onsdag 12 januari 2011

Läsupplevelser utöver de vanliga 2010. Del 1





Det första jag såg hos dig var dina avstånd. Man kan inte sjunga alla sånger, sa du, inte för vem som helst.
Men nu när döden fingrar på mig kommer du, försiktig och varm om händerna.
Vi som inte längre kysser varandra.

Orden är Anders Paulruds, ur Fjärilen i min hjärna. En oansenlig pocket – bara 131 sidor – jag av en händelse ramlade förbi på väg till något tåg på Stockholms Central. Gillade titeln. Behövde något att klämma under en tre timmars rälsfärd. Redan på sidan ett drogs mitt tempo ned;

Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.

Resten var en långsam, smärtsam men vacker, smärtsamt vacker, utandning från en man, döende i lungcancer. Verkar dystert kanske, och därmed låter det säkert märkligt att säga att det var något av det mest levande och livsbejakande jag läst på länge, kanske någonsin. Läs den. Själv har jag redan läst om den två gånger, och varje gång öppnar sig nya landskap.

*

Lite sent kanske, komma med en "nyårslista" halvvägs in i januari. Den var lite oplanerad. Men det slog mig häromdagen när jag – åter igen – läste en av dessa miljoner recensioner som hyllar "det avskalade språket", eller "inte ett onödigt ord". Vad är onödiga ord? "När man tänker mer på språket än storyn", säger de som anser sig veta. Det får stå för dem. För egen del älskar jag dessa dubbelbottnade texter, som både bär en berättelse, en framåtrörelse, men som lika övertygande har ett starkt, poetiskt språk. De där passagerna man måste läsa om igen, gärna högt, bara för att språket lyfter och är en njutning i sig, oavsett alla andra skeenden i romanen.

De är få, dessa böcker, både i Sverige och internationellt. Men Paulruds var en av fyra undertecknad lyckligt drunknade i förra året. Nummer 2 presenterar jag inom kort.

8 kommentarer:

  1. Tack! Både för tipset och argumentationen kring text, som orsakade instämmande nickningar. Har ägnat senaste dagarna åt att fundera över vad som ska läggas på nattduksbordet efter den senast utlästa tristessen (ännu en i raden besvikelser på sistone). Nästa förhoppning blir alltså Paulrud. Aldrig hört talas om. Mot Pocket shop...

    SvaraRadera
  2. Nyfiken!
    Vad skriver du på nu?
    För några dagar sedan hittade jag en bok på loppis.Frön och aska ur livets trädgård av Birgitta Watz. Hoppas jag stavat rätt för boken ligger i sovrummet.
    Den stämmer så bra med mina tankar och funderingar om livet så den är för mig en njutning att läsa.
    Minimalism är jag inte så förtjust i och det mesta här i livet måste vara tillåtet.
    Ha det gott
    Birgitta

    SvaraRadera
  3. Arboarkticum: hade heller ingen aning om honom. Men han var tydligen litteraturkritiker på Aftonbladet och med ett par (åtminstone) andra böcker bakom sig. Jag som trodde Aftonbladet bara var Melodifestivalen och suddiga bilder på tänkbara brottsplatser.
    Birgitta: noveller, samma är jag rädd. Skriver långsamt. Men jag älskar det, skrivandet alltså, inte att det går så förbenat sakta.

    SvaraRadera
  4. De som använder begreppet 'onödigt ord' är säkert samma gillar ordet 'stilren' - som om det skulle finnas något som är 'stilsmutsigt'. Inte helt ny tanke, förstås, men jag tror att man vill visa att man förstår sig på allt vad 'bra smak' innebär. Less is more, ofta, men det kan också hända att less i bore; kreativiteten växer ur och frodas nog bäst i mångfald. Några gånger är underbart att dyka in i orden, några gånger att ledas hårt at storyn. Men jag gillar ditt grepp av båda, det syns att du älskar vad du gör.

    SvaraRadera
  5. Men titta, en bloggpost! Välkommen tillbaka.
    /snowflake

    SvaraRadera
  6. Jag kommer ihåg när boken kom, när det skrevs om den - och då tänkte jag att den, den borde man läsa. Sen är det så sorgligt att jag ibland tror att jag förlorat förmåga att LÄSA, att kunna försjunka i en text, så det blev bara en ofullgången tanke. Men nu ska jag faktiskt ta mig i kragen och göra slag i saken.

    ... sen måste jag också säga att jag instämmer väldigt mycket i the Intercontinental Gardeners resonemang om "stilren" och Less is Bore - i alla fall ibland.

    SvaraRadera
  7. Jag älskade den. Fastnade för honom när jag läste hans bok Ett ögonblicks verk för många år sedan.
    Ny är jag som de andra riktigt nyfiken på vilka de andra är. Jag älskar att drunkna. Tyvärr är det sällan man hittar de där böckerna så lite hjälp på traven är alltid välkommet.

    SvaraRadera
  8. Intercontinentaal och Irene. Jag tillhör nog dem som alltid tycker less is bore när det gäller text, åtminstone om vi menar det minimalistiska, karga språket som är "rakt på" och inget annat. Därmed menar jag inte att jag gillar överlastade texter. Boken jag nämner ovan är ett superbt exempel; återhållet med poetisk kärna.

    ps. däremot älskar jag minimalism i t ex inredning, lustigt nog...

    SvaraRadera