Jag har haft något i bakhuvudet (förutom hästsvansen, då) ett tag. Ville förmedla en känsla som mina övningar i novellskrivandet fört med sig. Men formuleringarna ville inte infinna sig (av den obskyra men starka känslan, alltså), det var som om det hela inte lät sig fångas i ord, lustigt nog. Men, en dag ramlar jag på några flygfotografier (tagna av Jason Hawkes) och då sitter det där, smack. Så är det förstås, skrivandets kärleksmöda; ett virrvarr av möjligheter, val, återvändsgränder, blandat med de smått eleverade ögonblicken då man känner att nu, nu är man kanske på den rätta vägen och dansar småleende framåt tills man hamnar i en ny korsväg. Man brukar säga att man vill hitta ut ur en labyrint, men den här bilden vänder på det, och fångar det som jag känt men inte hittat ord för; det är inåt, längre och längre mot kärnan jag måste sträva.
Har man lite mer välstädat på skrivbordet (och kanske i sinnet) än jag, ser resan möjligen ut så här istället:
För trädgårdsintresserade kan jag dessutom berätta att den översta, byggd av 16000 exemplar av engelsk idegran, kan upplevas vid Longleat House i sydvästra England (nära fantastiska staden Bath som rekommenderas, utanför trädgårdsintresset). Deras hemsida uppger att somliga grejar hela labyrinten på 25 minuter, andra tar sig aldrig in till mitten (jag får undvika att dra för många personliga växlar på den uppgiften).
Inlägg
Exakt så känns det verkligen; du sätter orden så rätt, återigen... och bilderna, precis som du säger, är en underbar illustration av just den där "ska jag hitta fram i mitt eget huvud och mina tankar, och få allt på papper så att någon anna förstår" - känslan som är så stor del av skrivande. Håller på med en längre skrivprojekt själv, utan att veta om den bär. Mina känslor pendlar mellan frustration och ångest, men också inspiration, lust och glädje, varenda dag just nu...
SvaraRaderaDet är kanske så en skapande process är, det finns ingen rak väg, det oförutsägbara, det bakom kröken ger ju det där som gör en bok, en text, en bild, ett måleri, en installation spännande,att det inte bara är enkelt att avläsa att det faktiskt ger betraktaren nya tankar..
SvaraRaderaVille bara säga att a) härligt att du har tid för ett blogginlägg! samt b) själv känner jag mig mest befryndad med första bilden även om jag ser tjusningen med den andra också...
SvaraRaderaDet allra mest irriterande är väl när man inser att det inte bara finns en kärna, utan flera stycken. Den översta labyrinten ser ut att ha ett antal alternativa centralpunkter.
SvaraRaderaMå du lyckas hitta den rätta, med många småleende danser på vägen!
Själv känner jag mig mest som en som till vardags trampar runt i den välordnade fyrkantiga labyrinten som jag kan utan och innan. Gång på gång, samma vända. Och det verkar ju som att den kan vara en bidragande orsak till att det engelska kungahuset ser ut som det gör, rent mentalt. Typ.
Härligt att läsa dina funderingar och även känna igen sig. Och bilderna är ju magiska. När jag förstorar den övre så får jag nästan en känsla av att det rinner vatten i labyrinten. Att det är kanaler som flyter fram mellan idegranshäckarna. Så är det naturligtvis inte. Det grå, som jag tycker liknar vatten, är naturligtvis asfalt eller något liknande. Men visst vore det magiskt med en vattenlabyrint. Undrar om det finns sådana.
SvaraRaderaSjälv har jag ett otroligt dåligt lokalsinne så för mig har hela livet varit en vandring genom en labyrint. Jag kommer från ett håll och går in i ett hus. När jag kommer ut igen och ska gå vidare den vägen jag kom så går jag alltid åt fel håll, tillbaka där jag en gång kom ifrån. Men, nu ska du höra det mest märkliga. När jag vandrar i en labyrint, en riktig alltså, så har jag alltid lätt att hitta både till kärnan och ut igen. Det verkar som om konstgjorda labyrinter passar min hjärna bättre än livets naturliga labyrinter.
Härligt att läsa ett inlägg från dig igen. Nu hoppas jag att du får en fortsatt skön helg. Här har vi haft frost tre nätter i rad. Hösten har gjort sitt intåg på riktigt!
Jag köpte en fotobok på mässan, den heter Äntligen vilse, om konsten att resa. Jörgen Ulvsgärd beskriver i ord och bild det som också Tranströmer beskriver nämligen att: Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Jag tror att det är just så. För att hitta fram till det där riktiga, det som är själva kärnan måste man först irra omkring ett tag, traska runt i labyrinten och precis som du skriver, det är inte ut man ska utan längre in, bort från det invanda trygga och in mot det okända det är då och där som det händer.
SvaraRaderaDet är fantastiskt fokuserande att skriva. Hjärnan jobbar, tankarna skärps. Det gillar jag. Rekommenderar dig Solar som jag just läst ut: http://jahaja.blogsome.com/2010/10/06/som-en-regnbage-nar-man-gar-runt-hornet/
SvaraRaderaÅ vilka vackra foton! kram Kati
SvaraRaderaI Carol Shields larrys gäster (Larry's Party) är huvudpersonen besatt av labyrinter. Ett tips. :-)
SvaraRaderaInspiring post! Finding one's innermost center, while stumbling and dancing through our mazes of life is a good goal. Surely it is there we find our truest voice and pool of imagination. When we come upon a dead end we can turn around and start again. Your writing is beautiful and the photos enchanting. I love the first especially. Do not think I could stand to be so orderly as either in my mind or on my desktop. ;>) Kram Carol
SvaraRadera