenplan i Stockholm. Stadsdelsporträttet är minst sagt fragmentariskt, men ett besök i Stadsbiblioteket [”den svårmodiga borgen”] blir en suggestiv bild av bokpalatsets mål, mening – och alternativa användning.

Berättelsens irrfärder på stadsgatorna, från än det ena till det andra går emellanåt något vilse också i den existentiella skildringen, fast där finns också ögonblick av briljans, där existensens mörker reflekteras i en enda kort och minimalistisk tankevridning. Som när vår man i depressiv distraktion håller på att bli överkörd av en buss, men i sista ögonblicket räddas av en stark, ung kille som "slet honom tillbaka in i det som var allt han hade”.

Gustafssons Odenplan är en lågmäld men stark skildring av en av de där tysta, till synes frånvarande, rent av osynliga männen, man kan möta på gatan i vilken stad som helst.